VI MINNS PINGIS….

Det händer ju mycket på och kring pingisarenorna. Här minns några av våra medlemmar.

Vi börjar med Roffan Wiis. Han drar sig det här till minnes.

Från mitten av 70-talet och flera år framöver var han tillsammans med Patrik Johansson VBTK:s ledande ungdomsspelare. Lagkamrater men arga konkurrenter inbördes.

I 13-årsåldern hade de båda spelat sig fram till final i klubbmästerskapen i två klasser och det blev två inbördes möten. Patrik vann första finalen. Roffan grät en skvätt efteråt. Andra finalen gick någon timme senare. En revanschsugen Roffan vinner och Patrik är minst lika otröstlig som kompisen en stund tidigare.

Mats Nilsson kommer ihåg kvalet till div 3 1998.

VBTK mötte Lindsdal på bortaplan (res 7-7) och Rolf Wiis spelade mot Lindsdals temperamentsfulle Tommy Berglund. Tommy gjorde vid ett skede i matchen en i eget tycke grov miss. Han kastade upp racketen i luften, troligen högre än han räknat med. Racketen fastnade i takbelysningen. Vad göra? Efter åtskilliga minuters väntan för spelarna, kunde man i något utrymme hitta en stege, klättra upp och hämta racketen. Matchen fortsatte – utan varning för Berglund. Svagt!

Hasse Rehnqvist bidrar med följande historia.

1980 åkte VBTK ur div 3. Snöpligt, endast en boll skilde från nytt kontrakt. Hasse tog över lagledarskap och träning. VT-intervju med Hasse, som utan darr på rösten talar om för reportern ”vi vinner serien”. Så blev det också. Full poäng och laget var landets näst bästa div 4-klubb totalt. Sommaren 1981 ny träning under Hasses dominanta ledning. Återigen intervju med VT och på frågan ”hur går det i år?”, var svaret redan inprogrammerat ett år tidigare. ”Vi vinner serien”. Ja, så blev det faktiskt! Laget gick upp två divisioner på lika många år, som tränaren, lagledaren och spåmannen Hasse fastslagit.

Arne Karlsson berättar om ett festligt möte generationer emellan.

Hösten 2000 satt Arne, själv bl a sydsvensk oldboysmästare och gammal klass 1-spelare med massor av andra meriter, och tittade på träningen. En liten frispråkig kille, Johan Oskarsson, 9 år och kommunmästare i PS 9, kommer fram och pratar med Arne. Ingen känner den andre.

-         Kan du spela? frågar Johan.

-         Ja.

-         Slår du mej?

-         Ja, det tror jag.

-         Men jag är kommunmästare.

-         Det har jag också varit några gånger.

-         Vi spelar ett set (eller match).

-         Jag har ingen racket med mej.

-         Jag ska låna en åt dej av pappa.

Johan kommer tillbaka med den utlovade racketen och slår första serven. Arne returnerar med lite sidskruv. Johan slår i luften och är nu riktigt imponerad. ”Jag tror att du kan slå vem som helst” blir hans slutreplik.

Stefan Swärd minns Ostkustträffen i Oskarshamn 1985.

Stefan kom ”lustigt trött” – rätt hög feber skulle det visa sig på kvällen – till tävlingen och möttes av de något bohemiska tvillingarna  Karl-Ivar (Kivve) och Karl-Johan (Johan) Karlsson från arrangörsklubben, mycket duktiga och rutinerade pingislirare. ”Kivve” delger Stefan lottningen i klass 3. ”Du har ingen tur i lottningen. Vinner du första matchen möter du mej”. Stefan kände sig som sagt matt redan före tävlingen och menade ”det blir kanske bara en match”.  Det blev också bara en match – för ”Kivve”. Han slogs ut i första omgången. Stefan gjorde en av sina absolut bästa tävlingar och gick till final i klass 3.

Här några självupplevda minnen.

Ängby – mångårig svensk elitklubb – gästade vår tävling OSTKUSTTRÄFFEN några gånger i slutet av 70- och början av 80-talet under ledning av sin starke man Nils-Erik Sandberg. En av spelarna hette Erik Frisk. En söndagsmorgon, då dubbelspelet skulle påbörjas, kom beskedet att Erik Frisk inte kunde delta p gr a ohälsa. Vi friskade upp den lite morgontrötta stämningen genom att meddela i högtalarna: ” I dubbel spelar Nils-Erik Sandberg i stället för sjuke Erik Frisk” Det blev åtskilliga glada skratt och leenden som tack.

DM i Västervik 1999.

Vi hade för första gången hjälp av ett dataprogram, som sparade mycket tid med domarprotokoll och prislistor. Vi i sekretariatet tyckte att tävlingarna flöt fint och tidsprogrammet hölls inom sina ramar. En ung, duktig pingislirare från Växjö var inte nöjd. Han kom gång på gång och påpekade hur vi skulle göra, än med et ena, än med det andra, inget var riktigt bra. Varje gång undrade han också när han skulle spela. Han fick också vänliga, men bestämda svar. ”Vi säger till när du skall spela. Lyssna på speakern”. Kanske sjätte gången han gjorde entré i sekretariatsdörren kom chansen. ”Skall jag inte spela snart”? Mycket snabbt svar från Anders Swärd, som då skötte matchhanteringen och grabben stod verkligen på tur. ”Du skall spela nu, på bord nr 14 så långt härifrån som möjligt”! Sedan blev allt lugnt.

En historia frän ”före min tid i Västervik” får avsluta.

Studieresa med ett oskarshamnsgäng till Huskvarna 1966. Vi skulle arrangera DM i Oskarshamn och skulle se och lära om individuella tävlingar.

Oskarshamns Karl-Johan Karlsson (”Johan”), då klass 1-spelare, skulle möta en ny liten kille från Falken berg, Stellan Bengtsson, 14 år och en av de bästa i landet i sin åldersklass, det visste vi. ”Johan” tänkte väl inte på det, den här lille grabben skulle väl bli en lätt match. Så blev det inte, men ”Johan” vann till slut en stenhård tresetare. Efter matchen kommer ”Johan” upp på läktaren, irriterad, slänger racketen i väskan och utbrister: ”Det var nära, att jag hade fått stryk av den där lille

pojkf-n”. ”Johan anade det nog inte då, men antagligen hade han just gjort sitt livs match. Knappt fem år därefter var ju Stellan Bengtsson världsmästare!

                                        Avlyssnat, nedtecknat och delvis upplevt av

                                                                                    Olle Swärd