Krönika / Connie Nilsson: Vi måste våga röra!

Här en fråga det talas det väldigt tyst om inom svenskt föreningsliv:
Den att inte våga beröra ett barn av rädsla för att bli anklagad för pedofili eller sexuellt ofredande.

Ämnet är komplext. Ett felaktigt rykte kan förstöra en lärares eller idrottsledares karriär.
Å andra sidan kan ett annat rykte rädda barn från övergrepp.
Därför ett mycket viktigt ämne att diskutera, inte minst i skenet av Patrik Sjöbergs historia om hans upplevelser av sin styvfar och givetvis också metoo-rörelsen med alla sina avslöjanden.
Svensk idrott har sina historier om pedofili och sexuellt ofredande.
För ett antal år sedan kom det exempelvis fram att en ungdomsledare, dömd för sexuellt ofredande mot två små barn, kunde börja som tränare i en allsvensk förenings ungdomsakademi.
Han kunde göra det därför att föreningen för sent kontrollerade hans belastningsregister. När föreningen väl gjorde en kontroll i registret var de tidigare brotten borttagna, det som kallas för att gallras.
I den allsvenska föreningen träffade mannen två pojkar som han senare dömdes för sexualbrott mot.

Långt innan det här specifika fallet pratade jag i mitt tidigare jobb som journalist med Marie Öhman, professor i idrott med didaktisk inriktning vid Örebro universitet, som i generella ordalag säger:
”Vi kommer inte att kunna hindra människor från att göra dåliga saker genom att hindra goda människor från att göra goda saker.”
Öhman forskar främst om hur idrottslärares arbete påverkas av den allmänna debatten om riskerna med fysisk beröring mellan barn och vuxna.
Hennes projekt, ”Don't touch! – Pedagogical consequences of the forbidde' body in Physical Education”, finansierades under fyra år av Centrum för Idrottsforskning och har väckt stor uppmärksamhet såväl nationellt som internationellt.

Bakgrunden till projektet, där Öhman gjort textanalyser av policydokument, där hon observerat 25 idrottslektioner och intervjuat 23 idrottslärare (10 kvinnor och 13 män), är att övergrepp mot barn inom skolor och idrottsföreningar har skapat en oro över fysisk beröring mellan barn och vuxna.
”Fysisk beröring har kommit att betraktats som något riskfyllt. I många länder har det utvecklats en no touching-kultur för att på så sätt skapa trygga miljöer för barn- och ungdomar”, säger Öhman i ett citat taget från Örebro universitets hemsida.
Öhman fortsätter:
”Resultaten visar vad som händer med lärarnas pedagogiska arbete, ämnets innehåll, elevernas utveckling och lärande om idrottslärare inte längre vågar röra eleverna när de undervisar. Många lärare undviker exempelvis aktiviteter som gymnastik och dans där fysisk beröring oftast är nödvändig.
Ett flertal lärare uttrycker:
”Jag knyter näven när jag rör vid eleverna. En knuten näve kan aldrig uppfattas som en smekning.”
”Här utmanas tankarna om vad ett barnrättsperspektiv innebär och jag ställer frågan om vilket samhälle som skapas om beröring är tabu och vuxna känner en rädsla för att ta i barn”, säger Öhman.
Öhman menar att hennes studier också går att överföra till föreningslivet, om problematiken är samma där.
”Jag har inte tittat specifikt på idrottsrörelsen, men jag vet att det har gjorts internationella studier där man upplever samma situation som den som lärare och idrottslärare gör.”

Sedan 2020 (se fotnot och länk nedan) ska föreningar begära begränsat registerutdrag ur belastningsregistret för den som anställs, har uppdrag i föreningen och där har direkt och regelbunden kontakt med barn.
Själv är jag övertygad om att många föreningar varken vet om eller har tänkt tanken att det måste till ett begränsat registerutdrag. Och med den övertygelsen följer alltså konstaterandet att det i våra föreningar finns ledare som leder ungdomar utan att ha lämnat in ett begränsat registerutdrag. Det är inte bra och där måste föreningslivet bättre ta sitt ansvar.

