INTERVJU MED CHRISTER ERIKSSON.

Patrik Nylén har intervjuat Christer Eriksson som gjort internationell tränarkarriär.

Varför blev det hockey för dig?
Som liten grabb älskade jag hockey men blev aldrig någon Wayne Gretzky. Jag räckte inte till för att bli en etablerad A-lagsspelare. Jag blev axelskadad en försäsong och valde att bli spelande tränare i Gustafs på uterinken. Efter matcherna fick vi alltid hästkorv på mackan i omklädningsrummet.
Som tränare fick jag fortsätta med sporten jag älskade.
Jag började som tränare på riktigt i Säters A-pojkar tillsammans med ledarna Torsten Jusslin och Krister Sidegren.
Även på den tiden var det bra kvalité på Säters hockey. På min tid fostrades spelare som Urban Larsson, Per Ljusteräng m fl. Jag fick bra utbildning tillsammans med duktiga ledare i Säter som t ex Curt Eriksson, Sören Fogde och Steven Wengelin. Vi åkte på flera cuper och utlandsläger till USA, Polen och även till Ryssland och tittade på KHL mm. Har många fina minnen tillsammans med Säter hockey. Genom resorna fick jag bra kontakter i utlandet. Tack vare Kjell-Åke Klockars kontakter i Ryssland, var jag där några gånger och det hjälpte mig sedan att fâ spelare (och coach) till Hudiksvall.

Karriären tog ett rejält skutt, varför?
Säter arrangerade populära sommarhockeyskolor som lockade många ungdomar till orten på somrarna.
En pappa till en spelare i Hudiksvall hörde av sig om jag ville komma upp och bli tränare i Hudiksvall. Då började min tränar-resa på riktigt. Året var 1993 och det som skulle bli ett prova-på-år som tränare för ett A-lag, ledde till ett fantastiskt hockeyäventyr. Det blev två säsonger i Hudiksvall.

Av alla länder, hur kunde du hamna i Frankrike?
När jag bodde i Hudiksvall ringde en dag min telefon och det var Mikael Lundström som hade starka band till Säter och kände Sören Fogde samt familjen Westberg. Westbergarna som föresten har gjort oerhört mycket för hockeyn i Säter, bl a såg dom till att ishallen blev byggd på nästan enbart idel basis. Fler var självklart med och drev projektet.
Micke Lundström ringde efter att ha tränat Luleå ett par år och Västerås och frågade:
-Jag har sett att du gjort tränarkarriär, snackar du engelska? Följ med till Frankrike.
Jag tänkte nä nu j—vlar driver han med mig.
Men det gjorde han inte. Jag tänkte att nu eller aldrig måste jag ta chansen. Måste bara testa. Denna möjlighet kommer inte igen. Efter samtal med Hudiksvall så löste dom mig från mitt kontrakt. Jag ordnade en rysk tränare åt dom Igor Zakharkin.Jag flög till Paris, det var förstås en stor omställning vad gäller språk, kultur och bara att handla mat i butiken.
Året var 1994 och jag blev assisterande tränare för Reims A-lag samt ansvarig för deras J20 och hockeygymnasium. På den tiden var Reims en toppklubb i Frankrike. Med gott stöd från min mentor Mikael Lundström tog jag mig genom den första tiden och trivdes riktigt bra i föreningen.
Efter 1 år ringde Division 2-klubben Tours i Frankrike, det gick ganska bra för laget under mitt år som A-lagstränare, så jag blev kontaktad av Lyon där jag blev huvudtränare för deras A-lag under fem säsonger. Lyon ville bygga upp en struktur och stark hockeykultur i deras lag som spelade i högsta serien. Man ville bli ett topplag. Det gick bra och vi spelade alltid slutspel.

Franska landslaget och OS
Mina år i Lyon hade gjort att jag skapat mig ett namn inom fransk hockey och jag fick frågan om att jobba i landslaget år 2000. Heikki Leime blev förbundkapten och jag assisterande.
Vi spelade bl a OS 2002 i Salt Lake City och samma år tog vi upp Frankrike i VM:s A-grupp. Under lockoutåret 2004/2005 i NHL vann jag franska ligan med mitt Mulhouse, ett härligt minne med flera hemvändare från Kanada.

Vilken nivå håller fransk hockey idag?
Landet har en stark hockeykultur. Många spelare som varit över till Kanada kommer hem till Frankrike. Här finns intresset och framför allt pengarna. Jag bedömer att de bästa franska lagen håller en hög svensk allsvensk nivå.
Sedan har ungdomarna inte samma möjligheter som i Sverige. I den franska skolan är det hårt plugg och korvstoppning som gäller, skolorna slutar sent på kvällarna. Skolan kommer först, hockey får inte samma prioritet.

Hur ser ditt liv ut idag?
Jag och min familj bor vid franska gränsen mot Schweiz i en ombyggd lanthandel i en by som heter Eschentzwiller, Eschentzwiller är lika ”stort” som Bispbergshyttan 😊.
Trivs bra i Frankrike med trevligt klimat och goda grannar. Jag har fortfarande lite uppdrag inom hockeyn då två av mina söner spelar aktivt i laget Metz. Adrian Eriksson som målvakt och Nolan Eriksson är forward.
Jag har väl pensionerat mig, men har fortfarande lite uppdrag inom hockeyn bl a camper, hockeyskolor, utveckling av föreningen mm. Får löpande lite förfrågningar men legat lågt under Corona. Skulle man få något intressant erbjudande från tex Kina eller Säter, skulle jag sticka direkt 😊
.
Vilka meriter, Landslag, OS, Frankrike & Danmark?
Ja, Micke Lundström telefonsamtal förändrade mitt liv. Hockey i Frankrike och även Danmark och sedan tillbaka till Frankrike igen. Jag har inte varit hem till Säter på 10 år. Allt har bara rullat på med familj, barn och hockey.
Idag har jag ett stort internationellt nätverk inom hockeyn.

Ser du dig som svensk eller fransos?
Jag är en svensk med en stor internationell kulturell förståelse.
Mat och vinkulturen är ganska avancerad i Frankrike. Titta bara på lunchen som intas mellan kl. 12:00 – 15:30. Kulturen här nere är att man umgås länge vid matbordet med gott vin och champagne. Vin och champagne finns i alla byar och alla källare. Ungefär som vi har potatis i jordkällaren. Annars är levnadsstandarden ganska lik Sverige. Men när det är lunch är allt annat stängt i Frankrike 😊.
Sedan är det alltid kul när man får besök från Sverige och får bjuda på grodlår och sniglar 😊 Jag har även bjudit fransmännen på surströmming vilket var en upplevelse i sig.

Några gamla hockeyminnen från tiden i Säter?
Som ung grabb och junior när man cyklade från Nämnsbo med hockeybagen på pakethållaren och gömde utrustningen i cykelstället. Om det fattades någon spelare i A-laget kanske jag skulle få chansen att träna med A-laget. Chansen dök upp ibland. Det var stort, men man ville inte visa övriga att man hoppades för mycket.
Annars minns jag cupen vi spelade i Kanada och låg sist från början men vände och vann hela cupen. Urban Larsson blev hyllad som MVP i hela turneringen.
Curt Eriksson fixade även jobb åt mig på ett behandlingshem. Bosse Hildingsson och jag tog med grabbarna från behandlingshemmet till ishallen och byggde Cafeterian i ishallen. Ett bra projekt för grabbarna men även för föreningen. Loggan SIF hänger vid entrén till cafeterian och står kvar än idag, den har faktiskt jag målat.

Bonne chance à vous 😊

Caroline Nilsson Webbmaster