ÅTGÄRDERNA SOM FÅR FLER TONRÅSTJEJER ATT STANNA I IDROTTEN

Artikeln hittar du här.

Att minska avhoppen från ungdomsidrotten är en högaktuell fråga, inte minst i kölvattnet av coronapandemin och de utmaningar den ställer på föreningsidrotten. Ett projekt vid Karlstads universitet visar att det med en kombination av olika insatser går att göra stor skillnad och få många fler att fortsätta idrotta.

Det ett välbekant fenomen att en hög andel utövare, och då speciellt tjejer, tenderar att lämna föreningsidrotten under tonåren. Hur får vi tonårstjejer att stanna kvar länge i idrotten? Det är en angelägen fråga för såväl enskilda individer som för samhället i stort.

Med anledning av detta startades ett tvåårigt forskningsprojekt på Karlstad Universitet tillsammans med en lokal innebandyförening, där syftet var att skapa förutsättningar för tonårstjejer att spela innebandy i föreningen så länge som möjligt.

Projektet finansierades av Svenska Innebandyförbundet och Karlstads kommun och tog sig an utmaningen genom att rikta en mångfald av åtgärder på flera olika nivåer. Utvärderingen av projektet visade att efter två år hade endast 11 procent (9 av 85 tjejer) av de som inledningsvis ingick i projektet slutat att spela innebandy. Detta kan jämföras med tidigare forskning som visat att det sker ett genomsnittligt årligt avbrott från den organiserade idrotten på 30-35 procent (1,2).

Vilka åtgärder var det då som genomfördes? Nedan redovisas de mest centrala åtgärder som implementerades under projektperioden.


Åtgärder på föreningsnivå

Projektledare och reviderad föreningspolicy
Vid projektets start rekryterades en projektledare/barn- och ungdomsansvarig på 20 procent av heltid. Denna person fick det övergripande ansvaret att se till så de olika åtgärderna inom projektet sjösattes i föreningen.

Därefter omarbetades föreningens policydokument så det blev mer förenligt med Svensk Innebandys Utvecklingsmodell (SIU) (3) samt Barnkonventionen (4). Några av de mest centrala revideringarna handlade om att främja idrottandet i flera olika idrotter, undvika tidig specialisering, och att inte toppa eller permanent flytta spelare mellan olika lag förrän året de fyller 16 år.

Ungdomssportkommitté
För att öka sannolikheten att den reviderade policyn följdes av ledare, aktiva och föräldrar, bildades en ungdomssportkommitté med nio medlemmar. Här diskuterades framför allt strategier för att se till att policyn efterföljdes, men även vilka åtgärder som skulle vidtas i de enstaka fall där överträdelser skedde. Utöver detta fick projektledaren i uppdrag att närvara vid utvalda matcher för att observera om föräldrar och ledare hade tagit till sig de värderingar som finns uttryckta i policyn.

Ungdomsgrupp
Därtill skapades en ungdomsgrupp med åtta aktiva spelare från de fem lag som ingick i projektet. Syftet med gruppen var att skapa ett forum där spelarna själva, utan påverkan från vuxna, kunde ta upp föreningsspecifika spörsmål. Exempelvis hur man bäst strukturerar upp och genomför träningar, komma med förslag på lagaktiviteter för att stärka sammanhållningen eller diskutera områden som behöver förbättras för att förhindra att tjejer slutar spela innebandy. Frågor och förslag som uppstod under dessa diskussioner behandlades i ungdomssportkommittén och i styrelsen.

Sambandsledare
Förutom projektledaren rekryterades en sambandsledare som hade till uppgift att upprätthålla en god kommunikation mellan tränare från olika lag, mellan tränare och idrottare samt mellan tränare och föräldrar. Mer konkret kunde sambandsledarens arbete gälla beslut om vilka spelare som skulle tillåtas att träna med idrottare på en högre nivå (för ungdomar 16 år och äldre), att stämma av med och prata med spelare som antytt att de vill sluta spela innebandy, känna av stämningen i de olika lagen för att vid eventuella spänningar diskutera med berörda parter, till exempel ledare, föräldrar, och försöka lösa dessa. I de fall där detta inte var möjligt togs ärendet vidare till ungdomssportkommittén.


Åtgärder på individ- och gruppnivå

En av de mest centrala åtgärderna i projektet var att genomföra olika utbildningsinsatser för såväl ledare, föräldrar som aktiva. Dessa utbildningsinsatser genomfördes av projektledaren, i anslutning till träningslokalerna, och baserades huvudsakligen på målorienteringsteorin (AGT) (5) och självbestämmandeteorin (SDT) (6) – två empiriskt väl testade och validerade teorier som används för att studera människors motivation i olika prestationsmiljöer.

Tränarutbildning
Utbildningen för föreningens 15 tränare genomfördes vid sex olika tillfällen, där varje utbildningstillfälle varade mellan 45 – 60 minuter. Här behandlades och diskuterades bland annat risker med tidig specialisering och fördelarna med att anta en sen specialiseringsstrategi, samt vikten av att beakta den relativa ålderseffekten.

Utöver detta diskuterades grunderna i teorierna SDT och AGT och förslag på hur man kan ge feedback för att skapa ett tryggt, uppgiftsorienterat och autonomistödjande motivationsklimat. Till exempel genom positiv förstärkning, uppmuntran omedelbart efter misstag, undvika att vara sarkastisk eller att bestraffa när saker och ting går fel, eller reagera tidigt och ingripa om spelarna använder ett nedsättande språk eller kränker varandra. Två av utbildningsträffarna ägnades även åt praktiska övningar där projektledaren först observerade ledarna för att sedan diskutera när, varför och hur feedback bäst kunde ges till spelarna.

Föräldrautbildning
Även utbildningen för föräldrarna genomfördes vid sex tillfällen, och var utspridda relativt jämt över projekttiden. För att locka så många föräldrar som möjligt hölls varje utbildningstillfälle ungefär 60 minuter innan det egna barnets matcher. Varje utbildningstillfälle varade mellan 40 och 45 minuter och behandlade, liksom ledarutbildningen frågor relaterade till risker med tidig specialisering, fördelen med att hålla på med flera idrotter, samt risker med att toppa (låta de bästa spelarna spela mer än övriga) och nivågruppera lagen (sammanföra de för närvarande bättre spelarna i ett och samma lag).

Vidare diskuterades grunderna i AGT och SDT, hur man skapar ett uppgiftsrelaterat och autonomistödjande föräldraskap (till exempel att ha en tillåtande attityd om barnet gör ett misstag, betona ansträngning, lärande och samarbete, fokusera på barnets personliga utveckling, använda ett tillåtande och icke-kontrollerande språk, och att uppmuntra barnens egna initiativ och förslag).

I tillägg till detta resonerades det om hur man som förälder bör agera gentemot ledare, domare, spelare och andra föräldrar för att skapa en god idrottsmiljö (till exempel stödja domarbeslut och heja men inte coacha från läktaren).

Föräldrautbildningen fokuserade även på att belysa vikten av att vara en lagom involverad förälder (reagera på missförhållanden, heja och stötta barnet i med- och motgång och att upprätthålla goda relationer med ledarna, undvika att sätta press på barnet). I samband med detta diskuterades även begreppet föräldrapress och förslag hur på detta kan undvikas (till exempel genom att stötta, ha en tillåtande attityd och att undvika att kritisera barnets prestationer).

Spelarutbildning
Spelarutbildningen skedde vid två tillfällen och varade mellan 45 till 60 minuter. Här fick spelarna tillsammans med projektledaren diskutera betydelsen av begrepp som mobbning, diskriminering, övergrepp och trakasserier, när det finns risk för att detta kan inträffa och varför det kan inträffa, följt av förslag på hur man kan skapa ett tillåtande och tryggt gruppklimat.

Därtill informerades spelarna om den uppdaterade föreningspolicyn och vem/vilka de skulle vända sig till om de själva eller någon annan spelare upplevde kränkande eller orättvis behandling. En praktisk värderingsövning kallad ”Fyra hörn” genomfördes under det andra utbildningstillfället, med det övergripande målet att öva upp spelarnas förmåga att våga ta ställning, att uttrycka sina åsikter och motivera sina ståndpunkter för varandra, men även att lyssna på och värdera andras åsikter.


Reflektioner
När vi reflekterar över möjliga orsaker som kan ha bidragit till projektets lyckade utfall, så verkar det framför allt kunna tillskrivas att flera åtgärder implementerades samtidigt på olika organisatoriska nivåer, vilket sannolikt framkallade synergieffekter, det vill säga att de olika åtgärderna förstärkte varandra. Vikten av detta är också något som har påtalats av andra forskare inom fältet (2, 7).

Om vi betraktar betydelsen av var och en av åtgärderna skulle vi särskilt vilja lyfta fram vikten av att, om möjligt, rekrytera en projektledare/barn och ungdomsansvarig som ser till att åtgärderna sjösätts i föreningen. Och då i synnerhet ser till att utbildning av ledare, föräldrar och aktiva sker kontinuerligt, helst med utgångspunkt i dokumenterat användbara teorier och modeller.

Referenser
(1) Norberg (2020). Statens stöd till idrotten. Uppföljning 2019. Stockholm: Centrum för Idrottsforskning.
(2) Balish, S. M., McLaren, C., Rainham, D., & Blanchard, C. (2014). Correlates of youth sport attrition: A review and future directions. Psychology of Sport and Exercise, 15 (4).
(3) Svensk Innebandys Utvecklingsmodell. https://www.innebandy.se/om-svensk-innebandy/i-dag-och-i-framtiden/siu-svensk-innebandys-utvecklingsmodell/. 29 januari 2021.
(4) Barnkonventionen och idrott. Barnkonventionen – en viktig grund i svensk föreningsidrott. https://unicef.se/vad-vi-gor/idrott. 29 januari 2021.
(5) Nicholls, J. G. (1989). The competitive ethos and democratic education. Harvard University Press.
(6) Deci, E. L., & Ryan, R. M. (2000). The “what” and “why” of goal pursuits: Human needs and the self-determination of behavior. Psychological Inquiry, 11(4), 227–268.
(7) Eliasson, I., & Johansson, A. (2020). The disengagement process among young athletes when withdrawing from sport: A new research approach. International Review for the Sociology of Sport, 1-20.