Bildandet av Morlanda GoIF


Lite bakgrund

Trots att skolpojkar har sparkat boll på skolgårdar under hela 1920-talet och kanske tidigare, dröjde det väldigt länge innan de kom underfund med att det kunde vara roligt att leka med bollen även efter 14-års åldern.
På många andra platser i Bohuslän hade det startats idrottsföreningar långt tidigare än vad som blev fallet på Orust.
Men då som nu, var det ekonomin som reglerade vad som kunde åstadkommas. Inkomsterna var låga och unga pojkar hade endast tillfälliga jobb eller inte alls något avlönat arbete. En fotboll kostade vid denna tidpunkt ca 25 kr och jämfört med dagens bollar av mycket dålig kvalitet. Det var också mycket svårt att få hyra någon lämplig markbit som kunde användas till fotbollsplan. De äldre i samhället var motståndare till fotbollsspel och marken var endast till för att odla på.

Hur det började

Pojkarna i Ellös hade omkring 1925 lyckats att skramla ihop till en fotboll, men att hitta någonstans där man kunde använda den var inte det lättaste. Handlaren och hotellägaren Ernst Karlsson som ägde mark lite här och var, visade sig så pass förstående att han lovade pojkarna att hålla till på en markplätt nordost om Floréns hus. Nedanför berget bodde en av hotellägarens konkurrenter och denne gillade inte att det sparkades fotboll inpå hans knutar. Hur försiktiga pojkarna än var, råkade bollen en kväll förirra sig in på pensionatets trädgård. Bollen beslagtogs omedelbart av pensionatsägaren som ansåg sig ha full rätt att behålla bollen. Pojkarna tiggde och bad för sin kära boll, men det var förgäves.
Då ringde John Pettzon till landsfiskal Holst i Nösund och denne förklarade att pojkarna hade full rätt att återfå bollen. Styrkta av detta uttalande tågade man i samlad trupp till bollens ”infångare” och som förstärkning hade man lyckats att engagera en handfast man som var fader till en av pojkarna.
Nu blev det verkligen hårda tag. Pensionatsägaren och hans familj mottog delegationen med allehanda trädgårdsredskap och med dessa tillhyggen gick man lös på pojkarna och dess anförare. En av pojkarna blev såpass misshandlad att han fick uppsöka lasarettet. Då tillkallades landsfiskalen och när inte han heller kunde uträtta någonting, så blev det tingssak av det hela. Målet var uppe vid tinget i Varekil inte mindre än sju gånger och till sist blev det hovrätten som fick fälla utslaget. Hovrätten gav pojkarna rätt och det var med glädje de kunde konstatera att de hade vunnit över sin första motståndare med 1-0.
Men pojkarna voro dock såpass fredsälskande att de slutade att sparka boll på den anvisade platsen, trots att markägaren uppmanade dem att fortsätta med det.

