Lerums BK bildades 1932. Lerums BK står för Lerums Bandyklubb och det var bandy som var klubbens huvudsakliga verksamhet vid bildandet. I slutet av 40-talet startades en sektion för ishockey. Idag bygger hela verksamheten på ishockey och bedrivs i Vättlehallen, Stenkullen.

Lerums BK har under åren lagt grunden för flera framgångsrika hockeyspelare.
Loui Eriksson,Viktor Stålberg, Klingberg x3, Karlsson x2 mm.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lerums_BK

Lite historia klippt från Lerums tidning 18/7 2015

I den andra delen av LT:s sommarserie berättar vi historien om Lerums Bandyklubb. En förening med lång historia och som trots sitt namn bara spelar hockey.
Här berättar tre epokers eldsjälar om sjöar som inte vill frysa, om att ge all sina lediga tid till klubben och om en häst som inte överlevde.
Den 18 november 1932. Då satte sig en grupp bandyentusiaster i Lerum ner på Sörmans kafé vid stationen och bildade det som skulle bli Lerums Bandyklubb. Nära 80 år senare spelas bara hockey och klubben har på ett unikt sätt producerat flera NHL-proffs och många andra framgångsrika spelare.
Men när allt tog sin början var man långt ifrån de glamorösa rinkarna i Nordamerika. Matcherna spelades under de första 30 åren uppe på eller intill Stamsjön. Plankor fick agera sarg på den frusna sjön och de första tio åren var det bara bandy som gällde.
Första hockeymatchen
Men 1948 började man spela de första hockeymatcherna. En som var med på den tiden var Arne Rehn. Han minns inte exakt när han började men var någonstans mellan 10-11 årsåldern. Han spelade både bandy och hockey i klubben. Nära 40 år senare skulle han lämna föreningen.
– Jag spelade väl fram tills jag var 37-38 år gammal och var kassör på sidan om. Sedan fortsatte jag som kassör i tio år till, berättar mannen som kallats Mister Bandy.
En annan som var med på den tiden var Jan Österberg. 1953 började han i föreningen och blev kvar i nästan 50 år. Han minns mycket väl tiden uppe på Stamsjön. Efter några år byggdes en riktig hockeyrink med elbelysning på parkeringen intill sjön. Ibland krävdes mycket slit för att göra isen spelduglig.
Uppe mitt i natten
– Jag minns en gång då det hade snöat flera decimeter. Vi fick gå och trampa snön i två nätter innan den gick att spola. Den höll i en vecka och sedan började det regna, berättar Jan Österberg.
– Så var det jämt, man fick kliva upp mitt i natten och spola planen. Jävlar vad man slet, skrattar Arne Rehn.
En annan som slet för att göra planen spelbar var den stackars häst som hyrdes in av en bonde under 1940-talet. Hästen drog en plog över isen men vid ett tillfälle blev uppgiften övermäktig. Ansträngningen blev för stor och efter att arbetet var avklarat föll hästen plötsligt ihop och dog.
Kassaboken från det året avslöjar händelsen – 30 kronor betalades ut i ersättning till hästens ägare.
1962 flyttade föreningen sin verksamhet från sjön ner till Aludden. En rink byggdes intill Aspen och ett dike grävdes ut kring sargen så att vattnet kunde ledas in. När sjön frös så frös även rinken.
Konstruktionen fungerade för det mesta men vid ett tillfälle ställde den mänskliga faktorn till det rejält.
– En gång stod vattnet väldigt högt i Aspen. Då kom en teknisk idiot från kommunen för att pumpa ut en del. Men man pumpade ut för mycket vatten. Så isen hängde kvar i sargen utan någonting under den. Vi fick gå och hacka loss allting, säger Jan Österberg.
Så här fortsatte det. Att vara beroende av vädrets makter var inte alltid optimalt. Arne Rehn berättar att det var svårt för klubben att vara professionell när vädret styrde.
Gjorde allt själva
– Det gick inte att spela utan konstfrusen bana, allt var ju ideellt och vi skulle göra allt själva. Blev det en dålig vinter blev det inget och vi kunde inte träna. Vi fick stå och skjuta på masonitskivor.
Jan Österberg fyller i med ett exempel.
– Sista året vi hade Lerums-pucken där nere började leran komma upp ur isen. Så vid de sista finalerna var hälften frusen lera och hälften is. Men vi spelade. Man åkte en bit och sprang en bit.
Minnena från rinken vid Aludden är många. Arne Rehn berättar att klubbens a-lag för det mesta spelade i det som då var division tre, men några säsonger i division två. Störst var klubbarna i Göteborg och vid ett tillfälle mötte de Västra Frölunda.
Frölundas lag var nystartat men så pass bra att de fick hoppa upp flera divisioner på en gång berättar Arne Rehn. Något som gjorde spelarna i Lerums BK irriterade.
– Vi mötte dem på utebanan på Aludden i månljuset. Vi fick stryk med mycket, det var nog tvåsiffrigt. Vi tyckte det var förjävligt att de fick hoppa över alla serier.
Äntligen konstfruset
Spelet vid Aludden fortsatte fram till 1972. Året därefter blev en dålig vinter och säsongen fick spelas på andra ställen. 1974 fick klubben äntligen flytta till en konstfrusen anläggning på Stenkullen, där Vättlehallen ligger kvar än i dag.
Till slut, år 1981, fick Lerums BK också en riktig hockeyhall. I samma veva började Lennart Schöld engagera sig i klubben. Han minns sitt första besök i hallen som då höll på att byggas. Den första han mötte var Sven-Åke ”Svenke” Berg, en ledare i föreningen.
– Han kom med en färgburk och pensel och sa ”där är du ju” – fast han aldrig träffat mig. Jag sa till min fru att jag bara skulle kolla in hallen och komma hem till middagstid. Jag kom hem halv tolv på natten täckt i färg i stället.
Nya arbetsuppgifter
Sedan blev han kvar i 33 år och fick, efter flera försök, till slut tvinga sig själv att inte återvända. Ett litet besök på höstkanten och plötsligt hade man nya arbetsuppgifter för en hel säsong berättar han. Det var svårt att hålla sig borta.
– Det är som att jag har en puck injicerad någonstans i kroppen på mig.
I flera decennier förde bandyverksamheten i Lerums BK en tillvaro i skymundan. Att träna på en hockeyrink och spela matcher på bandyplaner gjorde det svårt att vara konkurrenskraftig. Det kostade också mycket pengar att hyra in sig på olika ställen i Göteborg. 1993 la man till sist ned den delen av föreningen.
I dag spelar ishockeyns a-lag i division tre och under finns många pojklag. Från dem kommer några av nutidens största svenska spelare. Jan Österberg var bland annat själv med att träna NHL-proffset Loui Eriksson under flera år. Klubben har också uppmärksammats i flera medier för sin förmåga att producera talanger.
Tillsammans har de tre eldsjälarna Arne Rehn, Jan Österberg och Lennart Schöld vigt otaliga timmar, dagar, månader och år åt klubben. Precis som så många andra ledare och föräldrar också har gjort. De tre svarar i kör att mödan varit värt det, även om det många gånger varit tungt.
– Du undrade vad vi fick ut av allt det här. Vi är lagspelare och tillsammans skapar man något. När man ser resultatet av det är det en enorm tillfredsställelse, säger Lennart Schöld.