Den 10 april 1936 organiserades för första gången idrottsintresset, genom att byns idrottsintresserade bildade Svartbjörnsbyns idrottsförening. Evert Nordlund blev dess förste ordförande. Övriga ledamöter var Markus Lindgren, Hubert Johansson, Emil Lund och Erik Eriksson. Markfrågan för idrottsplatsen löstes, genom att Evert Nordlund upplät mark ovanför järnvägen nära den aktuella skyttepaviljongen, som skytteföreningen delade med sig av och upplät som provisoriskt omklädningsrum. Fotbollsmål med nät sattes upp. Medlemmarna täckdikade planen och gick med flåhackor och tog bort tuvor och ojämnheter.

Planen kunde så småningom invigas till medlemmarnas stora glädje, medan andra tyckte det var dårskap. ”Om man arbetar ordentligt, så behövs ingen idrott.”

Vid invigningen ordnades en terränglöpning, där både tränade och otränade ställde upp. Klädseln var mycket varierande, man tog vad man hade. Ett fåtal hade spikskor, de flesta hade gymnastikskor men även lågskor förekom och någon sprang barfota. Klädseln utgjordes hos de flesta av gymnastikbyxor, några sprang i kortkalsonger ja, t.o.m. långkalsonger skymtades. De, som inte var sportintresserade, gick ändå dit för att ”söj på geudan” (se på galningarna).

Fotbollslaget spelade i nyinköpta gula tröjor med svart rand över bröstet och svarta byxor och strumpor. Friidrottarna i föreningen hade vit tröja med ett stort svart ”S” på bröstet och vita byxor med revärer.

Under de första åren spelade oftast fotbollslaget matcher mot lag från Boden-Luleå-området. Den längsta resan gick till Övertorneå. Det var ett härligt gäng spontana fotbollsspelare, där spelglädjen ofta var större än skickligheten. Moralen på planen var hög men nog hände det mer än en gång, att lagledaren Ragnar Kjäll kom med förhyrd lastbil för att hämta upp spelarna ur sängen på söndagsmorgonen vid avfärden till bortamatcherna. Frisk luft på ett lastbilsflak i några mil och så var man ”fit for fight”.

I friidrotten fick SIF genast från starten 1936 ett gott namn om sig. Evert Nordlund satte nytt Norrbottens- och Norrlandsrekord i diskus, ett rekord som stod sig i mer än två decennier. Han fick sig tillsänt ett träningsprogram inför OS i Berlin 1936 men kunde inte fara till träningslägret så OS blev inte av. Han erövrade några DM-tecken till SIF och representerade i norrbottens länslag vid ett flertal tillfällen. Han är en stor grabb nr4 i friidrott.

Våra första skidåkare fick oftast åka skidor till tävlingsplatsen. Skidor var ju ett fortskaffningsmedel och det var ju bra träning och uppvärmning, om man tog ryggsäcken med mat, kläder och valla och mjukade upp i några mil innan tävlingsstarten. Våra mest kända skidåkare var Sven Nordmark, sedermera BBK, P-G Öskog och Sigvard Nordlund, senare känd inom skidvärlden som mirakeltränaren, som gjorde Italien till en av världens bästa nationer inom längdåkningssporten.

1937 togs bandyn upp, men enligt styrelseprotokollet fick denna sport inte kosta någonting. Det fick till följd, att man inte ku7nde delta i seriespel. Däremot tränades bandy intensivt de fåtal veckor Buddbyträsket var fruset på hösten och innan snön kom. Intresset var stort. Utrustningen fick man själv stå för. Det fanns t.o.m. hemmagjorda bandyklubbor av krokiga ungbjörkar och plåtbeslagna klubblad. Träningsmatcher förekom mot bl.a. Fagernäs. Målställningen frös man fast i isen och ribban spikades mellan stolparna.

