Sista dansen och dags att gå hem

2011 tog jag över som tränare i vad som då var ett av Sveriges sämsta lag – Ysby BK. Utan poäng i två säsonger och med på Expressens lista över de absoluta bottengängen i Sverige. Första året förlorade vi hela tiden. Skrapade ihop sex poäng varav tre oavgjorda och en vinst på walk over. Det var bistert, det regnade, stämningen var lika dyster som i en brittisk gruvarbetarstad, där gruvan för länge sedan lagt ner och det bruna teglet på övergivna industrier i förfallna industriområden, börjat flagna och fått en allt mer grådassig ton.

Sakta blev det bättre. Men det var så det började. Med regn, blåst, förluster och ständig pendling mellan melankoli och ilska. Det var också så det skulle sluta. Såklart. Vi har i år äntligen lyckats att ta klivet upp i division fem. En fantastisk säsong. Den bästa. Den roligaste. Den mest minnesvärda under hela min tid som tränare och spelare i laget. Vi blev klara för femman via två bragdmatcher redan för tre veckor sedan och nu var det dags för epilogen. Hemmamatch mot serievinnande Sperlingsholm. Sista matchen för säsongen. Min sista överhuvudtaget.

Och självklart var det kaos. Fem man ur startelvan låg hemma med influensa och Otto stod vid sidan med skadat knä. Vi hade skrapat ihop det vi hade kvar och gick ut med inställningen att inte förblöda, inte falla ihop utan istället visa hjärta för klubben och gruppen. Och det gjorde vi. För vi är Ysby BK.

Vi har inte alltid spelat den bästa fotbollen, inte alltid kombinerat med fina väggspel, inte haft snyggast frisyrer, coolast matchställ eller ens haft tillräckligt med benskyddstejp i vår ytterst patetiska lilla medicinväska (som faktiskt mest innehåller medicin mot sura uppstötningar och snusdosor). Men vi har kämpat. År ut och år in. Mot övermäktiga lag med allsvenska spelare, mot domare som helt uppenbart haft vänner i motståndarlaget, mot välspelande Walldianer, mot hormonstinna Hishultare i skogen bland tre miljarder myggor och i Skottorp mot en fientlig hemmapublik och ett hemmalag som kastar sig in i närkamper. Vi har alltid kämpat.
Och det gjorde vi idag också.

Filip Svensson spelade sjuk. Hostade som ett barn med krupp men var helt fantastisk. Satte en frispark så vacker att den borde ha tre miljoner visningar på youtube. Edvin Westesson var bäst på planen trots att vi förlorade med 7-1. Emil Axelsson hade ont i hela kroppen utom höger näsvinge men tacklade på allt som rörde sig och William Hjelm glidtacklade lika orädd som en brandman på väg mot en fallande skyskrapa i New York. Alla kämpade och gav mer än 100%.

Självklart räckte det inte. Förlust 7-1 till sist. Det stod 2-1 ett tag och något mål var absolut för billigt att släppa in men såklart var Sperling bättre. Inte var vi heller hjälpta av att vår bäste målskytt Adam Thoren efter en kvart, fick köras till sjukhus med befarat fotbrott men oavsett allt var bortalagets seger odiskutabel.

Och så var det då dags för slutet. Det regnade. Det regnade mer än jag någonsin upplevt. Himlens portar öppnade sig och att ens spelarna gick ut från värmen i omklädningsrummet till andra halvlek med underläge 1-4 var en bragd. Publiken började troppa av. Säkert dyngsura. Filip Svensson hade redan i paus satt på bastun vilket vetskapen om, säkert höll honom vid liv under andra halvlekens helvetesminuter.

Det var alltså sista matchen med gänget. Resultattavlan lade ner efter paus eftersom fjärrkontrollen blivit för blöt. Östring skötte kiosken och röken från grillen spred sig över Munkavallen. Det var rea och utförsäljning. Regnet öste. Det var grått som en kyrkogård i november, dystert som ett nedlagt tivoli med tomma åkattraktioner och rostiga stängsel en decemberdag i Degerfors. Och igen. Förlust.

Trötta spelare. Tappra spelare. Tomma ögon och ingen som orkar lägga rätt klädesplagg i rätt hög. Omklädningsrummet mer slitet än någonsin. Westesson har flyttat halva sin garderob till sina krokar. Svensson flydde in i bastun och köket meddelade att det fanns korv kvar ifall någon ville ha. Otto tog den och för en gångs skull nådde en swish föreningens kassa. Jag avslutade med en ljummen kaffe i en plastkopp. Drack upp. Glömde givetvis att slänga koppen i en soptunna så den står säkert kvar och retar någon. Tack för allt. Jag har älskat det!
Kämpa Ysby!

Tomas Karlsson Utespelare