Tack Ysby BK för allt!

Då var det slut. Avtackad på ett sätt jag absolut inte förväntat mig med fest, presenter och tårfyllda tal. Så många år i samma klubb. Sedan 2010 har jag varit spelande tränare i Ysby BK. Den absolut bästa tiden i mitt fotbollsliv. Jag är så tacksam över att få ha varit en del av denna lilla men ack så fantastiska förening, under så lång tid. Det går såklart inte att i ett facebookinlägg tacka alla som tackas bör. Men ändå. Tack Bosse Åkesson för ditt livslånga engagemang och för ditt samtal mitt under arbetstid 2010. Tack alla spelare som ställt upp i vått och torrt. Särskilt tack till årets lag som trots stenhårda löppass aldrig vikit ner sig, aldrig klagat och aldrig gjort något annat än sitt allra yttersta för att vinna. Att som tränare få avsluta med att gå upp en division efter så många år, var helt fantastiskt. Och tack Otto Nilsson som gav ny energi till både mig och klubben med sin ankomst till laget! Nu är det färdigt. Jag har lämnat tillbaka nyckeln, gjort min sista träning och för sista gången samlat ihop er alla i ring före match. För sista gången har jag bett Kasper Persson att inte sumpa det, sagt till Adam att vara magisk och skällt på Simon Svanberg. Det har varit en ynnest, en ära och jag är galet tacksam. Tack också alla ni som läst och gillat alla referat och alla inlägg och såklart alla ni som i ur och skur suttit på läktarna och hejat på Hallands finaste lag. Det har alltid känts tungt när hösten kommit och mörkret lagt sig över Munkavallen i Ysby men just i år känns det extra jobbigt eftersom våren på Munka kommer vara utan mig. Jag kommer sakna er alla, sakna gemenskapen och skratten. Sakna kalla sena kvällar och sakna vårens första grästräning under halvdassigt elljus på en hoppig, tungsprungen och blöt plan. Kommer sakna tugget i omklädningsrummet, stölderna ur läskförrådet och de immiga bilrutorna efter varje träning. Men. Det är dags att gå vidare. Ysby kommer alltid vara nummer ett i hjärtat och Munkavallen 10 stjärnor på Tripadvisor. Alltså. Tack till er alla för alla år och alla minnen. Och till sist. Som vanligt. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Sista dansen och dags att gå hem

2011 tog jag över som tränare i vad som då var ett av Sveriges sämsta lag – Ysby BK. Utan poäng i två säsonger och med på Expressens lista över de absoluta bottengängen i Sverige. Första året förlorade vi hela tiden. Skrapade ihop sex poäng varav tre oavgjorda och en vinst på walk over. Det var bistert, det regnade, stämningen var lika dyster som i en brittisk gruvarbetarstad, där gruvan för länge sedan lagt ner och det bruna teglet på övergivna industrier i förfallna industriområden, börjat flagna och fått en allt mer grådassig ton. Sakta blev det bättre. Men det var så det började. Med regn, blåst, förluster och ständig pendling mellan melankoli och ilska. Det var också så det skulle sluta. Såklart. Vi har i år äntligen lyckats att ta klivet upp i division fem. En fantastisk säsong. Den bästa. Den roligaste. Den mest minnesvärda under hela min tid som tränare och spelare i laget. Vi blev klara för femman via två bragdmatcher redan för tre veckor sedan och nu var det dags för epilogen. Hemmamatch mot serievinnande Sperlingsholm. Sista matchen för säsongen. Min sista överhuvudtaget. Och självklart var det kaos. Fem man ur startelvan låg hemma med influensa och Otto stod vid sidan med skadat knä. Vi hade skrapat ihop det vi hade kvar och gick ut med inställningen att inte förblöda, inte falla ihop utan istället visa hjärta för klubben och gruppen. Och det gjorde vi. För vi är Ysby BK. Vi har inte alltid spelat den bästa fotbollen, inte alltid kombinerat med fina väggspel, inte haft snyggast frisyrer, coolast matchställ eller ens haft tillräckligt med