Ellös Idrottsklubb

Helt privat kunde sedan John Pettzon ordna med ett arrendekontrakt på den markbit ovanför korsvägen där Fredrik Ek bodde. Måtten på planen var endast 60 x 40 m, men man var inte så bortskämd på den tiden, så pojkarna voro nöjda med det uppnådda resultatet.
Nu blev det också föreningsbildning av. Denna sammanslutning kallades Ellös IK och då det vid ungefär samma tidpunkt (år 1927) bildades en förening i Hälleviksstrand med omnejd som kallade sig Morlanda IF, blev det snart matchutbyte och den första dusten slutade med siffrorna 4-4. Strax därefter bildades Strömsholmskamraterna, Nösunds IF samt en förening i Svanesund. Året efter bildades en klubb i Mollösund, som kallades MP-28. Eftersom det sedan tillkom fotbollslag både i Grundsund och Fiskebäckskil, så fanns det underlag för en lokalserie. Denna första Orustserie vanns av Ellös IK som fick en förstärkning genom att Strömsholmskamraterna lade ner verksamheten och anslöt sig till Ellös. En annan förstärkning var en brandman från Göteborg som ”friade” på Ellös och som visade sig vara en kanonskytt och som i den första serien gjorde 37 av lagets 50 mål.
Detta var år 1929 och nästa år tog troligen Bohusläns FF hand om Orustfotbollen, som då också hade Kungshamns och Lysekilskamraternas B-lag med.
Detta år kvalificerade sig Ellös IK till Södra Bohusserien som då innehöll Kongahälla, Ljungskile, Stenungssund och Marstrand. Södran kom året därefter att utökas med Lilla Edet, Nol och Älvängen. Nu hade även Nösund och Morlanda IF lagt ner verksamheten och de bästa spelarna sökte sig nu till Ellös IK, som efter serien 1933-34 kvalificerade sig till Bohuslänska Elitserien, en föregångare till nuvarande Bohusserien.
Det gick länge ganska bra för Ellös IK, men arbetslösheten var ett svårt problem. Detta resulterade ofta i att traktens ungdomar fick söka sig till Göteborg för att få ett stadigvarande arbete. Vid den tiden fanns det inga privatbilar att tillgå, så att de som flyttade från orten, voro som regel också förlorade för hemmafotbollen. Till och med en så blygsam plats som Vårgårda kunde locka med så bra anställningar, att tre av de bästa spelarna sökte sig dit. Även klubbens absolut bästa spelare, Henning Wessberg förlorades.
Via Vårgårda och Alingsås kom han till GAIS där han lyckades mycket bra. Henning torde väl kanske ha orustrekord i målspottning. Som junior fick han hoppa in i B-laget som vann över Torps A-lag med 22-1. Henning gjorde därvid hela 14 mål.
Som en följd av avflyttningarna ramlade Ellös IK ner i södran, där laget också befann sig vid krigsutbrottet 1939. Därvid stegrades problemen genom att nästan alla pojkarna blev inkallade. Samma besvärligheter uppstod också för övriga lag och den sista serien blev aldrig färdigspelad.
Ellös IK hade också fått dålig ekonomi, då man något tidigare byggt en egen dansbana som sedan aldrig kom att ge något överskott.
Klubben avsomnade följaktligen under de sex krigsåren.

Morlanda GoIF bildas

När krigsslutet kom och de inkallade började att återvända hem, väcktes återigen tanken på att få igång en idrottsförening. Frågan började först att diskuteras inom SSU-klubben, som under krigsåren hade försökt att hålla igång en viss idrottsverksamhet och som nu tyckte att tiden var mogen för en breddning av aktiviteterna. Vid ett förberedande möte som hölls den 5 augusti 1945 tillsattes en interimsstyrelse bestående av Gustav Olsson, Karl Fritiofsson, Erik Isaksson, Bror Isaksson, Erling Ström, Arvid Fredriksson och Gustaf Ek.
Det kallades till ett mera allmänt möte den 12 augusti och där beslöts det att bilda en förening som fick namnet Morlanda GoIF och som skulle ha hela dåvarande Morlanda kommun som sitt verksamhetsområde.
Därvid valdes följande styrelse:

Ordförande Gustaf Olsson
V ordförande Karl Fritiofson
Kassör Gustaf Ek
Sekreterare Arvid Fredriksson
Materialförvaltare Erik Isaksson

Den nyvalde ordföranden rapporterade att han tidigare på dagen hade varit närvarande vid ett möte på Henån, där de olika föreningsrepresentanterna dryftat frågan om startandet av en Orustserie i klubbarnas egen regi, eftersom Bohusläns FF för nuvarande inte kunde administrera en sådan. Serien skulle starta redan nästkommande söndag och de övriga klubbrepresentanterna hade varit skeptiska mot Morlandas anmälan, då man ännu ej hade bildat någon förening.

