Ledarmatch som blev som det brukar bli

Lördag kväll, Studenternas IP, någonstans mellan 20-30 ungdomsledare från UNIK bandy är på plats trots att regnet strilar ner...

Har varit med på alla ledarmatcher och var spänd på att få se vilken färg på tröjan jag skulle få denna gång.

Efter en väl genomförd A-lagsmatch i Relita så var jag lite sen och den sista lagfördelningstekniska finslipningen pågick för fullt när jag klev in i omklädingsrummet. Ute på isen var det redan jämna lag, sa de, så döm om min förvåning när alla andra där inne tog röda tröjor och de sträckte mig en blå. De e för balansens skull, sa de.

Väl ute på isen var det redan stor ledning för det blåa laget så jag kände att det här blir en rolig resa. Uppvärmning var ju inte å tänka på så jag spanade efter en ledig isyta å vila på och fann den direkt. Det fanns en stor yta som råkade stämma väl med de blåas planhalva. Spelet hölls ju mest på den röda sidan.

Med lugna men ändå kraftfulla skär skar de blåa rakt igenom den tappra skara rödtröjor som inte låg å ”vilade” runt om på banan. Spel mot ett mål.

De röda hade fått en hemlig förstärkning i form av en gammal A-lagsspelare, men det hjälpte ju föga då de inte hann med när han drog upp farten. Enkel plockfrukt för det stabila blåa försvaret som med van hand styrde ut honom till hörnflaggor, snödrivor och vaktisarnas fikarum.

När orken och stridsviljan började tryta hos en del åldersstigna så tog vi en paus och det dröjde inte länge förrän Magnus Alms myndiga stämma gjorde sig påmind i våra huvuden:
- ”vattenpauser är slöseri med tid!”
Jag tror inte det röda laget gick på någon av hans kurser för de verkade vilja dra ut på vattendrickandet

Till slut kom de ut på isen igen, men bara för att återigen möta den blåa lagmaskinen. Den bokade tiden gick mot sitt slut och de röda började skruva på sig mer och mer vartefter de plockade ut bollarna ur sitt mål. Till slut hördes en gäll stämma någonstans från den röda massan som i panik föreslog sista målet vinner! Sportsliga som vi är så tyckte vi att det lät bra. Både matchen och den bokade tiden var ju ändå slut. Det var säkert fler än vaktmästarna som ville få ett avslut så vi kunde koncentrera oss på andra viktiga saker, t.ex. pizza å hojtarolja.

Men tiden rann iväg, det var märkligt svårt för de röda att komma fram. Så vad göra? Vi lättade lite på försvarsmuren och ledde in dem mot målet och efter 2-3 försök fick de äntligen in bollen, å äntligen fick vi gå vidare till pizzan.

Att spela med alla dessa röda och blåa ungdomsledare i UNIK (+ den hemlige gästen) är en ynnest som inte alla är förunnade. Med glädje och något ansträngda muskler ser jag fram emot nästa drabbning, både på isen och det verbala ”kriget” i omklädningsrummet. Inget jag vill missa för allt smör i Småland!

Mikael Johansson