Gärdsgårdsfotboll.

Krönika / Connie Nilsson: Jag är gärdsgårdsfotboll

Lokalfotboll, ultimafotboll, ängagäng, gärdsgårdsfotboll, lingonserie eller bonnafotboll.
Kärt barn har många namn.
Det är fotboll som inte alltid är bäst.
Det är fotboll som sällan får de stora rubrikerna.
Det kan vara byns sista livsnerv när skolan, affären och bensinmacken tvingats lämna walk over.
Det är fotboll som berör.

Jag är lårets baksida som inte blir bättre av att det saknas kylpåse och tryckförband i medicinväskan.
Och jag är en halvt igenvuxen grusplan som minner om höfters blodiga sårskorpor efter sena glidtacklingar.
Jag är en storspelande Högadalsmålvakt i en tidig seriefinal.
Och jag är färjan ut till Aspö och matchen på Bergsjövallen.
Jag är busschauffören som får vara beredd att hoppa in som vänsterytter om det saknas en spelare.
Och jag är laget som utesluts ur seriespelet efter två walk over-matcher.
Jag är korsbandsskadan som inte får förtur i operationskön.
Och jag är träbänkar och läktare utan tak.
Jag är programbladet med bortalagets laguppställning från förra matchen.
Och jag är publiksiffran som sällan räcker till domarutgifterna.

Jag är flaggan som stolt vajar i vinden varje gång det är hemmamatch.
Och jag är tonåringen, veteranen och hemvändaren.
Jag är räddningen på mållinjen precis när solen går ner bakom gran och björk på Björkvallen i Hallabro.
Och jag är konstgräsplanen som sjunger på den sista versen.
Jag är en förening, med ledord som glädje, gemenskap och utveckling, som står upp i kampen mot känslokall lagstiftning och lika känslokall myndighetsutövning. Två barn och deras pappa, två barn som är födda i Sverige, två barn som är aktiva i föreningen, ska alltså utvisas till ett land som Utrikesdepartementet avråder från resor till och uppmanar samtidigt alla svenskar att lämna.
Och jag är Slättalyckan och Klockarebacken, de vackraste av vackra namn på idrottsplatser i Blekinge.
Jag är serien som bara de närmast sörjande bryr sig om.
Och jag är spelaren som spelar för klubbmärket och inte för pengar.
Jag är sommargräset som bara ligger och väntar på dobbarna, bollen och spelarna.
Och jag är frågande till var alla är när det är som bäst att rulla bollen på mig.

Jag är två straffar, tolv varningar och en utvisning en tidig fredagskväll i maj.
Och jag är ”Bagarn”, Edward och Jorma Engmark, ”Ruben Svarte”, ”Dubbel-Sven”, ”Hitte-Joel”, Björn Backe och ”Blåbärskungen” i Åshöjdens BK i en tid när nästan allt var möjligt.
Jag är 30 dagar ångest, press och oro i november och december.
Och jag är den som snubblar på min egen överstegsfint.
Jag är Agne och Willy. Aldrig glömda.
Och jag är det oförstörda och genuina.
Jag är kämpa, springa, påläggskalv, vänsterhalv och långa bollar på Bengt.
Och jag är föreningen utan ungdomslag som oroar mig för nästa säsong, för framtiden och för återväxten.
Jag är tåfisen, snedsparken, motlägget, maskrosor och ogräs.
Och jag är drömvolleyn, språngnicken, cykelsparken, den perfekt bredsidan och straffsparken i krysset.

Jag är klubbkänsla och tillhörighet, sådant som gör att medlemmar samlas en augustilördag för att måla om Fridlevstad GoIF:s klubbstuga.
Och jag är vindkraftverket som ger en vacker och mäktig kuliss på Säbyvallen.
Jag är ljudet när domaren blåser i sin visselpipa.
Och jag är nödlösningen tränaren ringer in i sista minuten.
Jag är vildsvinet som bökar och förstör på Korpavallen i Torhamn.
Och jag är rosten i det gamla vändkorset vid entrén.
Jag är frisparken som går fem meter över mål.
Och jag är bollkallen som en gång drömmer om att få spela i seniorlaget.
Jag är robottexten i lokaltidningen.
Och jag är Boll i Blekinge, BonnabollBlekinge och tv-matcher.

