En glad Anders Torstensson efter en av Mjällbys segermatcher.
Foto: Connie Nilsson

Krönika / Connie Nilsson: Om Familjen Idrott

De flesta av oss drabbas någon gång i livet av besked som vänder upp och ner på tillvaron.
I sådana stunder är förstås nära och kära ett otroligt viktigt stöd.
Men också idrottsfamiljen.

Några dagar innan hemmamatchen mot IF Elfsborg gick Mjällby AIF ut med beskedet att huvudtränaren Anders Torstensson var sjukskriven.
Sportsligt sett borde det inte finnas någon grund för sjukskrivning.
Mjällby AIF gick starkt.
Men, Mjällby AIF är Mjällby AIF. Tränare har fått gå för mindre än så.
Så vad hade hänt?
Sparkad? Gått in i väggen? Schism med ledare eller någon spelarfalang?
Frågorna var många. Svaren färre.

Jag var själv på plats på Strandvallen inför Elfsborgsmatchen. Redan på parkeringen gick diskussionerna heta om vad som hänt Torstensson.
Innanför grindarna var det locket på.
Men en Mjällbyledare öppnade i alla fall dörren lite på glänt när han berättade att Torstensson fått ett tråkigt besked och att det var upp till honom själv att i så fall kommunicera vidden av beskedet.
Samme ledare sa också att med tanke på Torstenssons personliga integritet så trodde han inte att ett sådant besked skulle komma.
Men kort efter slutsignalen skrev Torstensson själv ett Facebook-inlägg där han berättade att han fått diagnosen kronisk lymfatisk leukemi. En livsförkortande form av cancer, men ändå en cancerform där diagnosen och möjligheterna till ett fortsatt gott liv bedöms som goda.

Troligen insåg Torstensson att han mer eller mindre var tvungen att ge sin version med tanke på att ryktesspridningen knappast skulle lägga sig.
Torstensson skrev sitt inlägg den 18 augusti, drygt två timmar efter slutsignalen på Strandvallen.
Veckor efter beskedet har 1 200 personer varit inne och klickat på Gilla-knappen. Torstensson har också fått 782 peppande kommentarer.
Familjen Idrott sviker inte när det krisar som mest.
Till Aftonbladet har Torstensson sagt:
”Det är helt sjukt vilket stöd jag fått. Det är alldeles oerhört. Jag sa till någon: tänk någon som är ensamstående, arbetslös och går hem till sin etta i någon förort någonstans med ett sådant här besked i nacken. Fy fan! Jag har en stor familj som är fantastiskt omhändertagande. Jag har min andra familj på Strandvallen som varit helt suveräna och visat full förståelse. Sedan har det bara exploderat i sociala medier efter att jag gick ut med det. Det har nästan varit pinsamt. Fotbollsfamiljen, som man ibland pratar om, finns verkligen. Jag har fått hundratals, kanske tusen, meddelanden från våra egna supportrar, motståndarfans, konkurrenter och kollegor. Det känns som att precis varenda tränare i allsvenskan de senaste tio åren har hört av sig. Den här sammanlagda kärleksbombningen har varit helt fantastisk.”
Kanske har det också att göra med vem Anders Torstensson är som person.
Jordnära, vänlig och alltid tillgänglig.

Jag ska på intet sätt jämföra min situation med den Anders Torstensson hamnade i när han fick sitt cancerbesked.
Jag är i sammanhanget väldigt lyckligt lottad, men vi människor har olika sätt att hantera personliga kriser.
Och som alltid, var och en är oftast sig själv närmast.

Anders Torstensson har en inneboende styrka och trygghet i att hantera sin situation.
Jag, med ett starkt kontrollbehov, har mina inre demoner att slåss emot.
Det hände sig att det hände något den 21 september 2021. Fem dagar efter att jag officiellt gått i pension. Det var nu fas två i livet skulle börja. Så blev det inte.
Jag minns dagen som om det var i går.
Total kaos.
Kontrollbehovet gjorde att det bara blev värre och värre med tanke på att det uppstod en situation jag inte kunde hantera. Ju mer jag försökte, desto sämre blev det innan det blev riktigt illa.
Alla varningssignaler tickade in. Staplar lyste knallröda. Siffror larmade.
Den ena hemska tanken efter den andra dök upp.
Jag såg ibland ingen annan utväg än den sista utvägen.
Jag, som inbillat mig att jag var stark i mig själv, föll ner i en bottenlös avgrund. Och när jag inte trodde att det gick att falla djupare föll jag ännu djupare.

