Filosofiska Reflektioner
Karate-Do är först och främst en självförsvarskonst, med stark filosofisk och etisk förankring. De ritualer och etiska regler som gäller för Karate-Do är uttryck för en kultur med rötterna i Orienten, en kultur som har fått sin form av buddism, konfucianism och taoism. Karate-Do har sina mest ursprungliga rötter i Indien, och nådde Japan via Kina och Okinawa. Det var först på Okinawa som den ursprungliga kampkonsten utvecklades till Karate-Do. När den sedan nådde Japan uppstod just den form som vi idag känner till runt om i världen. Karate-Do av idag, är en naturlig och sällsynt harmonisk blandning av filosofier från olika delar av världen, vilka under århundrades lopp har införlivats såväl i karate som i den japanska kulturen som helhet.
Gichin Funakoshi, grundare av Shotokan-Ryu, presenterade karate just som en Do, väg genom livet. Alltså något som är mycket mera än bara en kampkonst, vilken endast lär ut självförsvar. Denna Do är en produkt av en lång utvecklingsprocess som involverar många idéer och kulturella attityder. Runt år1930 blev Karate-Do till en japansk kampkonst, men man får inte glömma att karate har sina rötter på annat håll. För att förstå den process som lett fram till dagens Karate-Do måste vi titta på den filosofi som påverkat de stora inspiratörerna och mästarna, och de tankar och funderingar dessa hade. Människors åsikter om karate är i allmänhet ofta en dimmig föreställning om något filosofiskt, något slags hemlig visdom förmedlad av gamla kineser och japaner. Denna allmänna bild kan vara påverkad av amerikanska filmer och tv-serier. Den bilden är nog inte alldeles tokig. När man vill beskriva vad Karate-Do egentligen handlar om så måste man förstå att den viktigaste delen i karateträning är att till fullo ha förstått de filosofiska aspekterna bakom Karate-Do.
Några viktiga saker att tänka på
- Filosofin bakom Karate-Do sträcker sig bortom sådant som att vinna eller förlora, oavsett grad eller stilart.
- Tyngdpunkten vid träningen koncentreras på att utveckla ditt psykologiska, mentala och emotionella tillstånd.
- En lång tradition ligger bakom grunderna för hur karate lärs ut.
- Denna tradition har rötterna i flera länder och flera kulturer.
- Karate idag har mycket gemensamt med den japanska kulturen och det japanska sättet att tänka.
- Buddism (särskilt zenbuddism), konfucianism och taoism är betydelsefulla kulturella och religiösa influenser på Karate-Do.
- Zenbuddism betraktas som krigarens religion bl.a. därför att den särskilt beaktar döden och lidandet.
Zenbuddismen lär ut att man måste hålla sinnet rent för att känna sig tillfreds med livets realiteter, t.ex. det faktum att vi alla en gång ska dö. Därför måste vi tömma våra tankar från allt ovidkommande för att uppnå ett tillstånd av medvetande som kallas Mushin, tomhet. Utifrån detta tillstånd av medvetande kan vi agera och reagera på ett korrekt sätt. Till synes handlar vi då utan medveten eftertanke, men i verkligheten handlar vi på det bästa och mest värdiga och korrekta sättet. Efter många års hård och disciplinerad träning kan man uppnå detta tillstånd, Mushin, vilket gör att kroppen agerar och reagerar utan medvetandets direkta inblandning.
Kunskaperna om hur man ska handla, och om vad som är rätt och fel, flyttar så att säga från medvetandet ut till kroppen. Kroppen vet hur det ska vara. Men det är först när kroppen är redo som sinnet kan tömmas på sitt självmedvetande och sina känslomässiga hinder, och kroppen kan få direkt insikt. Detta är ingenting som man kan läsa sig till, utan det är bara erfarenhet som kan skapa detta tillstånd av Mushin. Grundidén är att sinnet ska bli klart (ej att förväxlas med ett tomt sinne). För krigaren betyder detta att det blir lättare att lyssna till de egna intuitionerna och därmed kunna reagera snabbare i livshotande situationer. Egentligen borde man säga: ”Agera efter de egna intuitionerna som kroppen uppfattar dem”.
Man lär sig också att se på döden som en inte alltför betydelsefull aspekt av livet, som någonting som man inte ägnar särskilt många tankar. Två litet mer poetiska termer brukar användas för att beskriva samma sak: Tsuki No Kokoro, ett sinne som är som månen och Mizu No Kokoro, ett sinne som är som vatten. Karateutövare strävar efter att tillägna sig en sådan zen förmåga så att man kan se allt på en gång, precis som månen skiner över alla ting lika mycket, utom när den skyms av moln (molnen symboliserar här onödiga tankar som distraherar och stör). Ett sinne som vatten symboliserar nödvändigheten av ett lugnt sinne för att kunna iaktta och samla in fakta om motståndarens avsikter. Det är visserligen bra att tillägna sig allt detta i sin Kumite, men själva grundidén med Karate-Do är i filosofisk mening någonting mycket mer än bara själva träningen! Tänk på att inkludera psykofysiska och filosofiska principer från karate till det egna vardagliga livet. Låt Karate-Do vara en del av hela ditt liv!