1938 redovisas följande idrotter i årsberättelsen: Skidlöpning, allmän idrott, orientering, fotboll och gång. Största framgångarna hade Valter Sandberg, som blir DM-mästare i 10 km gång. Bland damerna framhävs Inez Sundberg med framgångar i orientering. Från 1939 kan nämnas, att vid ett klubbmästerskap i stafett på skidor (3 x 7 km) deltog tremannalag med namn som Främlingslegionen, Kvinnohatarna, De dödsdömda och Jumbolaget. I det sistnämnda laget åkte Sigvard Nordlund alla sträckorna och segrade.

Detta hände under de glada och förhoppningsfulla åren fram till hösten 1939. Mobilisering! Byns ungdomar skingrades, inkallade och förlagda runt om i Sverige. Man kunde inte längre samlas på plan för träning, matcher och annan gemenskap. Det fanns inte längre elva spelare hemma i byn. Man tvingades lägga ner all vuxenidrott.

Under krigsåren 1943-1945 blomstrade dock ungdomsidrotten. De vuxna ledarna var inkallade och småpojkarna i 13-14-årsåldern tog själva hand om verksamheten. Lagledare blev Bengt Isaksson, bara några år äldre än spelarna. Senare ingick också Gösta Smith i ledarstaben.

Framgångarna var stora. Segrar i serier och cuper mot BBK, Heden, Vittjärv och Hornskroken hörde till ordningen. Signaturen ”Nic” i NK skrev, att LSK i Luleå förmodligen hade länets bästa pojklag. Björnsarna satsade sina veckopengar på en tågbiljett till Luleå och slog LSK med 1-0. När pojkarna blev juniorer, fanns dock ingen i byn som kunde ta vara på talangerna. Spelarna skingrades snabbt till BBK och Hornskroken, där många gick in i A-lagen och även fick länsuppdrag. Detta gällde bl.a. Ingvar Rönnbäck och Bosse Lindgren i BBK och Arne Fredriksson, Rune Sandström, Erik Hedkvist och B-O Lindholm i Hornskroken.

1946 togs bandyn upp i ett allvarligt försök att göra den bofast i Björns. Pojkspelarna hade blivit juniorer. De bildade själva en bandysektion med Sigvard Nordlund som ledare. Laget anmäldes till junior-DM och hoppades att få spela på bortaplan mot något annat Bodenlag. Lottningen föll så, att SIF fick hemmamatch mot Hornskroken. Meddelande från lottningen kom på onsdagen och matchen skulle spelas på söndagen. Panik utbröt i laget – ingen plan – inga målburar.

Kontakt togs med Birger Nilssons snickerifabrik i byn, men de hade inte tid att göra några burar. Pojkarna fick tillåtelse att vara i fabriken på kvällstid och själva göra sina målburar. Hönsnät tiggde man av byborna. På lördag kunde man stolt bära sina burar ner till Buddbyträsket, där ett annat gäng från juniorlaget med rödfärg märkt ut en plan. Allt var klart för söndagsmatch – trodde man. På natten utbröt ett häftigt snöfall. En av spelarna vaknade vid 24-tiden och såg detta. Man kedjeringde och väckte de övriga spelarna för snöskottning. Häst med snöbalar, masonitskivor, skyfflar och spadar togs till planen, som under ymnigt snöfall skottades och allt var färdigt klockan 4 på morgonen, då snöfallet upphörde. Klockan 9 på morgonen började matchen i 25 graders kyla. Matchen vanns med 7 – 2.

I mitten på 1950-talet ökade intresset för ishockeyn, där byns pojkar deltog i BBK:s och Hornskrokens interna serier. 1957 nystartade SIF, då en ny styrelse utsågs och ett handlingsprogram togs fram. Föreningen skulle ha ishockey, fotboll, orientering och skidor i verksamheten.

Under de 5 följande åren hade man både senior- och undomsfotboll på programmet. A-laget spelade i division VI ett par säsonger.