benskyddstejp i vår ytterst patetiska lilla medicinväska (som faktiskt mest innehåller medicin mot sura uppstötningar och snusdosor). Men vi har kämpat. År ut och år in. Mot övermäktiga lag med allsvenska spelare, mot domare som helt uppenbart haft vänner i motståndarlaget, mot välspelande Walldianer, mot hormonstinna Hishultare i skogen bland tre miljarder myggor och i Skottorp mot en fientlig hemmapublik och ett hemmalag som kastar sig in i närkamper. Vi har alltid kämpat. Och det gjorde vi idag också. Filip Svensson spelade sjuk. Hostade som ett barn med krupp men var helt fantastisk. Satte en frispark så vacker att den borde ha tre miljoner visningar på youtube. Edvin Westesson var bäst på planen trots att vi förlorade med 7-1. Emil Axelsson hade ont i hela kroppen utom höger näsvinge men tacklade på allt som rörde sig och William Hjelm glidtacklade lika orädd som en brandman på väg mot en fallande skyskrapa i New York. Alla kämpade och gav mer än 100%. Självklart räckte det inte. Förlust 7-1 till sist. Det stod 2-1 ett tag och något mål var absolut för billigt att släppa in men såklart var Sperling bättre. Inte var vi heller hjälpta av att vår bäste målskytt Adam Thoren efter en kvart, fick köras till sjukhus med befarat fotbrott men oavsett allt var bortalagets seger odiskutabel. Och så var det då dags för slutet. Det regnade. Det regnade mer än jag någonsin upplevt. Himlens portar öppnade sig och att ens spelarna gick ut från värmen i omklädningsrummet till andra halvlek med underläge 1-4 var en bragd. Publiken började troppa av. Säkert dyngsura. Filip Svensson hade redan i paus satt på bastun vilket vetskapen om, säkert höll honom vid liv under andra halvlekens helvetesminuter. Det var alltså sista matchen med gänget. Resultattavlan lade ner efter paus eftersom fjärrkontrollen blivit för blöt. Östring skötte kiosken och röken från grillen spred sig över Munkavallen. Det var rea och utförsäljning. Regnet öste. Det var grått som en kyrkogård i november, dystert som ett nedlagt tivoli med tomma åkattraktioner och rostiga stängsel en decemberdag i Degerfors. Och igen. Förlust. Trötta spelare. Tappra spelare. Tomma ögon och ingen som orkar lägga rätt klädesplagg i rätt hög. Omklädningsrummet mer slitet än någonsin. Westesson har flyttat halva sin garderob till sina krokar. Svensson flydde in i bastun och köket meddelade att det fanns korv kvar ifall någon ville ha. Otto tog den och för en gångs skull nådde en swish föreningens kassa. Jag avslutade med en ljummen kaffe i en plastkopp. Drack upp. Glömde givetvis att slänga koppen i en soptunna så den står säkert kvar och retar någon. Tack för allt. Jag har älskat det! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Stortorsk i Simlångsdalen

Efter förlusten mot Simlångsdalen petade en förmodligen överhypad motståndare mig på axeln och sa ”se nu till att skriva något roligt referat om matchen”. Hade jag haft en knappnål på mig hade jag siktat mot hans ögon. YBK klara för division fem. Bortamatch mot Simlångsdalen. Mittengäng. YBK storfavoriter. Kunde väl bara gå på ett sätt? Å fan. Inte alls. YBK stod för årets bottennapp och ursäkterna är lika obefintliga som självkritik hos Morgan Johansson (före detta minister alla ni som lever era liv via TikTok). Första halvlek ganska bra. Högt tempo. Fina anfall från båda lagen och många målchanser. YBK:s mål ett av årets vackraste. Simon Svanbergs inlägg av Beckhamklass och Hjelms nick en bättre kopia av Ronaldo. Stabilt till resultatet men varningstecknen fanns där. Lite mer arrogant än vanligt. Lite sämre kroppsspråk. Lite omständligare och helt enkelt lite mer division sex än vanligt. Andra halvlek en mardröm. YBK fick för sig att helt plötsligt byta spelsätt. Efter 20 matcher med endast en förlust kom