Jag är busskuren som blev avbytarbås.
Och jag är evigt ung, 56 år den 17 augusti när vi möter Ramdala, men ålder är ju bara en siffra.
Jag är den flagnande färgen på anslagstavlan.
Och jag är en uppskjuten match från vårsäsongen där absolut ingenting händer.
Jag är smärtan när vaden går sönder. Jag skulle kanske inte gjort comeback.
Och jag är fri entré för medlemmar på Rydsplanen.
Jag är reklamskylten täckt av mossa, alger och mögel.
Och jag är myntet som domaren glömde i omklädningsrummet.
Jag är gräslukten som försvann när konstgräset kom till byn.
Och jag är sillmackan på Klockarebacken.

Jag är vinden som blåser in från Spraglehalls naturreservat i norr, ner över Krokås, ner över nedlagda minkfarmer som minner om tider som varit. En näring må ha tvingats att kasta in handduken, men på Gröna Vallen kämpar byns fotbollslag envist vidare. Oavsett om vinden kommer från norr, från Hanö i ost eller från Strandvallen i sydväst.
Och jag är vaktmästaren som sätter dit de blekta hörnflaggorna.
Jag är den rostade löken på korvbrödet.
Och jag är oxelhäcken som stått där sedan idrottsplatsen invigdes för 70 år sedan.
Jag är ett derby i maj som lockar storpublik till Jernvallen.
Och jag är materialförvaltaren som kommer först och går sist.
Jag är den rykande heta kaffemuggen i pausen.
Och jag är det enögda matchreferatet på hemsidan.
Jag är skördetröskan på åkern bredvid som överröstar domarens visselpipa.
Och jag är nationaldagsfirande på Bräknevallen.

Jag är den trasiga fotbollsskon som provisoriskt lagats med tejp.
Och jag är matchuret som stannat på 29 minuter.
Jag är träläktaren på Spjutsbygds idrottsplats.
Och jag är pantburken i den gröna återvinningstunnan.
Jag är ogräset som ingen hinner eller orkar ta bort.
Och jag är åskådaren som försöker prata mig in utan att betala 50-lappen.
Jag är divisionen som inte längre är tillräckligt intressant för att locka till klick.
Och jag är knotten och myggen på Vitavallen i Backaryd en vacker kväll i juni.
Jag är vårpremiär och drömmar om en bra säsong, kanske hänga kvar eller till och med utmana topplagen.
Och jag är höstavslutningen som inser att drömmen var ett dåligt byggt luftslott.

Jag är Bredajöns spegelblanka yta en kväll i juni när ett lag måljublar en sned inspark bort.
Och jag är färgburken som den unga hejarklacken använder som trumma.
Jag är klubbhjärtat som dunkar när det blåser som snålast.
Och jag är planhyran, föreningsägd och söndrig gräsklippare.
Jag är drömmar om att en gång igen få se byns seniorlag springa ut på Slättalyckan, Gökvallen, Öjavallen, Marieborg, Skogsvallen i Gränum, Åsjövallen, Dalavallen, idrottsplatsen i Ringamåla och Ringaslätt.
Och jag är en kall februarikväll när saltet inte biter på konstgräset.
Jag är korvkön i paus.
Och jag är hopknycklad benskyddstejp och lera från fotbollskor på ett omklädningsrumsgolv.
Jag är uppvärmningskvadraten som tas bort eftersom det bara kom tio spelare till träningen.
Och jag sly och ogräs på planen där det en gång spelades boll. I paus leder sly och ogräs med 3-0.

Jag är Sveriges Milan, en pigg och aktiv 75-åring.
Och jag är handssituationen där inte VAR är facit.
Jag är en resa genom Sveriges trädgård, från Jämjö i öster till Åvallen i Vilshult i väster.
Och jag är en sprucken Bullens varmkorv.
Jag är slantsinglingen som vann och väljer medvind, solen ryggen och hopp om en betryggande ledning innan oddsen blir annorlunda i andra halvlek.
Och jag är det naiva idealet som ibland krockar med verkligheten och då händer det, sorgligt nog, att det till och med prutas på idealet när jag inte riktigt kan bestämma vilken fot jag ska stå på.
Jag är snöret som provisoriskt lagar de söndriga nätmaskorna.
Och jag är snart hösten, den kalla och den mörka. Hösten, den tid när vinnare ska koras, den tid när förlorare tvingas lyssna till jubel över serieavancemang genom lyhörda omklädningsrumsväggar.

Den här texten är en krönika. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna. Den är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon.
Den är skriven med inspiration från Offside-redaktören Johan Orrenius dikt ”Jag är allsvenskan”. Orrenius har i sin tur inspirerats av Alf Robertssons ”Mitt land.”
Tidigare publicerade: Ta inget för givet!
Connie Nilsson