Hanzons dagblad: IBF Ludvika 2 Vs Stora Skedvi IK

Hej! Det var ett tag sedan, ja ett par år faktiskt. Nu tänkte jag både börja skriva och spela igen. Mycket har hunnit hända sedan sist, det må jag säga. Templet har fått blått golv, Höfne har fått mustasch, och Asp har fått ännu ondare i ryggen. Det värmde därför lite när just Höfne, fem minuter innan samling, skrev ”jag blir lite sen.” Skönt ändå, tänkte jag, att vissa saker ännu är sig lika.

Ännu en förändring är att vi nu har slagit ihop oss med ungdomarna från 07/08. Kul, för de är ju nämligen bra att ha. Ja, förutom att de sänker lagets medelålder med ett par decennier så är de även duktiga på innebandy – inte minst i dagens match.

Fan också, vad dåligt det gick i första perioden! Eller ja, det var ju vår första match så egentligen kanske det var helt okej. Men åt helvete kändes det, för vi låg under med 0-2 efter 20 minuter och hade knappt mäktat med ett enda farligt läge. Trist tänkte jag, när jag tog rygg på Bosse in i omklädningsrummet, var det verkligen en så bra idé att börja spela innebandy igen?

Nå väl, ut till andra var vi snart tvungna att vandra - och spelade trots allt upp oss lite. Visserligen åkte vi på 0-3 men reducerade kort därefter, två gånger om. Och vilka fixade målen? Ungdomarna såklart. Först gjorde Alfred en soloräd längs vänsterkanten för att därefter flippa upp bollen i högra krysset, och strax därpå slet Nils sig fri centralt i banan och smekte in bollen vid närmsta stolpen. Men sen gick det käpprätt åt helvete igen. Smack, boom och tjoff så stod det plötsligt 2-6 på tavlan. Nej, suckade jag för mig själv, att börja spela innebandy igen var nog faktiskt ett riktigt dåligt beslut.

Sista perioden, äntligen är det snart över log jag inombords samtidigt som jag försökte ignorera pingislungan jag ådrog mig fyrtio minuter tidigare. Men så, utan att veta ordet av – så var vi plötsligt med i matchen igen. Ja, först gjorde ju undertecknad 3-6 (den satt i krysset mamma) och härnäst kämpande Felix in 4-6. Vi fick vittring vilket medförde att vi plötsligt började spela innebandy, på riktigt. Larsson sköt, Linus sprang och Våhlander tacklade. Matti skrek könsord och bröt uppspel. Kevin dribblade och Affe räddade. Amadeus slet och Asp var bara sjukt jävla asbra. Vi alla gjorde vad vi skulle, och då insåg jag att det här med att spela innebandy faktiskt var riktigt roligt. Men, för det finns ett men, vi kom inte närmare än så här idag. Förlust, 4-6 i premiären. Trist såklart, men vilken fin idé det var att börja spela igen. Det här kommer ju bli riktigt bra.

I skrivande stund väntar jag på Höfne. Vi skulle dricka lite vin ikväll sa vi. Han skrev att han skulle komma förbi ”om en liten stund.” Det var en timme och 45 minuter sedan.

Skönt ändå, att vissa saker ännu är sig lika.

Skål

Chris Mand,
Hanzons dagblad

Christoffer Mandell