En nyckel vrids om, en dörr låses upp. Ett lysrör vaknar sakta till liv efter en sin vinterdvala. Dörren stängs med en smäll. Det är tyst, sånär som på det sakta droppandet från ett duschmunstycke. En fullpackad träningsväska möter ett brunt klinkergolv med en duns. En sladd kopplas ihop med en telefon, det sprakar till i två högtalare innan musiken börjar sippra ut. Det är kala vita betongväggar, det är träfärgade bänkar, det är lysrör, det är tyst. Utanför blåser det en kall vind, det är mörkt. Långsamma steg tas över gårdsplanen, småstenen knastrar under fotsulorna. En dörr öppnas, en dörr smälls igen. En fullpackad träningsväska möter ett brunt klinkergolv med en duns. Det sker med allt kortare intervaller. Snart hörs varken den knastrande småstenen under fotsulorna eller dunset från en fullpackad träningsväska som möter ett brunt klinkergolv. Musik strömmar ut från små högtalare. Den dränks snart i sorlet från en bunke unga män som inte setts på länge. Det skakas händer, det pratas högt och glatt och det skrattas. Allt är som vanligt. Allt som det alltid varit. På den mjuka massagebänken trängs fyra unga män och en sjukvårdsväska. Det är snart fullt av unga män i det trånga rummet. Det luktar liniment. En dörr öppnas, en dörr smälls igen. Det pratas om antal rätt på fysikprovet i ena ändan av rummet, det pratas om antal rätt på stryktipset i den andra hörnan. De som pratar stryktips istället för fysikprov är i klar minoritet. Sex par fötter går lite mer nervöst över gårdsplanen, de sex par fötter känner förvisso de flesta av de unga männen som byter om bakom den vita dörren. De har sett dem på skolan, de har sett dem spela boll. Några av dem känner de mycket väl medan andra är nya bekantskaper. De sex paren fötter är mer fysikprov än stryktips. De sex paren fötter ska göra sin första träning som seniorspelare. Framför sig har de en kostym de ska försöka växa i. Framför sig har de ett stort hav som de ska se om de är simkunniga nog att hålla sig flytande i. De öppnar försiktigt dörren, de smäller försiktigt igen den efter sig. Skor knyts, mössor dras över öron. Klockan tickar sakta mot tid att dra igång säsongen 2019.
Den första träningen är den tiden på året då känslan i kroppen är lika delar en känsla av att det är skönt att komma igång som en rädsla av att det ska lysa igenom att man inte riktigt har skött sin egenträning. Man vill inte visa att man är trött efter löpningarna, man vill inte vara sist i mål. Ju längre försäsongen lider ju mer längtar kalla kroppar och huvuden efter vår, sol och seriepremiär. Den här kalla tisdagskvällen i januari är det idel leenden på de tjugofem unga män som vandrar nerför trätrappan till den frostbitna planen. Det är spring i benen, det är en iver att få komma igång. Att det är kallt spelar inte så stor roll. Att det nu blir ett par tuffa månader är inget problem. Det är samling i en stor cirkel. Tränaren Pär Håkansson hälsar alla välkomna tillbaka och presenterar förutsättningarna för året. Laget avslutade hösten med ett tufft kvalspel som slutade med förlust och degradering för andra året i rad. Laget ska nu husera i division sex kommande säsong. Målet för året är att vända den negativa spiralen. Målet är att Öja ska bli ett vinnande lag igen. Lagets gruppchatt har fått namnet ”Återtåget”. Varje passning, varje löpning, varje träning. Allt ska göras så bra som möjligt, så snabbt som möjligt. Allt för att bli bättre, allt för att vinna matchen. Det lyser i tränarens ögon, varje ord som yppas levereras med ett stort rökmoln som lyses upp av de väldiga ljuspelarna på fotbollsplanen. Han är laddad, sugen på att komma igång. Hans spelare är laddade, sugna på att komma igång. Det står sex nya par fötter med i cirkeln. För första gången som seniorspelare. De har tidigare varit med i cirkeln, de har tidigare tränat samtidigt men liksom parallellt med seniortruppen. Nu är de en del av den. Nu är de på riktigt med och konkurrerar om de där elva platserna i startuppställningen. Det är ju därför de kommit till träningen denna kalla tisdag i januari. De är där för att utvecklas och för att tävla.
- Seniorerna är ett bra och härligt gäng, det är fin sammanhållning och tuffa träningar, säger vänsterbacken Kalle Jeppsson efter årets första träning.
Sjuttonårige Kalle, tillsammans med de två jämnåriga Viktor Persson, högerspringare, och Axel Strand, försvarsspelare, låter sig intervjuas om sin första tid som seniorspelare och tittar samtidigt i kristallkulan och siar om framtiden.
De tre är överens om att sammanhållningen och välkomnandet till seniortruppen varit bra. Axel nämner också att balansen mellan skoj och allvar på träningarna har en väldigt bra balans, något han ibland saknat under tiden som ungdomsspelare.
