Här kommer personer som varit spelare och ledare i V/R eller i Vedby IF alt. BK Rönne att få välja en säsong att skriva om på det sättet de själva väljer. Tanken är att vi på denna sida skall få känna av historien vingslag.
Nu är nästa del i V/R:s historia här. Nu fortsätter Kim Hansen berättelsen om sina år som tränare i V/R. Denna gång är det 1995 som han berättar om.
Läs, njut och dröm er tillbaka!
Året var 1995
Efter mitt första år som tränare med Vedby-Rönne så skulle vi då ge oss på den nya säsongen i nya serier för både A och B-lag. A-laget som nykomlingar i Div 6 Mellersta Skåne och B-laget i Div 3 NV.
Geografiskt så var det en massa nya bekantskaper som mötte oss i A-laget. Efter en bra säsong året innan med vårt unga lag så kom vi till start utan någon som helst förändring i truppen. Inte ett enda nyförvärv och ingen som försvann. Alla hade bara blivit ett år äldre. Som spelande tränare var jag medveten om att det extra året var positivt för alla utom mig själv. Utan några invärvade förstärkningar så var nog ändå hela föreningen rätt så säkra på att vi skulle jaga avancemang direkt. En bra försäsong ändrade inte på vårt självförtroende. Seriespelet inleddes med 6 raka vinster, där vi bland annat slog den blivande seriesegraren Löberöd hemma, så sprang vi in i verkligheten när vi blev kvaddade av Harlösa med 6-2. En bra påminnelse om att vi trots allt fortfarande var en nykomling med en ung trupp som behövde utvecklas under året och åren framöver.
Vi hängde på i toppen under hela året men låg efter ett tag hela tiden något eller några poäng efter Löberöd. Tidigt på hösten så skulle vi då spela ren seriefinal borta mot dessa serieledare. I en bra och svängig match så tryckte till sist Löberöd till oss med 4-1. Vi fortsatte dock jakten på dem hela vägen in i sista omgången. Vi behövde då slå bottenlaget Södra Rörum borta samtidigt som Löberöd skulle förlora mot det redan degraderade Ljungbyhed. Vi gjorde årets absolut sämsta match och förlorade klart vår match. Samtidigt vann Löberöd sin match och firade seriesegern.
Vår andraplats innebar kvalspel uppåt för andra året i rad. Vi lottades mot Finja och skulle börja hemma. Trots vår dåliga avslutningsmatch i serien så var vi nog rätt så trygga med vår möjlighet i kvalet ändå. Match ett var en riktigt hård tillställning som vi ledde hela vägen. En bra bit in i matchen hade vi 2-0 som då kändes som ett riktigt bra resultat att ta med sig till bortamatchen kommande helg. Men så gjorde Finja 1-2 och då kändes det inta alls som ett lika bra hemmaresultat. Sent i matchen lyckades vi trycka in 3-1 via vår superduo i anfallet det året. Andreas Westerdahl och Jalal Abdul Rahim spelade i stort sett alla matcher som forwardsduo den säsongen. Två så snabba och hungriga spelare längst fram bakom ett hårt arbetande mittfält är ett gammalt men bra recept på framgång. Andreas löpte igenom på vänsterkanten och spelade in till Jalal som tryckte in det viktiga 3-1 målet med 10 minuter kvar i den första matchen i kvalet. Vi höll det resultatet och kunde börja ladda för en nervös retur i Finja kommande lördag. Vi visste att ett mål för Finja skulle öppna för en press mot oss helt automatiskt i den matchen. Det kändes störigt att dem lyckats att göra mål på oss i Vedby. 2-0 hade känts klart bättre att ta med sig. Men som sagt, vårt 3-1 mål köpte oss lite marginal i alla fall. Bussen till Finja var nog för mig den mest nervösa lilla bussfärd som jag varit med om. Jag kände ändå att hela denna pluton av unga spelare var mer sugna på att spela en viktig match än att ängslas över vad som skulle kunna gå snett. Det var första gången då jag kände att jag med min jobbiga nervositet skulle kunna, inte bara lita på, utan till och med luta mig mot dessa unga kämpars glöd. Den känslan fick lite av det värsta illamåendet att backa en bit för mig. I matchen sen så hade vi inte spelat mer 2 minuter förrän jag fick min känsla bekräftad. Det var nu helt klart ett gäng unga spelare som nu var män i ordets rätta betydelse. Från kvalet året innan var vi precis samma gäng. Men istället för att springa och räkna på siffror hit och dit så gav samtliga inblandade precis allt för dessa årets sista 90 minuter. Vi spelade en jämn match utan att hamna i knäna på Peter Svanberg som stod i vårt mål. Peter och Tobbe Lindau delade på målvaktsjobbet hela den säsongen. De stod därför varsin kvalmatch. Hade vi varit i motsvarande sits ett år tidigare är jag rätt säker på att vi hade fått spela hela den här matchen på egen planhalva. Men nu tvekade ingen. Finja fick 2-3 halvchanser men inget riktigt målläge. Vi hade själv knappt något riktigt farligt heller. Precis som man önskar att matchen ska se ut när man har 3-1 att gå på. Med cirka 20 minuter kvar rann bollen igenom på vår offensiva vänsterkant och Böna Andersson rullade in 1-0 till oss. Efter det så hade vi nog bollen i stort sett till slutsignalen gick. Sammanlagt 4-1 till oss och vi hade gått upp i Femman. Stort skönt firande tog vid som varade till söndag kväll för stora delar av detta lag.
Som nykomling vann B-laget sin Division 3 överlägset precis som året innan i Division 4. Jag kan ju nämna att det var en knökfull Fritidsgård som någon vecka senare firade 1995 års säsong i stor stil precis så rejält som förtjänades. Det börjar bli många år sedan allt detta hände, men jag är rätt säker på att alla som var inblandade i föreningens verksamhet då minns detta tydligt än idag.
Kim Hansen
