Torsk mot Walldia och en vidrig avslutning på helgen

Ett starkt YBK äntrade Munkavallen. Oscar Färe gjorde comeback och Emil Axelsson var tillbaka i startelvan. Att Fransson var avstängd och Abdullah bortrest var förvisso tungt men vi hade gott hopp om seger och en stark elva. Vi började också optimistiskt i hemmamatchen mot topptippade Walldia. Anföll direkt och på ett snabbt inspel högg Junefalk som en kobra och bollen rammade stolpen. Det kändes lovande. Problemet var att just den känslan avtog allt eftersom matchen fortlöpte och att just den situationen var Ysbys bästa sekvens i hela första halvlek.

Istället var det Walldia som dominerade. Hannes Persson fick alltför fritt spelrum och Kenan Ramadani likaså. YBK var varken etta, tvåa, trea eller tolva på bollarna och trycktes ner. Backlinjen kastade sig, stolpen räddade och endast tur, heroism och ineffektivitet höll YBK kvar i matchen. Möjligtvis skulle frustrationen sprida sig i Walldia vilket skulle kunna ge oss en biljett in i matchen. Walldianerna började också misströsta efter alla missar. Klagade på varje domslut och en något övertaggad bortaspelare klagade så intensivt mot ett inte alltför matchavgörande domslut att såväl publik som Walldias anfallare började skratta. Vi kände att tuppkammen började resa sig på oss och tänkte att om vi bara höll ut till halvlek skulle vi kunna hota. Men det sket sig. Fullständigt. Ett anfall avslutades med flipperspel i straffområdet och hemmaspelare efter hemmaspelare fläkte sig i desperation men Green fick fritt läge och satte ettan. Känslan var vidrig. Än värre blev det när jag i ilska slog handen i marken så hårt och intelligensbefriat att jag slog tre fingrar ur led.

Nu tilltog pressen och tvåan satte Green igen efter ett fint anfall på vänsterkanten. YBK deppade och försökte bara överleva. En frispark från Adam var det enda som påminde om en målchans och när halvtidsvisslan ljöd ville vi bara komma undan och vila ett tag. Det kändes som om vi delat taxi med hela jävla Kumlaanstalten och äntligen blivit avsläppta på en öde bensinmack någonstans i Lappland. Vi ville bara fly.
Vi gjorde byten direkt. In med Ivarsson för att få stopp på Walldias totala mittfältsdominans och likaså in med Färe som fick en offensiv roll. YBK hade det dock alltjämt tungt men spelade i alla fall något mer strukturerat än i första halvlek. När trean kom så var det inte helt logiskt och målet var ett äkta skitmål. Studs på Kappe och studs på en spelare utan en aning om var bollen var och plötsligt låg den bakom Ljungberg.

Nu dog YBK:s vilja. Walldianerna sköljde över planen likt vågor på en sandstrand. Gång efter gång skapades lägen. Ribban och stolpen, bortdömt mål och snedsparkar stoppade blodflödet men bortalaget var överlägset.
YBK reducerade efter slarv i bortaförsvaret men lyckan blev kortvarig. Strax därefter gjorde Ramadani 4-1 och matchen var definitivt över. YBK reducerade en gång till. Denna gång genom Svanberg efter en läcker frispark av Junefalk men matchen var redan förlorad och förbi.
Walldia spelade bättre, snabbare och mer behärskat. Dessutom vann de i stort sett alla närkamper och YBK får deppa ett tag. All heder åt Walldianerna men YBK behöver steppa upp om det skall bli fler poäng innan sommaruppehållet väntar.

Tomas Karlsson Utespelare