Historian bakom Västanviks AIF
För Er som är intresserade av historia kan detta vara intressant läsning.
Texten är skriven den 24:e Juli 1981 av Gunnar Lamberg
till Västanviks AIF 50-års jubileum.

”Den 9:e December 1931 är minnesvärd för Västanviks AIF:s vidkommande därför att nämnda dag konstituerades denna idrottsorganisation. Så skrevs i den historik som efter något mer än tre år publicerades år 1934 i den tidning som föreningen utgav och som hete ”AIFaren”. Tidningen var stencilerad i åtta sidigt folioformat och lösnummerpriset på tidningen var 15 öre.
Initiativtagare till Föreningen var Nils Johan Berg och Gustav Engström. Nils Johan Berg var ordförande och Gustav Engström var kassör, övriga ledamöter i styrelsen var Gustav Olsson (Buskas), Karl Berg och Gunnar Lamberg. Medlemsavgiften var 75 öre/år.

I 1934 års historik skrevs: Det första framträdandet i föreningens namn som gjordes, var fotbollsmatchen mot Östmarks IF som slutade med 5-3 seger till bortalaget, men så var också dräkterna för Västanviks AIF en blandning från becksömskor till jassbyxor, det kanske gjorde något.
Fotbollen var den dominerande idrotten, men inför vintern 1932 beslutades att ta upp boxning på programmet. Lokal hyrdes, boxhandskar skaffades och man satte igång. Man boxade och hoppade rep och turades om att stå böjd över lokalens enda spottkopp när näsan hade fått känning av en rak vänster eller en misslyckad uppercut. Sommaren efter byggdes en ring söder om fotbollsplanen i Västanvik.

Vidare kan man i tidningen läsa att vinterns dåliga snötillgång inte tillät någon vidare fart på skidsporten, men två tävlingar anordnades där sammanlagt 46 åkare kom i mål. Samma år uppsattes AIF:s vandringspokal på 30 kilometer. Första inteckningen togs av en AIF åkare.

I maj 1933 skrevs det första hyreskontraktet för fotbollsplanen, och därmed ansågs den ditintills kvistigaste frågan ha fått sin lösning. Men det återstod mycket arbete för att få den i spelbart skick. Men med spade, spett & dynamit blev den åtminstone inte lika livsfarlig att beträda. Samma år, 1933 tog Västanviks AIF initiativet till bildandet av pokalserien som blev verklighet i augusti och omfattade 8 lag, nämligen Torsby IF lag 2, Lysviks BK, Stöpafors IF, Rännbergs IF, Östmarks IF, Vägsjöfors IF, Vitsands IF och Västanviks AIF. Serien hade egen seriekommité och var alltså inte sanktionerad. Under samma år erinrade Värmlands Fotbollsförbund sina medlemsföreningar att de ej får spela i en serie där ett AIF-lag deltager. Försöken i att utesluta AIF hade alltså börjat, men serien fortsatte som vanligt men avsomnade några år senare. 1938 tog Västanvik tillsammans med Vitsand nytt initiativ, och på nytt bildades Övre Fryksdalens Pokalserie.

Bland Idrottsaktiviteter som provades var det inte bara fotboll, utan även friidrott, gång och cykel. Västanviks AIF höll sig väl framme även i cykel genom att vid distriktsmästerskapen i Björneborg år 1933 på femmilen erövra andra platsen genom Nils Jonsson (Kilängen) som åkte sträckan på 1,24,09.
Gångtävlingar anordnades också på sträckorna 10 och 15 kilometer. Enligt tidningen från 1934 blev resultaten vid en tävling söndagen 16 december på 10 kilometer, 1:a Folke Malmros 1,18,01. På 15 kilometer belade Yngve Johansson första platsen på tiden 1,37,30, 2:a Nils Johan Berg 1,40,30. Vad tiderna beträffa (skriver tidningen) kan dessa anses som relativt goda då man måste ta i beaktande att ungefär halva banan var täckt med tumtjock snömodd.Bästa stilpriset tilldelades Erling Rydell. Vändpunkten för gångtävlingarna var antingen Bjälverud eller Skansen i Rådom.
Det internationella utbytet startade på midsommardagen 1934, då en kombination ur föreningarna Västanvik och Torsby spelade mot Kongsvinger AILs kretslag och förlorade med 8-0 inför en tusenhövdad publik.
Samtidigt transporterades 6 st av föreningens löpare till Magnor för deltagande i ”Gränsstafetten” men dessa fick aldrig deltaga då starten blev så försenad att de måste anträda resan hem. En enda kunde där deltaga nämligen spjutkastaren Bror Persson, som kunde åka hem med en andra placering efter uppnådda 44 meter.

