“Children of the night,
soldiers of our time.
Screaming out loud.
One generation.”

“Riot in the streets,
fighting and debris.
Raise your fist high.
The generation wild.”

Bosse fotade till stereon. Genast upphörde musiken och aktiviteten i salen stannade upp som om tiden plötsligt frusit till is. För att göra denna metafor än mer talande kunde man känna kylan från Bosses iskalla ögon när han lät sin barska blick vandra mellan ungdomarna. Blicken stanna vid den långhårige gossen som stod i mitten av salen och tycktes vara den som personifierade den uppsluppna stämning som rådde.
- Vilka är ni?
Fastän frågan ställdes rakt ut och egentligen var av ovidkommande art, eftersom Bosse mycket väl kände till vilka han hade att göra med, var det uppenbart att han förväntade sig svar från den långhårige.
- Sollebrunn, svarade ynglingen snabbt och tvärsäkert.
Att svaret var fel var inte oväntat, även om de flesta i rummet höjde på ögonbrynen på grund av det överraskande valet av ort. Den långhårige var själv förvånad att just denna ort var den första som dök upp i hans dimmiga förnimmelse. Men några större reflektioner än så gjordes inte över svaret.
- Ni får en timma på er. Annars är ni ute, replikerade Bosse och vände på klacken. Att han var förbannad var mer än uppenbart och ungdomarna såg på varandra med ängslan i blicken. Den långhårige ynglingen lade dock ingen större notis om detta och så fort Bosse lämnat salen stegade han fram till stereon, tryckte på play och skruvade upp volymen.
Skivan hackade…

* * *

Scenen är talande och den innehåller dessutom mer substans än de flesta utomstående kanske anar. Låt oss därför hålla oss kvar vid den hackande skivan som en passande symbol för Tygrikets märkliga säsong.

* * *

Ännu en säsong har alltså passerat revy och det har blivit dags att skåda i backspegeln och summera det som varit innan minnena bleknar i vårsolen. Något som inte minst är av vikt när man uppnått min aktningsvärda ålder där åderförkalkning och senil demens står för dörren. Detta faktum till trots är alla ungtuppar väl medvetna om vad som gäller när det drar ihop sig till skarpt läge. Hur som helst har jag återigen fått den stora äran att fritt florera i det skrivna ordets förtrollade värld under säsongen och låta tankarna vandra om både stort och smått. Den gångna säsongen har varit en synnerligen påfrestande upplevelse och inte minst min egen karaktär har satts ordentligt på prov. Därför var det en lättnad av monumentala mått när det till slut stod klart att vi mot alla odds lyckats undvika degradering.

* * *

I vanlig ordning har säsongen varit innehållsrik. Eller vad sägs t.ex. om knivslagsmål med Caperiotäby, ambulansfärd, TV-framträdande och en ärrad lekamen som får Börje Salming att framstå som en slätstruken sidenduk i jämförelse. Och då talar vi ändå bara om en enskild lagmedlems bravader innan säsongen ens dragit igång på allvar. Tygriket är rock n´ roll och lämnar sällan någon oberörd. Fast visst kunde man önska att det rådde lite mer stabilitet i leden emellanåt.

* * *

Den hackande skivan är en passande metafor för såväl min egen som hela Tygrikets säsong. Inte minst om vi till en början fokuserar på den synnerligen mörka hösten. För själv har jag aldrig under mina snart tjugo år av seniorinnebandy upplevt en motsträvigare period. Till saken hör givetvis att motivationen inte var på topp när säsongen drog igång på grund av allt det ansvar man motvilligt tvingades axla föregående säsong. Att sedan sjukdom och krånglande ljumskar inte hjälpte till att göra tillvaron ljusare var givetvis olyckliga omständigheter som man inte alltid kan råda över. Men så här i efterhand kan jag ärligt säga att hade tränare och lagkamrater, när det hela gick som tyngst i november, sagt: ”Du kan lägga klubban på hyllan Björn, ingen kommer att kritisera dig det minsta för det. Tack för de här åren”, så hade jag nog inte tvekat det minsta. Samtidigt har jag alltid avskytt veklingar som viker ner sig så fort det börjar blåsa motvind, så förmodligen hade tjurskalligheten ändå tagit överhanden. Med facit i hand är jag givetvis glad över att ovanstående scenario endast är en hypotetisk spekulation och därmed inte över huvud taget relevant förankrad i verkligheten. För våren bjöd på något helt annat och hela laget visade vilken tåga och kvalité som gömmer sig ute i skogarna runt om i markbygden. Att resa sig från ett tillsynes hopplöst läge är en oerhört tillfredställande känsla som gör att man kan känna sig nöjd trots allt. Men nog om mig själv. Det finns trots allt intressantare saker att reflektera över efter en lång och händelserik säsong.