Jag hade skrivprojekt jag hade sett fram emot.
Jag tackade direkt nej till ett.
Jag tackade direkt nej till ett annat innan min fru övertalade mig att i alla fall försöka hitta glädjen och lusten med att skriva igen.

I dag, tre år senare, kan jag konstatera att det var två extremt tunga år innan det långsamt började bli bättre.
Jag tog professionell hjälp och det är jag glad för i dag.
Jag har så många att tacka. Familjen. Lars-Göran, klippan Karl på vårdcentralen, Charlotte och Anna som lyssnade. Annika som gav mig en spark i baken, men som i efterhand berättat att hon var rädd att hon var för rak och för tydlig.
Men jag känner också att jag står i evig tacksamhetsskuld till Bengt. Han fanns där alltid. Han lyssnade. Han var där när det krisade som mest.
Vi gick långa promenader. Bengt lyssnade. Vi pratade och jag vågade öppna upp.
I dag kan jag se på det som en stor och viktig del i läkningsprocessen.

Men, så finns det ju också några andra som spelat och spelar en stor och viktig roll.
Dels alla mina volontärvänner på Röda Korset. Vi gör alla en fantastisk insats för en väldigt god sak.

Dels de som jag kallar för ”mina barn”, mina skolbarn.
Om jag gjort något bra i livet så är ett definitivt när jag blev en av många volontärer i Karlskrona kommuns unika projekt kallat ”Senior i skola eller förskola”.
Många andra kommuner tittar avundsjukt på oss i Karlskrona och våra mer än ett hundra frivilliga pensionärer och volontärer som viger timmar och dagar av sin tid åt att finnas som ett vuxenstöd i skolan.
Gudarna ska veta att vi gör skillnad.
Samma gudar ska veta att vi behövs därför att det behövs fler vuxna i skolan.
Egentligen behövs det mesta i dagens skola i tider när stat och kommun verkar göra allt för att inte ge barn, pedagoger och lärare den stöttning och de resurser de så väl behöver.
Jag ser. Jag hör. Jag oroas över en del av det jag ser och hör.
Jag kan konstatera att det är lätt att inviga nya faciliteter, men det tycks svårare att fylla lokalerna med de resurser som krävs.
Det är med skolan som med äldrevården, man vinner inga val genom att sätta upp plakat med budskap som att ”Barnen är vår framtid – vi satsar på skolan” eller ”De byggde vårt land – nu ger vi tillbaka”.

Jag har följt en klass från årskurs ett till årskurs tre, och två parallellklasser. Nu har jag ”skrivit kontrakt” för ytterligare tre säsonger genom att börja om i en ny etta.
Jag känner redan att det kommer att bli tre nya bra år.
Egoistiskt har det varit, och är fortfarande, en del i läkningsprocessen.
Jag vågar påstå att jag fått vänner för livet i 50 barn, många av deras föräldrar, lärare, personal och nu utökas min lilla familj med ännu fler barn.

Barn är fantastiska.
Tänk att en dag i veckan mötas av barn som bara rusar mot dig och kastar sig upp i famnen.
Tänk att få sitta ner och prata med barn om saker så som de upplever dem. Det kan verkligen bli diskussioner om både högt och lågt, allvar och glädje. Tänk att bara få det förtroendet.
Tänk att få sitta i ett hörn av klassrummet och få läsa med ett barn som inte riktigt knäckt läskoden, men som inget hellre vill.
Tänk att få leka med barn på skolgården på barns vis.
Tänk att det ringer på dörren där hemma, du öppnar och en trio eller kvartett från din gamla årskull står där och bara vill sitta ner på trappan och prata.
Tänk att få gå upp på idrottsplatsen och se ”dina” barn träna eller spela match. Få se att de noterar att du är där för att de bara vill bli sedda och för att de ser att du bryr dig.