Hektisk vecka

Sällan har det väl jobbats så intensivt inom en idrottsförening som det gjordes inom Morlanda GoIF denna första vecka efter bildandet.
Det gällde att få fram elva spelare innan nästa söndag, skaffa fram nya dräkter och inte minst att försöka få fram en fotbollsplan. I fråga om planen blev det en veckas ytterligare tidsfrist genom att lottningen utföll så, att det blev bortamatch i första omgången.
På Stocken hade pojkarna tidigare spelat några vänskapsmatcher och i samband därmed hade man också köpt en omgång tröjor (faktiskt röda dom också). Dessa fick det nya laget hyra under de första matcherna tills man hunnit att anskaffa egna.
Första seriematchen skulle gå mot Grunsunds B-lag på bortaplan. När det skulle samlas ihop ett lag fick styrelsen en kalldusch, då det visade sig att vissa spelare som tidigare representerade Ellös IK voro ointresserade av att börja på nytt efter dessa år av uppehåll.
Till sist fick man ihop elva spelare, av vilka flera aldrig hade spelat en riktig fotbollsmatch.
Ett långt utdraget födelsekalas på kvällen före matchdagen reducerade styrkan ytterligare med två man. Calle Gustafsson från Rålanda och ytterligare någon inhoppare räddade situationen.
Följande spelare åkte till Grunsund för att deltaga i debutmatchen:
Arne Lindebäck, Bror Isaksson, Alex Arvidsson, David Trygg, Bror Oscarsson, Karl Olsson, John Olsson, Karl Gustafsson, Claes Niklasson, Erik Wessberg och Erik Martinsson. Den sistnämnde gjorde två mål, medan Karl Olsson och John Olsson gjorde ett vardera, vilket räckte till en seger på 4-2.
Segern väckte en viss sensation och inför nästa match som gick hemma mot tjörnlaget Kållekärr fick man med två veteraner från Ellös IK:s tid, Algot Niklasson och Georg Ek.
Detta blev en god injektion och Morlanda hemförde en komfortabel vinst med 13-1. Algot Niklasson gjorde sju mål, John Olsson fyra och Erik Martinsson två.
Under veckan hade man lyckats att få arrendera en markbit vid vägkorsningen. Den höll visserligen inte måtten och lutade något, men det gick att spela på den. Mycket folk hade samlats till matchen och samtliga kom att stå på landsvägen, då ingenting annat fanns att placera dem på.


Resten av serien

Det fortsatte att gå hyfsat för fotbollslaget. Visserligen blev det förluster på bortaplan mot Myckleby och Torp, men det bärgades 22 poäng av 28 möjliga.
Slutronden blev oerhört spännande. Myckleby nådde också upp till 22 poäng och hade 65-28 i målskillnad, medan Morlanda hade 71-34. Båda lagen hade 37 plusmål, men Morlanda vann på att laget hade gjort mest mål. I fråga om inbördes möten hade bägge lagen vunnit med 5-2 på sina respektive hemmaplaner.


Övrigt värt att veta

År 1947 togs en ny fotbollsplan i bruk på Sörbo.
Bohusläns FF bestämde att laget efter sina två seriesegrar i Orust-serien skulle få flytta direkt upp till Bohusserien, på grund av det ännu inte hunnit bli någon Södra Bohusserie.
Även på andra områden hade föreningen gjort sig gällande. Man hade arrangerat Orustmästerskap i terränglöpning och på skidor. I löpning hade Karl Fritiofson och Bertil Andersson hävdat sig mycket bra.

Under våren 1950 har arbetena på den nya idrottsplatsen påbörjats och föreningens medlemmar har nerlagt ett stort antal frivilliga arbetstimmar.
Föreningen har gott stöd av Skandiakonserv AB, som ställer antingen båt eller buss till förfogande vid bortamatcherna.





Ovanstående material sammanställdes till föreningens 30-års jubileum 1975.