Från tröstmål till topplag

Nu har det gått en vecka sedan vi spelade Frida Bandycup. Det krävs några dagar för att smälta alla intryck och känslor. Vi tog inte hem pokalen detta år men vi gjorde en riktigt stark insats.

För två år sedan spelade vi Frida Bandycup för första gången. Då spelade vi i yngsta gruppen (F11) och hade endast tränat sporadiskt på hockeyrink innan vi klev ut på bandybanan. Det blev tufft motstånd och vi blev glada om vi fick ett tröstmål i matcherna. Jag minns att jag ibland gick och tittade på den äldsta gruppen (F13) och förundrades över vilket spel de hade. Hur snabbt de åkte och hur bra de kunde passa och samarbeta. Jag tänkte att det är lång väg innan vi kommer till denna nivå. Mycket lång väg.

Nu två år senare är vi där. Vi spelar i äldsta gruppen och vi spelar jämnt med de allra bästa lagen. Mot Snaröya Pink Panthers, som vann hela cupen, förlorade vi med uddamålet men vi hade större delen av spelet och flera chanser att utjämna. Det känns nästan overkligt. Vilken fantastiskt resa tjejerna gjort sedan vi fick vår bandyhall på Ruddalen.

Jag imponeras över glädjen jag ser i deras ögon när det får åka ut på bandybanan. Jag imponeras av deras lagsammanhållning och hur de tar hand om varandra, såväl vid vinst som vid förlust och jag imponeras över den utveckling som varje spelare gör, år efter år. Det är det som är det bästa med att vara ledare för laget. Att se dem växa som individer och som lag.

Jakob Sjöbäck Tränare