Idrottsplatsen och Jämjö GoIF har också blivit lite av en räddningsplanka för mig.
Idrottsfamiljen igen. Jämjö GoIF har alltid betytt mycket.
Kanske mer än jag anat trots att jag varit borta från föreningen i perioder.
Det kom sig att jag träffade Lina Nilsson och Semona Dahlman Nilsson på Säbyvallen i Ramdala av alla ologiska ställen. I ett helt annat sammanhang.
När vi var klara med varför vi egentligen var där tog de mig åt sidan och ställde en rak fråga:
”Stämmer det att…”
Jag stod där som ett levande frågetecken. Nej, det stämde inte alls.
De frågade om det fanns något jag kunde tänka mig att hjälpa till med i föreningen. Något som jag verkligen brann för och kände lite extra för.

Nu gör jag saker i föreningens tjänst, men på mina villkor och efter mina förutsättningar.
Från min sida sett har det blivit lite av en win-win-situation.
Jag mår bra av att få hjälpa till och tungt belastade ansvariga i föreningen får förhoppningsvis lite avlastning.
Nyligen blev jag glad över att en gammal lagkamrat tackade ja till en punktinsats.
”Det kan jag visst göra.”
Det var liksom ingen tvekan. Det gick nästan för lätt. Nästan som att han gått och väntat på att någon skulle höra av sig.

Och någonstans har jag en liten förhoppning att vi ska bli fler som, i mån av tid och lust, kan ge en hjälpande hand i någon riktning.
Hjälporganisationer, skolan eller föreningslivet? Kanske bara gå upp till Hammarbygården och erbjuda sig att läsa en tidning för de gamla eller ta ut dem i rullstolen så att de får känna på lite frisk luft.
En del gamla har kanske inte ens någon anhörig som hälsar på dem. Vi borde inte ha det så i landet Sverige.
Kanske ge Jämjö pastorats secondhandbutik någon eller några timmar? Östra Blekinge Hembygdsförening? Eller varför inte en lika hjälpande hand till Hallarumsgruppens volontärer?
Vi behöver vara rädda om vår badpärla. Speciellt i tider när kommunen gjort allt för att skrämma bort både lokalbor och turister med uppgifter om otjänligt vatten, märkligt nog baserat på ett år gamla prover.

Det ideella tenderar i dag tyvärr att tvingas ge vika i ett allt mer egoistiskt, resultatdrivet och krävande samhälle.
Det är i sanning en sorglig och oroande utveckling.
Jag är fortfarande, kanske naivt, övertygad om att det finns en stor vilja att engagera sig ideellt, men för att locka dem som har svårt att få ihop livspusslet tror jag att föreningar och organisationer måste tänka smart.
Det går inte att trolla bort en del bitar i familjepusslet, men för föreningar och organisationer går det att skapa tydliga och avgränsade uppgifter som det går att tacka ja, nej eller kanske till.
Bingolottokiosken en gång i månaden? ”Låt mig fundera.”
Speaker? ”Tror ni att jag skulle klara det?”
Ett styrelseuppdrag? ”Nej, tyvärr, tiden räcker inte till just nu. Kanske senare i livet” eller varför inte bara ett överraskande eller välkommet ”Ja, gärna!”
Kiosk- eller matchvärdsuppdrag två gånger per säsong? ”Absolut.”
Komma ner en lördag eller söndag för att vår- eller höststäda idrottsplatsen? ”Ja, det skulle vara kul att träffa den nya generationens ledare och spelare.”
Lite så. Om många gör lite blir det i slutändan väldigt mycket gjort.

Idrottsforskning.se konstaterar också följande:
”Många föreningar är på jakt efter eldsjälar och tänker att bara man hittar några riktigt drivna människor så kommer allt att lösa sig. Detta är ett ganska förenklat synsätt. I själva verket kan vem som helst bli en eldsjäl bara de får arbeta med frågor som de brinner för. På samma sätt kan vilken eldsjäl som helst slockna om hjärtefrågorna prioriteras ner. Det gäller alltså att ge stor frihet i arbetet och underlätta för alla att driva de frågor som de brinner för. Vissa kanske inte riktigt vet vad de vill när de kommer in i föreningen eller så vågar de inte ta för sig. Då behöver de som leder arbetet vara nyfikna och ta reda på vad dessa medlemmar skulle kunna bidra med och, så ofta det går, uppmuntra deras initiativ. Säg hellre ja en gång för mycket än nej en gång för mycket.”
Den här texten är en krönika. Den är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna.
Connie Nilsson