Grundaren av Kyokushin karate, Sosai Masutasu Oyama, föddes 1923 i Korea 1938. Då han var femton år gammal flyttade han till Japan för vidare universitetsstudier. Han lärde sig tidigt både kempo och judo och visade ett starkt intresse för kampsport och provade på många olika stilar. Han tränade både Shotokan och Goju-ryu och redan som artonåring erhöll han Nidan (andra gradens svart bälte). Efter kriget tillbringade han ett helt år på berget Minobu för att träna. Han bodde isolerad i ett tempel. Efter detta år av träning deltog han i all japan mästerskapen, dåtidens liksom dagens största kampsports tävling. Tävlingen vann han överlägset. Efter denna händelse bestämde han sig för att ägna sitt liv åt karate. Han tog ut de bästa teknikerna från de olika stilarna han tidigare tränat och grundade med dessa något som kom att kallas The strongest karate, Kyokushinkai. Nu flyttade han åter upp på ett berg, Kiyozumi, i Chiba provinsen. Året var 1948, Oyama var 25 år gammal. Här tillbringade han två år av hård träning för att göra kyokushinkai verkligen unikt. Han bodde i en liten hydda och allteftersom månaderna gick växte han allt starkare, både fysiskt och psykiskt, många timmar ägnade han åt meditation. I slutet av 1949 återvände han ner från bergen. 1952 åkte han iväg på turné till Amerika. Här deltog han i uppvisningar och uppvisningsmatcher. Hans förmåga i bryttekniker gav honom smeknamnet den gudomliga handen. Under sin turné slogs han även mot tjurar och besegrade dem alla på det ena eller det andra sättet men han alltid avslutade genom att med sina bara händer slå av tjuren hornen. Han säger att han uthärdade allt detta för att testa den mänskliga förmågan och den otroliga kraften i karate.
Oyama startade sin första karategrupp i mitten av 50- talet. 1965 grundades Internationella Karate Organisationen, IKO. Organisationen Kyokushin föddes sedan under en tempelceremoni på toppen av berget Mitsumine-san. Fram till idag har stilen spritts till mer än 70 nationer.


Symbolen för Kyokushinkai är Kanku. Kanku betyder himmelsbetraktande form och har sitt ursprung i Kanku kata. Katan börjar med att man håller upp händerna och låter pekfingrar och tummar vidröra varandra. Blicken riktas sedan genom mitten, betraktandes himlen eller månen. Spetsarna i Kankusymbolen visar fingrarna och symboliserar det slutgiltiga eller höjdpunkten. De tjockare delarna visar handlederna och symboliserar kraft. Mitten visar öppningen mellan händerna och symboliserar kontinuitet och cirkulära rörelser.