Mer bittert än någonting annat!

Att sammanfatta det som nyss hände är helt omöjligt. Det var en match i division sju men det var också ett drama, ett 90 minuter långt slag som förlorades av hemmalaget på värsta tänkbara sätt. Utan humor men med sorg. Här kommer matchen.

Laguppställningen stark. Endast undertecknad saknades. Att mina ben är friska är numera generellt lika ovanligt som att en bäver delar ut posten. Motståndet respektingivande. Ramadani, Besart och alla Laholmskanoner som skall skjuta skogsfolket till division sex. Ysby underdog.
Matchinledningen lovande. Jämnt spel. Sen kommer första smällen. YBK tveksamma i försvaret efter en tappad boll och bortaledning. Ändå visst hopp. Hemmaspelarna taggade.
Därefter årets mest sportsliga gest då Besart skänker bort en frispark då han menar att han snubblat och ingen rört honom. Osannolikt nog ställde Ysby till det med bollen i egen ägo och skänkte tillbaka den tämligen omgående. 0 – 2 och ett mål lika onödigt som vinterdäck i Kenya. Jag hann tänka att 70 minuters helvete väntade. Det gjorde det också – men inte på det sätt jag förutspådde.

Hörna för YBK. Axelsson nickstarkast i Skandinavien och reducerat. Sen började kaoset. Emil Olsen – mittback och kapten - tvingas byta med sträckning. Med mig inräknat två backar borta. Fem minuter kvar. Axelsson drar baksidan av låret. SBK utnyttjar och sätter trean. Axelsson haltar av. Tre backar borta varav två i samma match.

Paus. Tunga huvuden. Helt orättvist att ligga under med två bollar. Vi lovade varandra att ge det en chans. Möblerade om i laget. Kasper och Svensson nya mittbackar. William ovan ytterback och Dorlind kvar på högerbacken. I fem minuter. Sen linkade Dorlind av. Sträckning. Fyra av fem försvarare borta. TRE försvarsskador i samma match. Har det någonsin hänt? Debut för Axel Nilsson på ytterbacken. Inga avbytare kvar. På bänken satt tre spelare med lindade lår, hamburgare i trynet och i stort behov av antidepressiva medel.
YBK slet som djur. Började ta över matchen. Teo allt mer aktiv. Pålsson rapp. Kalle livsfarlig. Kasper heroisk i backlinjen med glidtacklingar av världsklass. William duktig och Jimmy Ivarsson totalt orädd och galet kämpande på mitten.

Reducering. Fint anfall och Gunnarsson smeker fjäderlätt fram en passning till Kalle som sätter tvåan. Kliniskt som ett snitt med skalpell. Jubel. 25 kvar och hopp. Kort därefter. Kasper missar med en millimeter att nå en boll. Besart obeveklig. 4-2 och ridån ner för det decimerade och trötta hemmalaget. Trodde alla. YBK gick till anfall igen. Låg på och vägrade dö. Pålsson jagade efter en boll. Fälldes och straff. Säkert förvaltad av samma Pålsson.
Ett måls underläge och euforisk stämning på Munkavallen. Publiken frustade, vrålade och hejade. SBK skärrat. Tappra YBK jagandes som hundar med vittring. Pålsson blir fri. Helt osannolik offsideblåsning! Ville släppa ett cementblock över domaren. Fem meter på rätt sida. Hur fan kan man se så fel? SBK kontrar – gör mål – domaren blåser igen. Helt osannolik offside. Bollen inte ens slagen framåt. Ville kyssa domaren.
Svensson toknära att kvittera. Bollen på mållinjen men vill inte in. Plötsligt från ingenstans. Bollen på handen hos försvarande bortaspelare. Ny straff. Pålsson igen. Jag satte mig i Emil Olsens famn och blundade. Skönt med en tränare som står pall. Pålsson sköt. Missade. Jag dog nästan. Matchen slut.

Det var så nära. Så jävla nära. Det hade varit så rättvist. Så himla rättvist. Vi var inte sämre än SBK. Inte på något sätt. Hade lika många målchanser, sjuk otur med skador och med bara lite lite lite tur – hade vi haft en pinne.
Omklädningsrummet som en likvaka. Eller kanske som en grav. Själv var jag helt oförmögen att trösta, peppa eller säga något smart. Pålsson bad om ursäkt. Svensson såg helt tom ut i blicken. William låg kvar i gräset och Ivarsson var nära till tårarna.

En fantastisk match. En av de bästa jag varit med om som Ysbytränare. Högdramatiskt men utan det vackra slutet. Vi har minst sagt tunga skador i truppen, förlorade på grymmast möjliga sätt och att ta nya tag känns inte helt aktuellt. Att titta framåt är menlöst. Att ta med sig det positiva lika omöjligt som att lära en grävling räkna till 100.
Nu lägger jag mig och gråter.
Kämpa Ysby

Tomas Karlsson Utespelare