ett helt nytt sätt att spela in på planen. Varför bytte du inte frågade kanske någon. Jo, för att vi knappt hade några avbytare. Någon var på buggkurs, någon på golfrunda och en tredje på tippen i Ahla. Den helt nya metoden var ungefär lika meningslös och välfungerande som Albert Einsteins något mer okände brors (Sigmund Einstein) alternativa relativitetsteori vars innebörd var att jorden är platt, solen mindre än jorden och att månen styr dina drömmar. YBK virrade sig fram. Simlångsdalen spelade. Vi orkar inte redogöra för allt som hände. Hemmalaget bättre. YBK virrigt. Tog en utvisning som inte ens den mest enögde YBK-supportern kan protestera mot, och presterade rent generellt uselt på plan. Målen rasade in. Bortalaget försökte förvisso när det väl gick upp för oss att man inte är världsmästare bara för att man kommit tvåa i Sveriges sämsta serie men då var det för sent. Hemmalaget vann med 5 bollar. William Hjelm stod för årets mest heroiska hemjobb, Jimmy Ivarsson gjorde säsongsdebut med den äran och Emil Axelsson spelade skadad men var bäst ändå. I övrigt var det blekt spel överlag. Plump i protokollet. Grattis till Dalens välspelande lag. Rättvis vinst. Hoppas det regnar hela året i Simlångsdalen. Vi är bättre än såhär. Söndag nästa vecka kommer Sperlingsholm på besök. De har vunnit serien. De vann med 21-0 idag. Då kommer det riktiga Ysby BK att ställa upp. Vi kommer krossa dem! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

YBK klara för division fem!

2011 blev jag tränare för Ysby BK. Fredrik Reinfeldt var statsminister, Gadaffi president i Libyen, en liter bensin kostade då rekordhöga 13kr och Usama- bin Ladin blev till sist skjuten av amerikanska styrkor. Första året blev vi sist. Visst blev det bättre efterhand men aldrig så bra att uppflyttning nåddes. Idag fanns då till sist chansen. Sista dansen efter 12 år. Min sista säsong i denna fantastiska lilla klubb öster om Laholm. Tre poäng hemma mot Skogaby skulle skicka oss till division fem. Förlust skulle skicka oss till ett evinnerligt mörker. Det blev en helt osannolik saga. Omöjligt att sammanfatta känslor och tankar. Omöjligt att i text göra händelsen rättvisa. Lika svårt att sammanfatta som att beskriva doften i sixtinska kapellet. Blåst. Det stormade. Motvind i första halvlek. Dåligt väder, mycket publik. Nerver utanpå tröjorna. Efter 7 sekunder sköt Skogaby i stolpen. YBK paralyserade. Men började äta sig in i matchen. Kamp, hetsigt och absolut inget skönspel. Ledning för YBK när Adam spelar in en boll som William stöter in. Kramkalas och glädjevrål. Nu såg det bra ut. Matchuret uppe på 41 minuter. Det ser inte lika bra ut. Skogaby har gjort 1-1 och dessutom tagit ledningen. Pressar på för fler mål. YBK skräckslaget och nära panik. Domarens pausvissla ljuder och tacksamt nog ligger vi bara under med ett. Kunde varit värre. Samlat omklädningsrum. Nu kommer vi ha vinden i ryggen och jävlar i det, vad starka vi är i matchernas slutskeden. I januari började vi springa mellan stolpar på Glänninge. De andra lagen log lite skadeglatt åt oss när de vandrade upp till planen för att värma upp. Tyckte väl vi var överambitiösa, tokiga eller bara töntiga. När vi gick på gräs fortsatte vi springa. Varje tisdag vecka ut och vecka in har vi kört löpträning. Inget man blir bättre fotbollsspelare av men något man blir bättre fotbollslag av. Nu ler ingen skadeglatt åt oss. Vi springer sönder motståndet. Likaså nu. Andra halvlek. Spel mot ett mål. Vår målvakt lika sysslolös som en isbrytare på midsommar. Vi sköljde över Skogaby. Bytte runt spelare, skiftade positioner och försökte skicka allt mot mål. Kvitteringen kom efter 62 minuter. William sprang igenom. Fin dribbling i hög fart och iskallt avslut. Full fart framåt. En poäng lika meningslöst