Festverksamheten som börjat ta form fortsatte genom att Västanviks dansbana förhyrdes av den då befintliga dansbaneföreningen, och de orkestrar som då engagerades var ”Takt och Ton” och ”Sahras Band”. Bland de artister som engagerades kan nämnas fakiren ”Albertino”, lutsångaren ”Gunnar Turesson”, den amerikanska sånggruppen ”Kentucky Singers” och Ulla Billquist. Det regnade även då, och en kväll vid elva-tiden fick två av festkommiténs medlemmar ge sig iväg per cykel för att av Erik Eriksson (Epa) låna upp 100 kronor för att klara ut att betala gaget.
Så småningom började delägarna i dansbaneföreningen att fundera över om det inte vore riktigare att indrottsföreningen övertog dansbanan, och skänkte sina andelar till styrelsemeddlemmarna i AIF. Så hade idrottsföreningen en festplats men det visade sig svårare att få arrendekontrakt på marken varför dansbanan ett tag flyttades till norra änden av fotbollsplanen.

1938 upplöstes Arbetarnas Idrottsförbund och föreningen sökte inträde i Svenska Riksidrottsförbundet, och vann inträde där från och med 1939. Samma år vann för övrigt Västanvik Pokalserien.
Föreningarna i Pokalserien lyckades sedan få Värmlands Fotbollsförbund att sanktionera denna serie som fick namnet Fryksdalsdivisionen. Lagen var då så många att det blev en södra och en norra grupp.

1940, ofridens år inpå våra knutar. Norge ockuperat av tyska trupper som står vid svenska gränsen. Alla inkallade i ett sträck från april till september vilket självklart lamslog all verksamhet. Under denna tid, förmodligen av rädsla för represalier ifall tyskarna skulle fortsätta in i Sverige, försvann alla handlingar som tillhörde Västaviks AIF. Inga protokoll eller dylikt finns därför kvar från de första åren. Den som förstår situationen under april och maj 1940, kan kanske också förstår varför det röjdes undan. 1941 kom verksamheten igång på nytt och Västanvik segrade igen i den norra gruppen.
Samma år försökte föreningen att återigen få köpa planen och bjöd ett pris av 2000:- men lyckades inte få något köp. I stället lyckades det att få ett tioårigt arrendekontrakt och arbete med utvidgning och dränering kunde påbörjas. Arbeten gjordes frivilligt, men 500:- lånades till material.

För festverksamheten hade förhållandena inte förändrats. Det för fotbollsplanen arrenderade området räckte inte till för någon utvidgning till en riktig park. De militärer som låg i Svenneby-Västanviksområdet under denna tid hade uppfört en provisorisk dansbana vid Bredviken, och vid deras hemresa 1943, överlämnades dansbanan till idrottsföreningen. Vi tog alltså över Bredviken, det röjdes och planerades, jord och sten kördes och terrasser byggdes, och snart stod enligt vad vi tyckte en ganska hyfsad anläggning som resultat av mångas frivilliga arbete kvällar och nätter. Den entré som än idag finns vid Granevik byggdes vid Bredviken år 1943. Byggmästare för denna skapelse var dåvarande ynglingen Ture Börjars.
Den nya parken utvecklades, allt gick bra. Allt fler och fler artister hjälpte till att dra folk, som den tidens stora namn, Sigge Furst, Naemi Brise, Molly Åsbrink, Karl Gerhard, Gustav Lövås, Per Grundén, Kicki Stenfelts Hawaiflickor, m fl, m fl.

