Stockholmmarathon 2012

av Stefan Björkencrona (snott från FB)

Jag tog mig i mål.
Det fanns stunder under loppet som jag tvivlade men det gick.
Stockholm visade sig från sin mest kalla, regniga och blåsiga sida.
Fick tag i en sopsäck som jag trädde över mig men den tog jag dumt
av med efter några km. Det regnade inte SÅ mycket i början,
kändes inte SÅ kallt och blåste inte SÅ mycket.

Första milen gick utan problem.
Efter influensan mm hade jag dragit ner på förhoppningarna på
en tid under 4 timmar.
Tror jag tog första milen på 61 min. Efter en stund hör jag en speaker
säga "Ni lär komma ihåg 2012 - det var då ni frös ihjäl på Västerbron.
-1987 var nog kallast ändå, säger han. -Va? tänker jag. SÅ kallt är det inte.
Inte än nä skulle det visa sig.

Hyfsat klädd var jag med tre lager kläder,
dock bara med en windstopper som tål LITE regn. Mm, inget bra val.

Varvningen kommer redan efter 17 km eftersom man springer
en lång sväng på Djurgården andra varvet. Just den delen hade
jag sett fram mot. Tyckte att det skulle bli banans höjdpunkt.
När jag kom dit var jag nu genomvåt och motvinden, motvinden.
Jösses! Var kom den ifrån? Gick ju inte att ta skydd bakom någon heller,
den kom åt en överallt. Tidigare märkte jag inte regnet direkt.
NU märks det. Här börjar jag få lätt magkramp.
Räddningen utgörs av en saltgurka. Fantastiskt!
Bra att veta till en annan gång. Salter! Eloge till arrangören som stod
överallt med främst dricka men även annat senare i loppet.

Mm, Djurgården blev ingen höjdare,
mer än i form av de stygga backar som finns där ute.
Det är säkert bara lutningar men redan här fick jag ibland börja gå.
Kroppen börjar grina. Ny räddning i form av banan (guleböj) strax
innan man lämnar Djurgården.

In på Strandvägen för andra gången.
Yes! Nu vet jag resten av bansträckningen. Problemet är att benen,
ljumskarna och bukmuskulaturen grinar. På Strandvägen serveras stora chokladbitar. Åhh yes! Var är all publik? Var är alla reportrar? Aha, det är skitväder!

Tar mig till Slussen där jag på nytt går.
Nu går det sakta, riktigt sakta, ibland upp mot åtta minuter per km.
Fanns inte i planen kan jag säga.

På Södermälarstrand vet jag att det ska serveras soppa.
Ojojoj, vad jag har sett fram mot detta. Problemet är att den serveras kall.
Helt säkert rätt då maran brukar vara varm i sig.
Svårt också att hålla den varm. Dessvärre hade jag sett fram mot
något varmt och detta tar nästan knäcken på mig.
Jag fryser nu som en gris. Ser på långt håll på en klocka
att temperaturen är +4. Ja, det gjorde inte saken bättre.
Händerna känns konstiga. Tar av mig handskarna och slänger dem.
Fram dit har vägen varit kantat med slängda handskar.
Jag förstår nu varför. Händerna är iskalla.

Västerbron närmar sig. Inget snack.
Jag går backen upp och även en del på den svaga lutningen på själva bron.
Benen är blytunga. När jag äntligen tagit mig över på Norrmälarstrand
har jag sprungit/gått snart 35 km. Här är jag förtvivlad.
Jag mår illa, börjar bli snurrig och kroppen säger toknej.
Det enda som inte säger nej är pumpen. Jag tror inte jag haft speciellt
hög puls någon gång under loppet. Konditionen räddar mig.
Jag dricker och stretchar. Fram till nu har jag också tagit en
Dextrosol var femte km. Tack och lov. Magen, som tidigare kändes helt
tom har blivit bättre efter banan, choklad, soppa och all dryck.
Norrmälarstrand är helt platt men ändå tvingas jag gå en hel del här.
Framför allt pga illamående, som tack och lov går över.
I slutet av Norrmälarstrand serveras cola. En ny räddning ska det visa sig.

Efter Torsgatans elaka motlut där det definitivt inte går fort hittar
jag konstigt nog nya krafter. Resten går rätt hyfsat.
En vänlig själ springer ikapp mig med min nummerlapp som fått nog och blåst/ryckts av från alla fyra säkerhetsnålarna.
Kunde blivit problem med att få medalj etc utan den vid mål.

Stockholmsstadion. Vad vacker den är.
I alla fall när man får syn på den efter 41 km löpning.
Sliter upp nummerlappen så alla fotografer får en chans att föreviga.
Just nu känns det som att det bara blev denna gången.

Men det är nu.

.