* * *

Jag tippade redan tidigt i höstas att Östra skulle stå som slutsegrare. Men att de skulle defilera i mål i fullständigt överlägsen stil var ändå något överraskande. Östra har imponerat oerhört och mer eller mindre gått fram som en ångvält under våren. En synnerligen rättmätig vinnare som sett till spelarmaterialet borde ha goda förutsättningar att klara sig bra i Allsvenskan också. Stort lycka till.

Bakom Östra knep Göteborg tillslut andraplatsen med relativt god marginal. Inte mycket att orda om den saken heller då Göteborg under flera års tid lyckats behålla sin stomme av duktiga spelare. Trodde nog ändå att de skulle kunna vara med och slåss om seriesegern i betydligt större grad.

Lerum låg länge med i toppen och jag trodde då att det kanske rent av skulle kunna bli en helt avgörande seriefinal mot Östra i den sista omgången. Luften gick dock ur laget fullständigt mot slutet och de orkade inte riktigt hålla samma höga nivå hela vägen ut. Kanske är laget lite väl beroende av Rybergs briljans för att på allvar vara en kandidat till Allsvenskan, men laget har goda kvalitéer och kan fortfarande utvecklas mycket. Lär vara med högt uppe även nästa säsong.

Sävsjö slutade på en fin fjärdeplats och imponerade mycket på mig. Laget spelade en småtrevlig anfallsinriktad innebandy som säkerligen föll i publikens smak. Hade dock några rejäla djupdykningar under säsongen och saknar kanske jämnheten för att blanda sig i den absoluta toppstriden.

På femte plats återfinns Floda som kanske får klassas som säsongens stora överraskning. Jag hade nog trott att Floda skulle vara mer involverat i bottenstriden men de svarade för en jämn och stabil säsong från början till slut.

Det på förhand så upphaussade Westervik förde en relativt anonym tillvaro i ingenmansland och är säkerligen inte helt tillfreds med sin säsong. Laget har verkligen två ansikten, eller är snarare två olika lag beroende på om man är i besittning av bollen eller inte. För i anfallszon är Westervik emellanåt utomjordiskt bra, medan det defensiva spelet går under beteckningen hönsgård för att uttrycka sig milt. Kan tränarna putsa på denna ack så viktiga detalj finns det potential att gå riktigt långt för detta lag. Sedan återstår givetvis att se om de lyckas behålla Klinthorp.

Skövde hade en minst sagt märklig säsong där man precis som Westervik visade upp två ansikten. I Skövdes fall handlade det dock om hemmaplan vs bortaplan. Man lyckades tillslut knipa tre poäng på bortais i den sista matchen mot jumbon Vänersborg. 25 poäng på hemmaplan är däremot mycket imponerande.

För att fortsätta på det schizofrena temat så kan vi även avhandla Tygrikets förehavanden i kort sammanfattning. Även i vårt fall visade vi upp två skilda karaktärer under säsongen där höst och vår får representera de olika parametrarna.

Stenungsund led uppenbarligen av en generationsväxling som sånär höll på att stjälpa laget fullständigt. Känns som att åldermännen Nygren och Tillanders återvändande tillslut fick det sjunkande skeppet på rätt köl igen. Tur att gubbarna håller än, för en välskött förening som Stenungsund hör absolut hemma på förbundsnivå.

Under strecket hittar vi Skillingaryd som givetvis svarat för säsongens stora missräkning. Vet inte riktigt vad som gått fel i smålandsklubben men potentialen till en betydligt högre tabellplacering borde absolut ha funnits.