som att tvätta kläder i duschen. Seger allt som räknades. Men. Det som skedde var helt bisarrt. Boll efter boll matades mot bortamålet och boll efter boll undvek att hitta nätet. Skogabys målvakt räddade med fötter, händer, armar, bröstkorg och när han inte stod i vägen tog bollen i ribban. Tre ribbträffar på tre minuter och två tomma mål missade från fyra meters håll. Skulle det bli en sådan dag? En sådan dag då all logik trotsas och bollen helt enkelt vägrar att gå över linjen, fast att allt i hela världen vill, önskar och pekar mot det? Pressen fortsatte och visst skulle det inte få sluta med sorg och mörker. Det finns en fotbollsgud och just i år har han varit på vår sida. 30 sekunder kvar att spela. Publiken vrider sig i ångest, ingen av avbytarna sitter ner. Alla vankar fram och tillbaka. Någon ligger i gräset och vågar inte titta. YBK pressar. Trycker. Kräver ett mål. Bollen in mot mål igen. För femhundrade gången. Flipperspel, skottförsök, räddning, räddning igen och så….bollen ut mot inbytte Jafar. Jafar som haft två ribbskott, aldrig missat en träning och tyvärr alltid får nöta bänk. Nu kommer bollen mot honom. Det sista han kommer göra i matchen. Det viktigaste han kommer göra i sitt fotbollsliv. Målvakten ut för att täcka. Jafar blundar. Jafar skjuter. Mål. Mål. Mål. Total kalabalik. Hela Ysby ut på planen!!! Ännu en gång har vi avgjort en match i matchens skälvande slutsekunder. Denna gång med division fem som konsekvens. Matchen slut. YBK vinnare. YBK i division fem. Det tog 12 år att ta sig dit. På 5 sekunder skickade Jafar oss till himmelriket. Ett ögonblick vi alltid kommer minnas! Champagne såklart. Släkt och vänner ute på planen. Ysbys störste evige hjälte Bosse Åkesson hade tårar i ögonen och vare sig förr eller senare har en Ysbypublik lika unisont klappat i takt när den obligatoriska kullerbytten slogs! Vi är Ysby BK. Herrlaget 0kommentarer

Ett ögonblick värt att dö för

Folk pratar ofta om den där matchen som anses vara tidernas bästa och/eller tidernas mest sevärda. Är du född på 60 eller 70 talet så vill du kanske gärna prata om när Italien slog ut Brasilien med 3-2 och Rossi gjorde hattrick. Lite senare vill du kanske berätta att du faktiskt såg Argentina slå ut England 1986 efter två ikoniska mål av Maradona. Den yngre generationen kanske tar upp Messis efterlängtade finalvinst i VM 2022. Glöm. Allt. Det där. Inget av ovanstående kan mäta sig med det som utspelade sig på Tranevallen söndag 17/9 i division sex södra Halland. En match ingen kommer glömma. Ett ögonblick värt att dö för. Förutsättningarna var enkla. Hemmalaget HGH var tvungna att vinna för att kunna nå division fem. Bortalaget YBK behövde en poäng för att fortsätta rusa mot samma division fem. Förlust vore illa. Riktigt illa. Men för HGH vore förlust slutet. Ett drama väntade. HGH började bäst. Vi såg så pass förvirrade ut att vi hade kunnat gå vilse inne i vårt eget pojkrum. Tempot furiöst. Alldeles för högt för divisionen. Men ack så intensivt. Tacklingarna haglade och kämpaglöden var som röd glöd i botten på en välsvarvad Webergrill. Det stod och vägde. Halva Ysbys befolkning hade köpt biljett till matchen och hemmalaget fyllde på med entusiastiska supportrar. Plötsligt och lika oväntat som om Jimmy Åkesson konverterat till Islam kom ledningsmålet för hemmalaget. Miss i kommunikationen. Davidsson på mellis. Hemmaledning och gamnacke. Westesson var arg, Liedman junior var ännu argare och Otto som tvingats utgå med vridet knä gnydde på bänken. Resten av halvleken var kamp och YBK-offensiv mot ett kompakt hemmalag. Total förvirring uppstår när Westesson blir sparkad i huvudet inne i straffområdet och domaren dömer straff. Men inte tydligen. Indirekt frispark!? Bisarr situation. Resultatlös dock och våra