Öhman upplever problemet som stort och viktigt:
”Riksidrottsförbundet jobbar med frågan, men att den måste diskuteras mycket mer. Jag har också en känsla av att föreningslivet har varit bättre på att hantera det här på grund av att det har funnits fler exempel där.”
Själv tänker jag lite tillbaka på min egen ledargärning och hur det var då. Jag skulle vilja säga att ämnet var en icke-fråga för 10–20 år sedan. Ingen tänkte ens tanken vilka konsekvenser det skulle kunna få om man eventuellt rörde fysiskt vid ett barn.
Jag kan tänka mig att vissa idrotter kan vara mer utsatta än andra. Gymnastik är en, simning en annan. Det känns oundvikligt med fysisk kontakt för en gymnastikledare när redskap som trampett, räck eller ringar ska hanteras. Lika omöjligt som det känns att inte kunna ha händerna under vattnet för att hålla ett barn flytande när de första simtagen ska tas.

I Öhmans studieintervjuer tas några röster upp, värt att notera är att manliga idrottslärare känner sig mer utsatta:
”När jag går förbi omklädningsrummet har jag alltid blicken ner i golvet. Om dörren till omklädningsrummet är öppen tar jag en annan väg till idrottshallen.”
”Jag är jättenoga med var jag har blicken.”
En manlig lärare:
”Tjejerna skulle kunna slå ihjäl varandra i omklädningsrummet, men jag skulle ändå aldrig gå in där.”
Oavsett kön måste det vara en hemsk känsla.

Och vart är vi på väg om vi skapar ett samhälle där beröring är förbjuden, där vuxna ledare känner rädsla för att våga ta i ett barn?
Mitt ovetenskapliga råd: Var dig själv, var naturlig, krångla inte till det. Barn behöver beröring, medmänsklighet, omsorg, en klapp på axeln och en uppmuntrande blick. Barn behöver bli sedda och få ett vänligt ord. Barn har rätt till beröring om de ska kunna utveckla empati och social mönster.
Vi måste kunna ge en kram utan att bli misstänkliggjorda.
Och en ledare måste få beröra för att kunna visa och instruera.

Själv är jag sedan fyra år tillbaka i skolans tjänst, som vuxenstöd en gång i veckan.
För att bli godkända efter kursen var vi tvungna att kunna visa upp ett begränsat registerutdrag för rektorn till den skolan vi valt.
Jag minns att våra kursledare vädjade till oss. Vädjan var krass, rak och tydlig:
”Vet ni med er att ni går och bär på någon böjelse av något slag så välj då att avsluta här och nu därför att det skadar inte bara barnen utan det saboterar hela den verksamhet vi byggt upp.”
Nästa order var lika tydlig:
”När du får ditt registeruppdrag från polisen i brevlådan, öppna inte kuvertet. Det ska lämnas oöppnat till rektorn.”
Brevet kom, jag stressade till det i tron att jag åkt dit i någon fartkamera. Det var bara att beställa ett nytt för trovärdighetens och uppdragets skull.

Uppdraget är helt ideellt och jag kan lätt säga att det platsar bland några av de bästa saker jag gjort i livet.
Och där jag var just då i livet kan jag utan minsta tvekan säga att barnen var och har varit den bästa medicinen jag kunde få för att läka och komma tillbaka.
Tänk att stå där på kanten till avgrunden och undra hur djupt fallet blir innan det förhoppningsvis vänder.
Tänk att få komma till ett uppdrag där barn rusar mot dig och bara vill kramas.
Tänk att mötas av barn som bara vill bli sedda.
Tänk att, om det än bara är för en dag i veckan, få vara ett stöd och en resurs till en lärare som har fullt upp med att tillgodose allas skiftande behov.
Tänk att få sitta ner med barn som i förtroende bara vill berätta något de upplevt.
Tänk att då få mötas av en ung Jämjö GoIF-talang som rakt på sak bara säger efter lite fotbollstrixande på skolgården:
”Connie, jag skulle bli väldigt besviken på dig om du inte kommer och tittar på vår match.”
Klart att jag var där veckan efter och kollade matchen. Och jag vet att han noterade min närvaro för han gav en kort igenkännande blick innan han rusade in på planen igen.
Lika självklart har det varit att cykla upp till idrottsplatsen för att se några av tjejernas träningar och matcher.
Tänk att få sitta ner och diskutera och prata med barn som tänker, tycker, funderar och oroar sig.

Samtidigt när jag sitter där med en kille eller tjej i famnen, på en bänk eller när vi leker kurragömma i skogsdungen, ska jag behöva känna den där gnagande oron att någon missuppfattar situationen?
Jag bestämde mig direkt när jag gick in i den här rollen att jag ska försöka vara mig själv i alla lägen.
Jag älskar barn, jag älskar att leka och busa med barn och jag älskar att få vara med barn.
Vill någon ha en kram ska de få en kram. Och vill någon bara göra en high five eller bara nicka lite igenkännande så är det också okej.
Efter att ha fått följa ett 50-tal barn under tre år, tre år som förhoppningsvis gett mig vänner för livet, så kan jag med gott samvete säga att jag försökt följa min ledstjärna att bara uppträda naturligt och självklart i alla lägen.
Aldrig att jag tittat mig bakom ryggen.
Aldrig att jag har känt andra vuxnas blickar eller misstankar mot mig.

Marie Öhman:
”Det är så olika i olika kulturer. Frågar du en spansk lärare fattar han inte vad vi pratar om. I Japan badar lärare och förskolebarn nakna tillsammans. Däremot, i Storbritannien, USA, Australien och Nya Zeeland är det näst intill omöjligt att röra barn på grund av en no touching-kultur och rädslan för att bli anklagad för övergrepp.
Vilket är ditt råd till lärare, idrottslärare och ledare i den svenska idrottsrörelsen?
”Jag ser inga fördelar med att skapa rädslor hos lärare eller föreningsledare som inte har för avsikt att trakassera barn. Lärare och ledare i föreningar gör oftast goda saker och har goda avsikter, men beröringsproblematiken borde vara ett obligatoriskt inslag i både lärarutbildningar och utbildningar inom idrotten”.

Fotnot: Sedan 1 januari 2020 ska föreningar begära begränsat registerutdrag ur belastningsregistret för den som anställs, har uppdrag i föreningen och där har direkt och regelbunden kontakt med barn. Registerutdrag ska alltid ske vid nytillsättningar.
Föreningen är ansvarig för att kontrollen av ett begränsat registerutdrag genomförs. Det är däremot den enskilde ledaren som begär utdrag från Polisen och uppvisar det för sin förening. Föreningen ska kontrollera utdraget och dokumentera att kontrollen har genomförts. Inga utdrag ska arkiveras av föreningen.
Att begära in utdragen är en del av ett förebyggande arbete och något som bör gälla lika för alla, oavsett hur länge en person verkat i en förening eller hur väl man känner varandra.
Från och med september 2023 möjligt att få sitt utdrag från polisens belastningsregister som digital post till sin digitala brevlåda. Samtidigt införs en kontrolltjänst där den som tar del av utdraget kan kontrollera utdragets äkthet via en e-tjänst på polisen.se. Det är enbart utdrag som inte innehåller någon belastning som skickas ut som digital post. Utdrag som innehåller en belastning skickas som fysisk post. (Källa: Riksidrottsförbundet).

För ytterligare information till föreningar, kopiera den här länken:
Registerutdrag

Den här texten är en krönika. Den är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna.
Connie Nilsson