Barnarp var nederlagstippat redan från början och utan Nygård blev uppgiften övermäktig. Spelarna visade dock ett härligt fighterhjärta under hela säsongen, men kunnandet räckte inte riktigt till. Bara att ta nya tag i division II.

Slutligen har vi så Vänersborg vars säsong varit en enda lång besvikelse. Verkar ha haft det ganska turbulent på tränarfronten, men det borde ha funnits såväl ledaregenskaper som kunnande inom laget i tillräckliga proportioner för att prestera en betydligt bättre säsong.

* * *

Division I västra Götaland 10/11 har varit en serie av genomgående mycket hög klass. Matcherna har i regel varit tuffa, täta och välspelade. Det har sällan getts utrymme till misstag eller svackor vilket tyder på kvalité. Samtliga inblandade lag har utifrån sina förutsättningar bidragit till att höja nivån på spelet och tillsammans fört innebandyn framåt. Dessutom har det i år kryllat av offensiva individuellt skickliga lirare som kryddat underhållningsvärdet ytterligare. Skulle utan tvekan kunna rada upp ett dussin spelare och ändå enbart skrapat på ytan. Att ta ut ett All-star team är därför oerhört svårt denna säsong. Tänkte ändå göra ett tappert försök och i ärlighetens namn är det ett angenämt problem att ha så många duktiga lirare att florera bland.

Målvakt: Robert Nilsson (Tygriket) ”Sälen” tog en paus från innebandyn i höstas och vi mäktade enbart med att plocka en poäng på de sju omgångar som gick innan han var tillbaks mellan stolparna. Vill dock påpeka att det inte enbart hängde på Roberts frånvaro att Tygriket var synnerligen bleka under hösten. Men att han är av stor betydelse för lagets spel går inte att sticka under stolen med. Inte heller det faktum att han är den burväktare som har den klart högsta nivån av samtliga innehavare av denna position i serien. Seriösare inställning till träning och bättre fokus på uppgiften skulle utveckla bjässen ytterligare.

Första femman:
Back: William Edvardsson (Göteborg) Seriens spelskickligaste back som är grymt bekväm med bollen.
Back: Christoffer Hald (Skövde) Ett fruktat offensivt vapen som med sitt tunga skott utgör ett ständigt hot för alla försvar. Dessutom lite lagom hetsig och småful i närkamperna.
Center: Henrik Samuelsson (Östra) Bästa spelaren i det bästa laget säger allt.
Forward: Mattias Ryberg (Lerum) Passningsläggare och bollhållare av yppersta klass.
Forward: Christian Klinthorp (Westervik) Kvickfotad sniper som är nästintill omöjlig att hålla koll på.

Andra femman:
Back: Emil Stille (Östra) En av många spelskickliga backar hos seriesegrarna. Producerar även en hel del poäng.
Back: Marcus Halvarsson (Östra) Stabil i både anfall och försvar.
Center: Peter Hirschman (Westervik) Mycket duktig spelfördelare.
Forward: Gustaf Ihrman (Östra) Stor, stark och utrustad med en fruktad bössa.
Forward: Christoffer Bogg (Göteborg) Näsa för målet och mycket stark framför kassen.

Tredjekedjan:
Center: Rikard Alexandersson (Göteborg) Snabb, teknisk, spelsinne, målsinne. Killen har det mesta man kan önska av en center.
Forward: Joakim Bjerhag (Sävsjö) Avig och kvick. Duktig passningsspelare.
Forward: Robert Bjerhag (Sävsjö) Radarpartner till brorsan och utpräglad målskytt.

* * *

Årets…

… Arrangemang
Utan tvekan svarade Stenungsund för detta. Ett trevligt välkomnande till att börja med, och därefter en proffsigt inramning från början till slut. Även Sävsjö och Westervik får klart godkänt på denna punkt.

… Ass-kung
Nä, någon Askungesaga blev det inte för den käre Fjunis när han väl fick chansen mellan stolparna. Inte utan att man led en smula med den sympatiske vattenbäraren då det var honom väl unnat att få tillskrivas lite cred för sina insatser på planen också. Däremot lyckades han trots sin något begränsade kastarm tillskansa sig två assist och besegrade därmed Sälen i den interna poängligan. Glädjas bör åt det som glädjas kan.