protester lönade sig inte. Pausvila. Korta order. Gör ett mål. Skitsamma om det är i minut 46 eller 96. Bara det kommer ett mål. Men som det sket sig. YBK gick framåt. Klart bättre än hemmalaget men så hände det igen. Davidsson skulle gå ut och ta emot en boll utanför straffområdet. Lugnt. Davidsson faller som om han blivit skjuten av en sniper. Davidsson upp snabbt som attan. Alltjämt lugnt. Davidsson tar sats mot bollen igen. Davidsson faller igen. Som om marken var riggad med landminor stupade Davidsson och kunde bara liggandes och hjälplös se på när tvåan enkelt rullades in. Vi suckade på bänken. Men skam den som ger sig. Snabb replik. Reducering. Adam såklart. Vårt ljus i mörkret, livboj när båten förlist och sista slurk i en snart tom vattenflaska, under en vandring i Sahara. Nu då. Nu skulle det väl lossna. Men nej. Hög jävla boll in i vårt straffområde. Bollen studsar. Ysbys försvar misstar bollen för en rabiessmittad vildhund och vägrar unisont att gå nära den. 3-1 till hemmalaget. Dags att dö? Nejdå. Absolut inte. HGH:s målvakt bryter ett inspel. Faller till marken lika tungt som en douglasgran i Canada under avverkningsperioden. Liedman junior fläker sig. Lobbstöter bollen mot mål från 30 meter och ser bollen vackert och långsamt studsa in. Hopp och liv! Nu då? Aldrig tänkte HGH. Fast situation. YBK:s försvarsspel lika obefintligt som självkritik hos socialdemokrater. 4-2 till HGH. Ridå. De hade haft fyra avslut mot mål och gjort fyra mål. Tungt var förnamnet. Bara att vika in handduken och lägga sig ner för att dö? Aldrig i livet tänkte Ysby. Full fart framåt. Vi bytte, vi roterade, vi körde på. Alla bollar mot mål. Kvart kvar. Plötsligt rabalder i straffområdet. Bollen som en flipperkula med alla bokstavskombinationer i världen. William Hjelm med en klack och bollen i nät. Underläge bara med ett mål. 12 minuter kvar. Framåt Ysby. Allt på ett kort! Vi jagade som hungriga vargar. Sprang, tacklade och sköt. Adam sprang en mil bara sista kvarten och Simon Svanberg spelade vänsterytter, mittback och anfallare samtidigt. Totalt kaos på planen. Matchminut 94. Det borde vara slut men YBK får frispark. Jag älskar Rasmus Liedmans vänsterfot. Kan tänka mig att gifta mig med den. Rasmus slår frisparken i muren. Jag hatar Rasmus Liedmans vänsterfot. Kan tänka mig att amputera den. Det borde vara slut. Klockan tickar upp på 95 minuter men HGH har maskat, haft skador och gjort allt för att inte hämta bollar som skickats iväg runtom i Harplinge. YBK hämtar bollen i eget straffområde. Alla andra väntar uppe i HGH:s motsvarighet. Bollen skickas in men iväg. På något sätt ett inkast till oss. Adam kastar långt sina smala armar till trots. Kaos igen. Bollen ut. Bollen in igen. Alla väntar att domaren ska blåsa av. Bollen i luften. William nickar in den i högen. 20 man kampar om en och samma boll. Och vem är där såklart? Adam Thoren. En sekund kvar. Föser till bollen med någon kroppsdel. Bollen dalar in i hemmalagets mål. 4-4. Kvitterat! En sekund kvar! Sista bollberöringen i matchen och vi har kvitterat. Galet jubel. Ledarna in på plan. TV-puckshög. Publiken i extas. Motståndarna i total chock. Vi jublade! Otto grät i smyg och Gabriel Svanberg såg lika tagen ut som om hans hustru vunnit 12 miljoner på lotto. Den största matchen i fotbollens historia var slut. Episk match. Galaktiskt avgörande. Adam Thoren! En gud bland gudar. En poäng som ser till att momentum behålls. Vi behöver en seger till. Ingenting är klart men det som var en ynka poäng för oss, var samtidigt ett gigantiskt kliv för oss. Ibland är ett glas vin mer än bara ett glas vin och ibland är ett leende mer än bara ett leende. Och ibland, bara ibland, är en poäng så mycket mer än bara en poäng! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter