Rapport från Släp 7/9

Nog är det allt lite trögt ibland att slänga de lurviga över sängkanten på lördag morgon och stiga upp. Så även den här lördagen för mig. Men, jag vet att jag verkligen inte vill missa en härlig stund med mina fina löparkompisar så iväg kom vi även idag och styrde kosan mot Släps kyrka.

En stor del av löparfamiljen är ju på vandringsresa i de italienska alperna och vilken resa de verkar göra. Så vackra vyer, så många fina upplevelser, tuffa strapatser och ljuvlig mat ser det ut att vara. Det blir gott att träffa er allihopa igen någon lördag framöver.

Jag hade förväntat mig en liten skara löparkompisar idag men vi var ett stort gäng, hela 20 glada löpare.
Vi började med att springa söderut och på raksträckan efter några hundra meter ler jag inombords och tänker på en av de goa löparkompisarna med ett underbart skratt som förra året, precis där kom farandes i sin lilla bil med andan i halsen. Hon har starka ben och kom snart ikapp oss som tur var. 😊

Vi fortsatte mellan husen och snart kom vi fram till skogen som skänkte härlig skugga. Det är en väldigt vacker runda, tekniskt utmanande med rötter och stenar och härligt utmanande med hyfsat mycket uppförslut. Det är ju inte helt lätt att vända i skogen på de smala stigarna men jag tycker ändå att det funkade fint och vi pausade vid de vackra stenhällarna mitt i skogen. Simon och Martins bänk har tyvärr gjort sitt, bara ett stålskelett kvar idag och inte mycket att sitta på. Apropå Simon så var det den fina gossen som ledde oss genom rundan idag. Med den äran såklart.

I leden där jag sprang pratades det om våra kompisar i Italien, kantareller, älgflugor och vardagsbestyr. Olyckligtvis lyckades jag nog skrämma upp och irritera ett gäng insekter som bodde i marken. Jag sprang förbi och märkte ingenting men bakom mig fanns Martin, Håkan och Niklas och det ojades minsann rejält. Tyvärr blev de allihopa stungna av något otyg. Eva och Thomas med vovvarna rehabpromenerade idag och de lyckades minsann också bli stungna. Förhoppningsvis så blir det inte så allvarligt.
Efter sträckan i skogen tog vi oss ut på en större grusad väg och vidare mot vårt mål. Några av oss stannade till vid ett plommonträd. Fast plommon var det nog inte, kanske sviskon eller något liknande. Såg ut som stora slånbär. Som tur var, så stannade likheten med slånbär med utseendet. Smaken var härligt sötsyrlig. Strax därefter blev i alla fall Lotta och jag väldigt imponerade av en jättefin Springerspaniel som satt utanför sitt hus och tittade lugnt på oss när vi sprang förbi allihopa. Matte eller husse hade lagt ett rep i gruset på uppfarten och precis där bakom satt den fina vovven alldeles stilla och rörde sig inte ur fläcken. Vilken disciplin. Det enda som rörde sig var svansen som viftade glatt när Lotta sa till vovven att hälsa sin familj att de gjort ett finfint jobb med uppfostran.

Sedan var det bara en liten bit kvar och så var vi åter på parkeringsplatsen utanför kyrkan. Där lät vi oss alla väl smaka av Håkans jättegoda kransar som han generöst bjöd på. Det fanns både Karlsbaderkrans, blåbärskrans med smuldeg på toppen och en väldigt fin kardemummakrans. Så gott tillsammans med en kopp kaffe och världens finaste löparkompisar.

Jo, en av löparkompisarna, i en svart BMW körde iväg efter fikan med en orange vattenflaska på taket. Vi som stod kvar på parkeringen viftade för glatta livet men utan reaktion hos föraren. Flaskan trillade så småningom av taket och finns i tryggt förvar hemma hos mig och Martin. Tar med den nästa lördag.

Önskar er alla en riktigt fin helg. Njut av sol och värme, nära och kära.

Bild

Jan Erik (Jonte) Lind