KRÖNIKA SÄSONGEN 2024

"Den mätta dagen är aldrig störst,
den bästa dagen är en dag av törst.
Visst finns det mål och mening med vår färd,
men det är resan dit som är mödan värd."

1994 läste dåvarande förbundskaptenen Tommy Svensson denna dikt, I rörelse av Karin Boye, för landslaget i omklädningsrummet inför åttondelsfinalen mot Saudiarabien vid VM i USA. Tanken var att ta udden av vikten på den enstaka matchen, den största i spelarnas historia, och att inte vara nöjda med det man presterat hittills. Att fokusera på resan hur man tagit sig dit och att resan inte skulle ta slut med den här matchen. Idag vet vi att den resan tog Sverige och landslaget på en lyckotrip som tog dem ända till ett VM-brons och 120 000 jublande fans i Rålambshovsparken.

Jag vet när vår resa började, den började i oktober 2022. Vi hade efter vårt första år på niomanna förlorat nästan var enda match och kommit näst sist i serien. Vi tränare, samma då som idag, var naturligtvis besvikna och nedstämda, men ändå med en dos av självinstinkt. Vår plan var då och är än idag att arbeta långsiktigt, vi ska inte vara som bäst nu, utan bygga för framtiden. Alla skall få spela, alla skall få vara med, resultaten är inte det viktiga, allas spelutveckling är fokus. Vi har en hög träningsnärvaro och vi kar kul vid sidan av - det finns andra värden än det rent resultatmässiga. Ändå gnagde känslan av att killarnas hängande axlar visade på något annat, det är inte roligt att förlora, kanske söker de sig till andra klubbar? Vi tränare kände att det var prioritet ett, att hålla andan uppe - resultaten kommer att komma. Idag med facit i hand, så var det just där och då, som vår resa startade.

När föregående säsongen drog igång (2023), fanns alla spelare på plats, samma då som nu. Vi tränare hade processat och marinerat och insett att vi gör som Lagerbäck, vi bygger bakifrån. Våra snabbaste och konditionsstarkaste spelare, Silfver och Affe skolades om till ytterbackar och Lööf som inte ville spela mittback, tvingades ner och är idag i princip Mr. 100%. Tillsammans med AC (Adam), Wass, Leo och Carter är de fortfarande vår backlinje, vår bakre ryggrad, den som släppt in överlägset minst mål i serien. Den säsongen vann vi lika många matcher som vi förlorade och hamnade i mitten av serien. Vi kände dock att vårt försvarsspel började sitta, vi släppte in mindre mål och framför allt började kollektivet inse att försvarsspelet var något man praktiserade över hela planen och av alla spelare i exakt den stund laget tappade bollen. Milos intåg i laget symboliserade den nya andan, hans inställning och enträgna strävan att återerövra bollen gav laget både energi och en positiv arbetsspiral. Han jobbar ju och ger 100%, då måste alla vi andra göra det försvarsjobbet också. Tilläggas bör att vi också hittade rätt i våra defensiva mittfältare, lagets kanske svåraste roll. Alex den mer spelskicklige och Dartman bollvinnaren och murbräckan gav vårt lag både fler defensiva och offensiva nycklar att låsa upp motståndaren med.

Inför årets säsong, den första på 11-manna, var vår grundintention den samma, men träningsfokus och anfallsspel skulle prioriteras. Vi var förvisso nöjda med vår offensiva innermittfältare, Lukas - Theo - Brandshage - Liam var en kvartett som producerade mycket framåt. Dock blev vi lite tunna på niomanna med endast en forward, Victor och Milo blev väldigt isolerade där framme. Vår långsiktiga plan var just att vid övergången ha spelsystemet relativt intakt och att i princip bara göra förändringen med tre där fram i stället för en. Intåget på 11-manna löste just bot på det anfallsproblemet, de två "nya" spelarna gav vårt lag ett betydligt tyngre och farligare anfallsspel. Luca Hughes snabbhet och förmåga att utmana i 1-1, Engströms mer fysiska spel och nästan mirakulösa comeback och kanske framförallt Coffes transformation blev hörnstenarna i anfallsspelet. Coffes höstsäsong har varit magisk, hans targetspel, hans tyngd, teknik och lugn har gjort att vi nu inte bara är defensivt skicklig utan även offensivt farliga. Bäst cementerat i serieepilogen på Södermalm där vi passade på att göra vår bästa match för säsongen. Tre mål framåt, med bud på flera och inte en enda tillsläppt målchans. En mall, ett facit på hur man praktiserar försvarsspel över hela planen.

Avslutningsvis så är det ju ändå naturligtvis svårt att bortse från Lukas Nordensäter, han har gjort 29 mål och 10 assist. Han är vår härförare, vårt flaggskepp som ger vårt lag både spets och stadga. Han är dock inte bara en fantastisk fotbollsspelare, han är också ett föredöme på så sätt att han alltid ger 100% på träning och är dessutom en riktig glädjespridare. Andra saker som ploppar upp är Victor Ortels starka september, Wass och Engströms arbete tillbaka efter skada och Skibba/Wilmer som hoppat in och stått i mål, och gjort det helt fantastiskt. Utan dem hade vi naturligtvis inte bärgat seriesegern. MEN, det som alltid kommer tillbaka som den största faktorn är – KOLLEKTIVET. Den otroliga fokusen på träningarna, den höjda lägstanivån, viljan att löpa för varandra, att omfamna känslan att tillsammans är vi bättre - det är det som sticker ut. Bäst symboliserat i matchminut 71 i sista matchen mot Mariestad hemma. Deras innermittfältare driver förbi fem spelare i vårt lag. Coffe som är forward och längst upp tar en defensiv löpning på 80 meter och återtar bollen. - Det är inte sådana prestationer man vinner en match på - det är sådana prestationer man vinner en serie på - RESPEKT.

Känslan och glädjen när domaren blåste i pipan efter 80 minuter, var obeskrivlig. Feedbacken från våra fans på läktaren, glädjen vid fotot - grabbarnas leenden i omklädningsrummet där fyra vuxna män samtidigt står och hoppar runt i ring är något som för alltid kommer etsa sig fast i minnet. Talet med tillhörande sprutande Pommac och känslan av att bara leva i ett lyckorus, ett kort sammanvävt minne som bara 23 personer delar tillsammans - magiskt.

TACK
/Ledarstaben

Andreas Arvidson Ass. Tränare