Kalle funderar vidare på det här med tuffa träningar och rättar sig något, han tycker att uppstarten varit tuff men inte övermäktig hittills, men han spekulerar i att det kanske blir tuffare när laget kommit lite länge in på försäsongen. Viktor bygger vidare på vikten av god sammanhållning och menar på att bemötandet från lagkamraterna varit bra, att han tycker att de sex nyuppflyttade killarna blivit väl omhändertagna av seniorspelarna. Viktor menar att fotbollen inte är allt och att den goda sammanhållningen även utanför planen är en styrka. Axel funderar en stund.
- Jag tycker det bästa med Öja FF är kiosken, säger han.
Det är svårt att se på honom hur mycket allvar det ligger bakom orden, men det är väl allmänt känt att fotbollsspelare och dess supportrar är svaga för grillad korv eller en kopp kaffe.
Öja FF har som vision att vara en klubb för alla, man vill gärna ställa ett lag på banan i alla åldersgrupper och ser gärna att de egna produkterna når seniortruppen. Både Axel, Kalle och Viktor har spelat länge i Öja FF. Axel kommer från en familj där det väl närmast vore konstigt om man representerade en annan förening än Öja FF. Såväl hans far som farfar har firat stora triumfer på Björkvallens gröna plan medan farmor är en av de eldsjälar som ser till så allting rullar på bredvid densamma. När de tre grabbarna ska spekulera i varför de spelar i just Öja, ett lag som hör hemma i en liten by dit inga kollektiva färdmedel tar sig, återkommer de ofta till just trivseln, att man blir väl omhändertagen i Öja. Kalle utvecklar sitt resonemang med att berätta att han tycker att Öja är en av få riktigt bra ungdomsföreningar. Han menar på att klubben är måna om sina ungdomsspelare och att det får som effekt att många väljer just Öja. Det i sin tur, menar Kalle, gör att Öja kan stoltsera med en stor seniortrupp med många egna produkter. Ifjol ställde klubben ett juniorlag på benen, i år har man valt en annan väg. I år har klubben valt att ställa ett B-lag, eller ett utvecklingslag, på benen. Viktor ser positivt på att Öja ställer två seniorlag på banan.
- Det är bra då alla får en chans att visa upp sig, spela och visa vad man kan. Det ökar chanserna till spel i A-laget, menar han. Kalle nickar instämmande och trycker lite extra på vikten av speltid.
Killarna pratar lite om sina lagkamrater. De tycker att truppen ser bra ut, att Öja har en bra nivå på träningarna och många bra spelare. Viktor berättar att han imponerats extra mycket av Linus Dehman. Kalle berättar att han tror stenhårt på Axel Andersson som skyttekung. Axel replikerar blixtsnabbt och säger att han tror på Kalle som skyttekung. Antingen så har Öja en sällsynt målfarlig vänsterback, eller så är det ett klassiskt fall av en Arsenal-supporter som skojar med en Liverpool- supporter, en Malmö-supporter som skojar med en IFK Göteborg-supporter. Lagsympatier är viktiga, det blir ofta livliga diskussioner i omklädningsrummet om vilket lag som egentligen är bäst.
De tre killarna ser framåt emot ett spännande år. Axel ser mest fram emot att få mäta krafterna med äldre ”gubbar”. De tror att laget kommer göra bra ifrån sig och är tror stenhårt på toppstrid.
- Jag tror absolut att vi kommer gå upp i division fem, eller i alla fall ta en kvalplats, säger Viktor och får medhåll av Kalle och Axel som tror på toppstrid.
Tre av sex som tagit steget från ungdomslag till seniortrupp har uttalat sig och presenterat sig, även Max Brandt, Jonathan Hansson och Tom Bergbom tillhör skaran av juniorer som under 2019 ska bli seniorer.
Träningen avslutas. Det har varit högt tempo. Det ryker om varma kroppar på en kylslagen fotbollsplan. Elljuset är det enda som lyser upp i den mörka kvällen. Öja FF packar ihop sina saker. Går upp för trappan förbi de eldsjälar som tittar på träningen trots att det är minusgrader. Småstenen knastrar mot fotbollsskorna. En dörr öppnas, en dörr smälls igen. Ett lysrör blinkar till och tänds. Det ljuder av dobbar som smattrar mot ett brunt klinkergolv. Det diskuteras högljutt om vem som gjorde snyggast mål på träningen eller vem som egentligen tunnlade vem. Kalla kroppar söker varm dusch. Det längtas efter vår, sol och seriepremiär. Det längtas efter match, det längtas efter segersång. Det längtas efter grillad korv på Björkvallen. Ett omklädningsrum töms sakta på folk. Musiken tystnar. Det är mörkt. En dörr smälls igen, en dörr låses. Småsten knastrar under två ensamma fotsulor. Två trötta fötter laddar för nästa träning. Sex par nykomlingsfötter sneglar mot den där kostymen, längtar efter dagen då de vuxit i den. Längtar efter dagen då de kan hålla sig flytande. Längtar efter dagen då de tagit plats i startuppställningen. Längtar efter dagen då deras namn nämns i tidningens matchreferat. Längtar efter det där avgörande målet. En dag i taget, en träning i taget.