1950 blev det så ny ägare till fastigheten Sörby till vilken Bredviken hörde vilket gjorde att vi tvingades till nya förhandlingar om köp eller arrende. Det var en svår tid för den då sittande styrelsen, mycket arbete hade nedlagts, framtiden såg ljus ut då parken seglade i medvind, men vi tyckte att ett alltför högt pris hade begärts både för arrende och för köp. Efter moget övervägande fann vi oss tvingade att återigen flytta.
Vi hade då lyckats få arrendekontrakt på det område där idag själva parken ligger och så började vi på nytt bygga. 1951 stod den nya parken färdig för invigning lördagen den 14 juli. Artisterna hette den kvällen Irene Berglund och Hans Bjerkling. Under själva invigningsceremonin söndagen den 15 juli hölls själva invigningstalet av Fryksände kommuns representant kamrer Otto Sohl. Gästartisterna den dagen var Douglas Håge, Åke Söderblom och Siv Eriks. Nu hade vi återigen en park och parken skulle ha ett namn, varför en namnomröstning ordnades. Namnförslag fick skickas in och de bästa togs ut för omröstning och så var namnet GRANEVIK fastställt.

1957 fick vi så köpa området park och fotbollsplan där Augusta Johnsson, en av de säljande delägarna skänkte sin del till idrottsföreningen. 1958 var nog regn fallet, då byggdes taket över dansbanan. 1959 kom så boxningen på nytt in i bildenför då hjälpte nyblivne världsmästaren i tungviktsboxning Ingemar Johansson till att höja publikrekordet till 3000 personer.
Året efter, alltså 1960, kom så en annan nybliven världsmästare och höjde publikrekordet till 5000 personer, nämligen Floyd Patterson. Hösten 1959 och försommaren 1960, dränerades och byggdes fotbollsplanen om. Hela dräneringsarbetet utfördes av ungdomssektionen som för det arbetet skulle ha en ishockeyrink uppsatt vid Svenneby Skola. Idag sätts denna rink upp genom kommunens försorg på samma plats. År 1961 var så planen klar för invigning och spel. År 1964 byggdes friluftsscenen.

År 1969 erhölls så äntligen lagfart på det år 1957 inköpta området. Lagfarten erhölls efter det att regeringen ingripit och givit Kommerskollegium i uppdrag att ordna så att Västanviks AIF erhåller lagfart på det inköpta området.
1970 inleddes förhandlingar med Lantbruksnämnden om inköp av ett större område kring parken och fotbollsplanen, och 1971 kunde så ett köp av 23 tunnland ske till en köpesumma av 45 000:-. 28 december 1971 kunde vi notera att vår hemställan till kommunalfullmäktige om ett anslag av 40’000:-, efter remiss till fritidsnämnden behandlades så pass välvilligt att ett anslag på 35 000:- beviljades.
1968 utfördes djupborrning för vatten, så den besvärliga vattenfrågan var äntligen löst. Tidigare hade parken försetts med vatten i provisoriska ledningar från Skolan.

Redan 1969 diskuterades frågan om byggandet av toaletter och avloppssystem vid Granevik. Först år 1972 kunde detta ske efter att Arbetsmarknadsstyrelsen beviljat bidrag med 50% av kostnaderna. Nu var det kökets tur och den 4 september 1973, beslutade Arbetsmarknadsstyrelsen att medge att såsom beredskapsarbete får uppföras köks- och serveringspaviljonger vid Graneviks Folkpark, med ett statsbidrag av 33% av den verkliga kostnaden dock högst 49 900:-. Från Torsby kommun erhölls ett anslag till detta bygget med 40 000:-, resten lånades i bank med styrelsen som borgen.

Den idrottsliga verksamheten har under alla år dominerats av fotbollen, och särskilt glädjande och värt ett särskilt omnämnande i en liten historik som denna är ungdomsledarnas under de senaste åren outtröttliga och energiska arbete med hundratalet ungdomar i träning och matcher. Om ingen nämns vid namn så har heller ingen glömts bort av alla De som ställt upp för våra framtidslöften. Vi har heller inte glömt bort föräldrarnas välvilliga inställning och insatser. Den idrottsliga sidan har också under senare år berikats med bordtennis om också i mindre skala.
Detta försök till minnesanteckningar från vår förenings femtioåriga tillvaro gör inget anspråk på att vara fullständig. Självfallet finns det många som kanske erinrar sig händelser och episoder som kan vara värda att anteckna och bevara för eftervärden.
De handlingar och minnesanteckningar som jag har haft tillgång till har varit begränsade. Vad jag glömt bort, men som Du minns – skriv ner detta och lämna till föreningen, kanske kan det bli till glädje för kommande generationer."

Lycka till under kommande år.
Västanvik Torsby den 24 juli 1981
Gunnar Lamberg