Vi vågade försöka...

Säsongens sista match spelades på hemmaplan med helt underbara förutsättningar.
Vi behövde göra många mål då målskillnad skulle avgöra seriesegern, där antingen vi eller Sölvesborg skulle stå som segrare.

Matchen spelades som 9-manna vilket är väldigt ovant för oss. Vår taktik blev att spela brett och nyttja de stora ytorna på kanterna. Vi satsade också på en offensiv uppställning och att ha många avbytare för att behålla tempot högt.

Matchen börjar väldigt bra, vi skapar flera chanser men lyckas inte få bollen i mål. Motståndarna har en riktigt bra spelare, deras målvakt. Hon räddar allt i höjden och därför blir rådet att skjuta lågt. Motståndarna väljer också att fördröja tid vid varje avblåsning och skjuter iväg bollarna för att få ner tempot. Ett tråkigt sätt, men samtidigt förstår jag dem för de såg trötta ut efter en kvart.

Efter en stund så ger vårt spel resultat, och då börjar målen trilla in snabbt.
Fina samarbeten gör att vi lyckas få till flera mål som görs innanför straffområdet. Att skjuta på distans kändes svårt då målvakten tog allt. Givetvis skapade motståndarna några farligheter också, och i en situation så får de även straff som placeras snyggt i mål.

I halvlek så bestämmer vi att försöka göra en likadan halvlek till och se hur långt det räcker. Allt handlar om att våga försöka!

Vi lyckas göra ett mål tidigt i andra halvlek och då är min känsla att det kommer börja rinna på i målstatistiken.
Men sen vänder allt. Vi skjuter i ribba, stolpe, missar frilägen,straff och börjar ta skott på konstiga ställen. Allt låser sig och en frustration infinner sig på plan. Spelarna får inte alls till spelet och även fast vi byter och försöker få in nya känslor på plan så stämmer inget.
Vi har mängder med chanser och skulle vilken annan match som helst gjort minst fem mål till på alla de chanserna.
I matchens sista minut så gör vi så ett mål, men det är tyvärr inte tillräckligt.

Någon gång under säsongen hade vi behövt göra ett enda mål mer. Det är lätt att se alla chanser i denna match, men det kunde likaväl varit i vilken match som helst som vi stoppat ett baklängesmål eller rullat in ett mål till framåt.

Marginalerna är små, och vi samlas i en ring efter matchen och det är väldigt tungt att informera spelarna om att vi förlorade seriesegern med ett mål. Vi hade ropat ut sista tio vad som behövdes, men det kändes ändå som himmeln rasade ner.

Detta är helt klart det tråkigaste jag upplevt inom fotbollen. Inte att förlora seriesegern, utan att se alla tjejer så ledsna med tårar ner på kinderna. Jag vet inte hur jag skulle gjort något annorlunda, men det gjorde ont att se dem så ledsna.

I omklädningsrummet efter matchen tackade vi varandra för en fin säsong, och så tackade även jag för alla år inom damfotbollen. Nu väljer jag att stiga åt sidan för att släppa fram nya krafter som kan ta laget vidare.

Jag vill rikta mitt största tack till alla spelare som varit så roligt att få träna och utveckla. Jag vet att de har en fin framtid att möta på fotbollsplanen, så länge de själva vill. Tack till vår publik som följt med under åren och till Erik Kågestad som gör så mycket inom damlaget.

Nu blir jag en supporter till laget och ska heja fram dem i framtida segrar!

Marcus Annell