… MVP
Omöjligt att frångå Andreas Johansson i ett sådant sammanhang. Han utgör praktiskt taget Vänersborg på egen hand och bär hela laget på sina axlar. I år var dock serien för bra för att han själv skulle orka lasta denna tunga börda. Gjorde ändå imponerande 58 poäng i ett bottenlag vilket tyder på hög klass. Frågan man ställer sig är vad Ante tänker hitta på till hösten. För inte kan han väl nöja sig med att harva runt i division II?

Måste även nämna Lerums Mattias Ryberg i detta sammanhang. För även om Lerum har en bred trupp med flera duktiga innebandyarbetare, var det hans individuella briljans som många gånger gjorde skillnaden mellan vinst och förlust. Sedan kanske det omedvetet blir så att man som medspelare lägger över ansvaret på en lagkamrat med sådan kapacitet.

… Pucko
Denna föga smickrande utmärkelse är ändå en personlig favorit som inte kan frångås. Inte för att jag tycker det är särskilt angenämt att hänga ut eller skriva ner andra människor, men ibland måste man ändå våga sticka ut hakan lite. Tilldelar därför utan några som helst skrupler denna utmärkelse till domaren Tobias Sandblom av den enkla anledningen att han platsar lika lite som domare i division I som jag själv gör som målvakt. Visserligen behöver man inte vara pucko för det men ibland kan det vara bra med lite självdistans och inse sina begränsningar. Sandblom vägrar konsekvent att föra någon som helst dialog med spelarna under spelets gång och tillåter enbart meningsutbyte i periodpauserna. Bara en sådan sak tyder på att man saknar känsla för spelet och frångår den kanske viktigaste aspekten i ett rättskipande, nämligen samverkan med övriga aktörer. För en domare är detta A och O. Det som oftast kännetecknar en riktigt bra domare är just förmågan att skapa en trevlig atmosfär på planen genom att hela tiden föra dialog med spelare och ledare. Kan man dessutom göra det med lite distans och glimt emellanåt, så har man som domare väldigt mycket vunnet. Nämnde Sandblom går tyvärr in med inställningen att han bestämmer och jävlar ta den som på minsta lilla vis ifrågasätter eller på annat vis inte följer denna ingivelse. Fel man på fel plats helt enkelt.

… Domare
Nu måste jag givetvis upprätthålla domarkårens heder och kraftfullt poängtera att nivån på rättskiparna har varit genomgående hög under den gångna säsongen. De flesta domarpar på förbundsnivå besitter just de egenskaper som efterfrågas ovan. Vi hade dessutom förmånen att ha Mike Bengtsson som domare under bortamatchen mot Floda. Världsklass rakt igenom, end of discussion. Vem han dömde tillsammans med? Sandblom så klart… Se och lär gosse.

… Entré
Hur de olika föreningarna väljer att rama in matcharrangemangen och trissa upp stämningen i hallen kan te sig lite olika från fall till fall. Men i regel brukar ändå hemmalaget springa in till någon dånande rockdänga och mottaga publikens ovationer. Men Barnarps inmarsch skilde sig från mängde så till vida att den snarare fick åskådarna att somna i bänkraderna. En av anledningarna till att springa in på det vis som de flesta lagen gör, är ju samtidigt också ett sätt att höja adrenalinnivån i laget inför matchen. Spelarna i Barnarp kan omöjligt blivit taggade av den sävliga promenad till tonerna av någon bortglömd svensktoppsaballad som deras entré utgjordes av. Eller var det möjligen så att de gett upp på förhand då Tygriket stod för motståndet?

Vänersborgs individuella inlöp följt av line-up för hemmalaget var också en smula överdrivet och inte minst tidskrävande. Fast där handlade det kanske om ren taktik eftersom motståndarna tvingades stå och vänta så länge och därmed var fullständigt iskalla när matchen blåstes igång.

… Miss 1
Med en sekund kvar av hemmamötet med Lerum flög hjärtat inte bara upp i halsgropen utan tog en sväng runt Saturnus och tillbaka. Anledningen var att bollen kändes otvivelaktigt inne i den egna målburen. Domarduon Boqvist/Hansson uppfattade dock inte detta och något mål dömdes följaktligen inte heller. Istället kunde vi efter blott nio sekunders förlängning inkassera extrapoängen som med facit i han blev detta skillnaden mellan överlevnad (nåja) och degradering.