Föreningen var också under några år en av de stora klubbarna inom ungdomsorienteringen. Klubben hade många duktiga orienterare, där Lena Johansson korades till norrbottens bästa damjunior ett par år i följd.

Det var ändå ishockeyintresset som engagerade de flesta. En provisorisk ishockeyrink, 17 x 30 m, byggdes på skolgården. Fjorton pojklag spelade där en intern serie. När planen invigdes spelades en A-lagsmatch mot Degerbäcken. BBK uppmuntrade björnsarna genom att skänka sina avlagda vita hockeybyxor och diverse sliten målvakts-utrustning. Det första laget var klätt i svarta fotbollströjor, vita hockeybyxor eller jeans. På huvudet fanns allt från hjälm till ”fårarschel”.

Kraven på seriespel krävde, att en ny hockeyrink med godkända mått måste byggas. Mark till denna ställde Einar Berlin och Hubert Johansson upp med, mitt i byn. Skogsägarna i byn skänkte virket till rinken, som stod färdig vid jultid 1957. stor invigningsmatch spelades fredagen den 25 januari 1958 mellan BBK:s och Arnemarks division II lag på Björnvallen inför 200 åskådare. Klubben anmälde sitt A-lag till seriespel i division IV, där laget snabbt etablerade sig. Det unga Björnslaget med de flesta spelarna i åldern 15-17 år blev allt bättre. Juniorlaget höll t.o.m. på att slå ut Kiruna AIF ur junior DM uppe i Matojärvis ishall 1960. i AIF:s lag fanns bl.a. Freddy Lindfors, Tord Lundström och andra storheter.

Samma år satte detta unga lag målrekord i ishockey i Norrbotten med 35-0 mot Hedens IF. 1962 vann föreningens ishockeylag sin division IV-grupp och gick upp i ”trean”, näst högsta serien i Norrbotten.

Säsongen 1965-66 krigade laget med Haparanda om en plats i dåvarande division II, vilket vanns av Haparanda. I början av 70-talet krigade ishockeylaget i toppen på sin serie och stod flera säsonger på tröskeln till länets ishockeysocietet men man räckte inte riktigt till. Klubbens största framgång på ishockeysidan var under säsongen 1973-74, då klubben vann DM i ishockey.

Under sommaren 1976 fördes förhandlingar mellan SIF och BBK om en sammanslagning av ishockeyverksamheten och då i första hand på seniorsidan. I augusti 1976 slogs de två A-lagen ihop till BBK/Björns. Samarbetet med BBK i ishockey pågick till 1979, varefter samarbetet upphörde.

1975 undersökte SIF förutsättningarna för ett elljusspår i byn. Man skrev ett 15-årigt kontrakt med markägarna i byn. Spåret påbörjades hösten 1975 och invigdes i mars 1976. senare tog Björns SK över spåret!

Efter brytningen med BBK tog föreningen upp rinkbandy och fotboll. 1980 deltog föreningen i ungdomsserier i alla åldersgrupper både i bandy och i fotboll. Eftersom både fotbollsplan som bandyplan saknades, fick lagen turnera både i kommunen och länet för att spela sina hemmamatcher.

Första året deltog 160 pojkar och flickor i ungdomsfotbollen och den skaran hade ökat till ca 200 fem år senare. Bristen på en plan i byn gjorde det mycket arbetsamt och det visade sig snart, att våra ledare tröttnade och fotbollen lades i malpåse efter sommaren 1986.

Våra ungdomar och då främst flickorna nådde stora framgångar i serier, DM. 70-iaden och lilla VM. 1984 hade föreningen ett A-lag i fotbollens division VI i samarbete med Sörbyns IF.

Bandyn fick snabbt fäste i föreningen efter att BBK och SIF gått skilda vägar. Bandylaget spelade sina hemmamatcher i Kalix och Luleå under de första åren. Föreningens första A-lag i bandy var ett damlag, som under fyra säsonger spelade i division II. Från detta lag har Agneta Olofsson spelat två landskamper i rinkbandy mot Norge.

