Seger i WCC Majestic ger Rybrink The Bronze Grand Slam 2012

Varför ringer alltid Peter Nolby , när det regnar?
Inte bara det. Han önskar också flytta hela Tournamentet tills solen kommer fram och han kunde
dra på sig sina nyinköpta kortbrallor från H&M . I stället fick det bli ett läkarintyg , vars
innehåll bara en advokat kan sno ihop.

Hur föser man nu då bollen framåt, när himmlen öppnar sig och alla hamnar i denna vattenkaskad? Bäst att fråga Rybrink. Tjötar mest men spelar bäst.
Hans scorekort har en spännande historia att berätta. Mannen plaskar sig igenom de första nio på mediokra
44. Vad han sedan fick i sig i kaffestugan vet väl bara langaren runt knuten.
Anders är -2 efter 7 hål på backnine och på väg mot en 34:a. Vad händer? Jo, på 17:e får han inte bara gummiarm - han förvandlas fullt ut till en Van der Velde. Det ser mer ut som han behövde en GPS för att hitta tillbaka till fairway i sitt förvirrade tillstånd. Från golfboll till badboll - som en jo-jo. Misstänker, att övriga hoppades på han skulle ställa sig i vattenhålet och drunkna för gott. Men han hålar 9 i och får
ändå ihop 39 slag på sista nio. Vad att säga?
En värdig vinnare, som just nu ligger gott utsträckt bland bucklor och toppade tabeller.
Vi lyfter på hatten!

Vi strax bakom då?
Ja - Tomas har blivit en typ rookie of the year. Blir säker ngt att räkna med nästa år.
Likaså Per W , som smyger i vassen.

Men vi övriga då?
Det kändes , som djävulskt svårt. Mentalt var man mogen för tvångströjan.Man ville bara göra det perfekta brottet. En snabb knäck över knät. En Paul Azinger. Bra ljud i grafit. En schysst smäll. In i skogen med likdelarna. Ingen hade märkt ngt. Ett perfekt brott. Till slut hade det blivit så glest i bagen, så man äntligen hade fått bryta.

Eller i bland yrade tankarna i uppställningen: "Vad tänker de nu?" I backsvingen:" Är de forfarande kvar?"
I foreswing: " Vá faen e´bollen"? Och mot bagen: Vá f-n gör jag här"?

En stor tröst är ju , att vi alla lider av samma suicidala tankegångar. När det regnar.

Men vem bryr sig , när man sitter på rest. Dorsia i 1900 -talets can-can, i Titanics lyx och flärd, med känslan
av , att kosakdansören slår klackarna taket vid tsarbordet strax intill. Det glada 20-talet därtill.
Mat och vin av högsta klass.
Om man skulle få svingen att sitta lika perfekt som de skapat rest. Dorsia skulle jag med hela mitt hjärta kunna spela i ösregn resten av mitt golfliv.

Vi hälsar återigen Owe välkommen, som vår nya Holy Member i West Coast Classic Golfing Society.
Ett STORT tack till alla våra sponsorer och tack Palle för din goda smak!

Vi syns till WCC Winterdinner 2013.
Tills dess ...... Be Happy!

The Divine