… Miss 2
Olle avgjorde förvisso ovan nämnda match mot Lerum, men det var inte mer än rätt då han var skyldig hela laget den poängen. För i hemmamötet mot Barnarp lyckades den ”talföre” ynglingen med konststycket att missa vidöppet mål från bara någon decimeters avstånd under förlängningen, med följden att gästerna kontrade in segermålet.

…Miss 3
Efter segern mot Floda i höstas slog jag på stort och bjöd hem alla segerrusiga (och i vissa fall av andra orsaker rusiga) lagkamrater till mitt hus för att på ett lättsamt, och i vanlig ordning trivsamt vis, dra mitt strå till stacken i skapandet av den mytiska atmosfären som råder i Tygrikets herrlag. Detta tilltag kostade mig bara en dator, en stereo, ett tvättställ och fullständigt länsat kylskåp, frys och barskåp, samt en kraftigt besudlad duschkabin. Men trevligt var det ända tills jag vaknade dagen efter.

… Kalkon
Innebandyförbundet som placerade Westervik i den västra serien. Visserligen kan man låta sig luras en smula av namnet på laget, men kikar man i en kartbok så ser även ett otränat öga att staden ligger belägen på landets baksida. Kan inte ha varit en angenäm uppgift att vara kassör i den föreningen denna säsong.

… Motståndare
En något subjektiv bedömning givetvis, men eftersom det är min krönika utgår jag från mina egna premisser. Finns många sportsliga, trevliga och inte minst duktiga spelare som man stångats med under säsongen. Men en kille som Mattias Olofsson i Lerum är alltid rolig att spela mot. En gentleman som inte direkt håller igen i närkamperna och som är stenhård i kroppen, men alltid ger och tar med samma mynt. Ett föredöme för många kaxiga pannbandsförsedda snorvalpar, som dessutom är en grymt nyttig spelare för sitt lag och en trevlig prick vid sidan av.

...Flopp
Kanske en lite väl orättvis benämning, men Jacob Grauers hämtades in från Pixbos SSL-lag för att förstärka Göteborg under vintern. Han debuterade mot oss och gjorde väl milt uttryckt ingen succé. Tog mest desperata avslut från halva plan som enbart resulterade i tacksamt bollinnehav för vår del. Anslöt sedan tillbaks till Pixbo i januarifönstret varpå Göteborg ångade på och hostade upp sig till en stabil andraplats. Borde väl kunna kräva mer av en spelare med SSL-ambitioner va?

… Höjdpunkt
Eftersom man är något kritiskt lagd anser jag att Tygriket endast svarade för en enda riktigt gedigen insats under säsongen. Denna inträffade mot all rim och reson dessutom under den i övrigt bedrövliga höstsäsongen. Guldkornet som lyste upp i höstmörkret var hemmamatchen mot Göteborg där vi verkligen svarade för en topprestation. Tänk om man kunde hålla den nivån i varje match.

* * *

Skulle kunna skriva en hel encyklopedi enbart baserad på anekdoter rörande division I västra Götaland säsongen 2010-2011, men någon gång måste man sätta punkt. Med tanke på bildningsnivån i mitt eget lag skall det ju även vara möjligt att för egen maskin ta sig igenom texten utan hjälp av mamma eller ett uppslagsverk. Vilket förmodligen redan är allt för många övermäktigt och på så vis betyder att relativt få lyckats läsa så här långt.

På tal om att sätta punkt är det även så att det mesta talar för att jag själv härmed lägger klubban på hyllan för gott och sällar mig till skaran av bittra kritiker som klagar på att det var bättre förr från läktarposition. Känner att jag har gjort vad jag förmår och att det är dags att lämna över stafettpinnen till yngre förmågor. Ber därför att få tacka för den här tiden och önskar er alla där ute i innebandysverige en riktigt trevlig vår och sommar.

* * *

“Riot in the streets,
fighting in debree.
Born to die free.
One generation, the generation wild.”

… Å andra sidan har min erfarenhet lärt mig att man aldrig skall säga aldrig, och att en hackande skiva snart hittar in på rätt spår igen.

Vid pennan
#3