Upp på läktaren

En dag i september 2013 så körde jag ner min son som då var 8 år till Ekhammarhallen, han skulle få pröva att träna handboll. Jag satt på läktaren och tittade på medans han och ett gäng andra sprang omkring och kastade boll. På väg hem i bilen så frågade jag vad han tyckte och hans svar kom blixtsnabbt, ”handboll var inte alls roligt”.

Jag sa att vi kan väl pröva några gånger till innan han bestämmer sig. Sagt och gjort, han prövade lite till och efter en tid så tyckte han det var roligare. Jag hade bestämt mig att jag INTE skulle gå in som tränare utan skulle sitta på läktaren. Vid ett tillfälle så kunde inte Marcel som var tränare för laget köra träningen så frågan kom om jag kunde ta träningen. Jag tänkte för mig själv, jag kan ta EN träning. Det ska bara bli EN inget mer en så. Det blev den träningen och en väldig massa mera träningar.

Under dessa år så har jag fått lära mig massor, fått uppleva fantastiska segrar och otroligt jobbiga förluster, väldigt bra träningar, jobbiga löpningar på fredagar innan träningar i hagnäshallen, sovit på madrass i Hallsberg, tröstat ledsna spelare, pratat med föräldrar som undrar saker osv.

Nu kommer jag kliva upp på läktaren, bli en del av vår fantastiska sambaorkester, jag är en jäkel på att spela triangel. Det har såklart INTE varit ett lätt beslut, något jag har funderat på i över nästan två år. Att inte längre vara med på träningarna, känna pulsen innan match, fundera ut nya övningar som ska bli så pass matchlika som möjligt, dricka kaffe med de övriga ledarna osv. Men det är dags nu, jag har gjort mitt bästa och känner mig klar och när man är klar så ska man kliva åt sidan så någon annan kan fortsätta att utveckla detta grymma lag och det kommer gå så fruktansvärt bra med den nya ledarkonstellationen, det vet jag.

Vi avslutade denna märkliga säsong med en turnering i Göteborg. Resultatet var inte alls på den nivå som vi brukar ligga på och det har flera orsaker och det hade såklart varit roligast och vinna alla matcher men det gjorde vi inte och många blev ledsna, såklart. Det vi måste komma ihåg är att vi har vunnit otroliga segrar, min absoluta favorit är Nordencupfinalen mot Ystad som vi vinner. BÄST I NORDEN. Detta lag är unikt om man tittar på resan från att förlora alla matcher till att hitta hur vi ska träna för att alla ska få den bästa utvecklingen på varje spelare. Det jag och mina ledarpolare har pysslat med sedan 2013 är UTBILDNING och det har ju gått bra tycker jag. Självklart har jag inte varit ensam om att göra detta utan detta är en kombination av att vi har varit många som jobbat med laget.

Nu så kliver jag av men laget finns kvar det måste vi komma ihåg och kommer fortsätta att utvecklas. Några drar i väg på äventyr i andra delar av Sverige. En sak ska ni alla veta jag kommer ha koll på er alla och ska försöka se så många matcher som möjligt. Detta är absolut INTE slutet detta är början på något nytt. Det finns ingenting som finns och ska vara för evigt, saker måste förändras för att utvecklas.

Nu vill jag tacka alla, spelare, föräldrar, ledare, motståndare, domare, folk i sekretariatet, kaffekokare, ja alla som har varit med och gjort dessa 8 år till något som jag aldrig kommer glömma, Jäklar va roligt jag har haft!! TACK!!!!

Jag har fått frågan vad jag ska göra med all tid, det kommer inte bli några problem, det finns massor av saker att uppleva, lära sig och bli bättre på. Men jag kommer såklart inte släppa handbollen helt utan kommer ingå i en grupp som ska stötta andra tränare i klubben, något som jag saknade när jag började som tränare som 18 åring.

Vi syns i hallen, såklart!!
/Anders.P

Anders Pargell