Apokalypsen

Att lite halvfull skåla in det nya året i goda vänners lag är enkelt. Svårare är att dagen efter påbörja nyårslöftet om att springa en runda varje dag. Att le när solen skiner är Svensson. Att le när regnet pissar i ansiktet är allt annat än Svensson. Tro på Gud är enkelt när tretton rätt på tipset slår in men när man står där i rännstenen utan vänner, familj och skor – då är det något svårare att lita på den skäggige där uppe.

Att vara fotbollsspelare eller tränare i Ysby BK funkar likadant. När segrarna trillar in, när våfflorna är nygräddade och Jimmy tar fram guran, är det enkelt. Men när spelarna byter klubb för att de blir utbytta, slutar spela för att de tappat sugen och förlusterna rasar in – då är det fan så mycket svårare att hålla humöret uppe.
Vi mönstrade en stark elva i hemmamötet mot Vapnö men på intet sätt kom detta att spela någon roll. YBK:s säsong har varit en mardröm. Uddamålsförluster, tappade ledningar, missade straffar och allt mög säsongen slängt på oss har tärt på såväl spelare som ledare. Spelarna har visat massvis med moral och massvis med vilja men någon gång tar det slut. Idag tog det slut.

Matchen inleddes i furiöst tempo. Båda lagen ville pressa högt och lagen löpte och pressade i alla lägen. Matchen vägde. Böljade fram och tillbaka. Det var hett, kamp och jämt. Vapnö hängde ettan och kort därefter tvåan. Inte helt rättvist men inte heller helt orättvist. YBK gick på knäna men hade kvar sin sedvanliga moral och kampvilja. William slet sig loss på kanten och skickade fram bollen till Fransson som kallt lirade hemåt till June som dunkade in reduceringen. YBK gick framåt men straffades direkt. En bortaspelare störtdök i straffområdet och domaren blåste en sjukt tveksam straff. 3-1 till Vapnö.

Just domaren förtjänar idag ett omnämnande. En inte helt ödmjuk inställning till spelarna på planen kan man kanske komma undan med men om man glömmer bort att det är match och får ringas in av lagledare vilket gör att matchen kunde börja först 20 minuter senare än utsatt tid – då kanske man skall visa viss ödmjukhet. Men nejdå. Domherren blåste gladeligen för sex felaktiga inkast under första halvlek och marscherade runt med stensäkra steg och stensäkra visselblåsningar under 90 minuter. Just det här att leta felaktiga inkast är förmodligen det mest menlösa man kan göra i livet. Ungefär som att leta efter stavfel i bibeln. Även om du hittar ett så betyder det i sammanhanget inte ett skit. Nu hade domaren noll och inget med slutresultatet att göra men att faktiskt vara medveten om att man skall döma match känns som ett inte helt oöverkomligt krav att ställa på en domare. Att även vara lite ödmjuk och lite lättsam i en sådan situation kan man kanske inte kräva i division sju men klockjäveln borde väl även folk i korpen kunna? Eller så är det kanske idag. Att komma i tid och att kunna klockan kanske inte är så viktigt längre när fokus är på att prata värdegrund, inte kränka någon, dela ut gröna kort till barnen som uppfört sig bäst på planen, undvika att räkna resultat och att vara vegan.

YBK satte reduceringen till 2-3 efter att William i offside kallt placerat in bollen bakom keepern. I paus pratade vi om att vinna mittfältet bättre och att gå framåt. Av detta blev det absolut ingenting. Andra halvlek var som en två timmar lång rotfyllning genomförd av Stevie Wonder samtidigt som Brad Pitt är på blinddate med ens fru. Allt som kan gå fel gick fel. Kasper Persson har varit lagets mest stabile spelare. Men inte idag. Han tappade boll och tvingades dra ner motståndaren. Gult kort. Frispark. 2-4. Kort därefter samma sak igen och Kasper fick rött kort synat. Underläge två bollar och en man kort. Spelet började haverera. Frustrationen spred sig. YBK var inte längre ett fotbollslag. YBK var tio frustrerade män och pojkar som försökte överleva. Fransson gav efter för frustrationen och satte in en något onödig tackling. Ytterligare ett rött kort. Killarna försökte. Sprang och gjorde vad de kunde men motståndet var övermäktigt och den rätta energin fanns inte där. Matchen slutade 2-8 och YBK var i spillror. Utan hopp. Utan tro. Utan glädje. Det var sista hemmamatchen för året och vi kan bara be om ursäkt. Hoppas att ni får entrépengen tillbaka.

Vi har två matcher kvar. Heder att spela för. För att återknyta till början på detta inte alltför positiva referat. Att gå till träningen när vi har häng på toppen är enkelt. Att gå dit på tisdag blir allt annat än enkelt. Men sånt är livet. Och riktiga hjältar är inte de som jublar mest när man gör mål eller gråter mest när man släpper in ett. Riktiga hjältar är de som lyfter spaden och börjar gräva även när det är tjäle i marken, ryggen värker och vinden pinar ansiktet. Vi behöver en hjälte.

Kämpa Ysby
Ps: och om det inte finns någon hjälte så behöver vi någon som kan köra till Tyskland innan fredag. Det är nämligen spelarfest på lördag…

Tomas Karlsson Utespelare