Precis som i ungdomsfotbollen fick föreningen fram många duktiga ungdomar, som nått stora framgångar i serier, DM, cuper och Lilla VM. Många var uttagna till olika länslag, där en av våra pojkspelare, Niklas Laestadius, var uttagen till en landslagstrupp, men fick inte spela någon match. I början av 80-talet hade klubben två A-lag, ett i rinkbandy och ett i bandyns division II, där laget deltog till början av 2000-talet. Laget har kvalificerat sig för DM-final två gånger, dels mot Karlsborg och dels Kalix bandy, båda då spelande i allsvenskan.

1983 spolade kommunen upp jordplanen på Björknäsvallen, så föreningens bandylag kunde spela sina seriematcher i dagsljus på helgerna. Inför säsongen 1984-85 sattes belysning upp. Den nya planen invigdes, i samband med detta, med en bandymatch mellan föreningens division II-lag och flerfaldiga svenska mästarna Boltic från Karlstad, vilka kom direkt från en semifinal i bandyns Europacup i Uleåborg.

Största framgångarna har dock föreningens rinkbandylag haft. 1983 kvalificerade laget sig till slutspelet i rink-SM i Köping, där finalen förlorades. De två följande åren, 1984 och 1985, vann laget finalspelet och blev svenska mästare.

I mars 1985 spelades dubbla landskamper i bodens ishall med SIF som arrangörer och då representerades Sverige av SIF:s svenska mästare. Ytterligare framgångar för rinkbandylaget utöver de ovan nämnda är bland annat vinst i Norrlandsmästerskapet 1992 och 1993. Dessutom har totalt 30 spelare varit uttagna till svenska landslag under en 10 årsperiod, och tillsammans har de gjort 161 landskamper.

Håkan Ekström, en av nyckelspelarna under många år, har deltagit i två VM; 1994 och 1996. Föreningen har vunnit flera stora rinkbandyturneringar i Finland och Schweiz och har varit inbjuden till propagandaturnéer i Tyskland och Holland.

1996 startade SIF fotbollen igen. Första året utbildade ett 15-tal föräldrar sig till ungdomsledare inom fotbollen. Av kommunen arrenderades ett område för att anlägga en första fotbollsplan. Detta område omfattar fem år senare en yta med en 11-manna gräsplan, en 5-manna- och två 7-mannaplaner. Dessutom har ett klubbhus byggts med bl.a. klubbrum, kafé och omklädningsrum. Allt detta har iordningställts med hjälp av ideella krafter. Föreningen har under de senaste 20 åren rönt stor uppmärksamhet både inom och utom landet. Bland våra medlemmar har funnits statsminister Olof Palme samt ministrarna Ulf Lönnquist och Lars Engkvist. Av alla duktiga ledare i föreningen har Lage Larsson, Sven Isaksson, Stig-Allan Nordlund och Bo Johansson erhållit Norrbottens Idrottsförbunds ”Stora ledarmärket”.

Idag har föreningen A-Lags Fotboll, Ungdomsfotboll och Bandy i sin verksamhet. Ansvarig för fotbollen är Magnus Rodensjö och ungdomsbandyn Krister Larsson. Bandyn spelar sina matcher på Björknäsvallen, och fotbollen spelar sina hemmamatcher på den egna fotbollsanläggningen, Bossevallen hemma i byn.

 

Vid ett besök i boden av vår dåvarande utbildningsminister Olof Palme, övertalades han att lösa medlemskap i Svartbjörnsbyns IF. När han ett år senare blev statsminister, skickade föreningen ett gratulationstelegram med följande text:

Vi gratulerar klubbkamraten 

som blir högsta höns i staten.

Vi ska nu till div II kvala

Hoppas att du vill betala.

Svaret kom omgående med klubbavgiften i kuvertet.