Jämjö GoIF, fotboll, pojklag, 1958.Stående från vänster: Percy Persson, lagledare, Bengt Persson, Karl-Erik Persson, Ove Andersson, Bengt-Åke Eliasson, Börje Olsson, Stig Mathisson, lagledare, Roland Sandberg.
Knästående från vänster: Per-Ivar Olsson, Roland Karlsson, Lennart Holgersson, Bruno Eliasson, Kurt Filipsson.
Det är lätt att fastna för en detalj på den här lagbilden från 1958.
Den lille lintotten längst upp till höger.
Per-Ivar Olsson, knästående till vänster i nedersta raden, skrattar gott.
- Roland Sandberg var minst av oss alla, men han rundade ändå alla backar.Historien om hur Roland Sandberg ville spela i Kristianopels GoIF, men ansågs vara för liten och därför ratades, har återberättats många gånger.
Roland, själv född och uppväxt vid den gamla järnvägsstationen i Törnåkra, har många gånger själv berättat den.
Den om hur han i stället tog cykeln ner till Jämjö för att fråga om han inte fick spela i Jämjö GoIF.
Det fick han trots att han var både yngre och mindre.
Per-Ivar Olsson minns hur det var när den ljushårige Törnåkrapojken kom cyklande till Jämjö.
- Roland var ju tre-fyra år yngre än alla oss andra i laget. Jag tror att han var så illa tvungen att cykla eftersom hans far varken hade bil eller körkort. Jag tror i alla fall att det var så, säger Per-Ivar Olsson.
- Vet du hur gammal jag var? Jag var bara elva år då, säger Roland Sandberg.
Roland Sandbergs historia kan vi vid det här laget. Efter ett par år i Jämjö GoIF gick Sandberg över till Lyckeby GoIF. Där fick han snabbt namnet ”Lyckebyexpressen” och värvades till Kalmar FF 1965 för fyndpriset 5 000 kronor (60 000 kronor i 2024 års pengavärde).
Från Kalmar FF till Åtvidabergs FF, två allsvenska skytteligatitlar, en svensk mästartitel, till proffslivet i Kaiserslautern och totalt 60 mål på 118 matcher där innan han avslutade den aktiva karriären i Kalmar FF och BK Häcken.
Men det vi kanske mest minns Roland Sandberg för är den klassiska snömatchen i Gelsenkirchen. I en direkt avgörande match mot Österrike om en plats i VM 1974 gjorde Sandberg matchens enda mål.
Ett mål som för evigt skrivit in Roland Sandberg i svensk fotbollshistoria.
- Lätt att säga nu, men man såg ju redan i Jämjö GoIF att det fanns talang i honom, säger Per-Ivar.
Per-Ivar hävdar med bestämdhet att det pojklaget som Jämjö GoIF hade 1958 var riktigt bra.
- Vi var ett av Blekinges bästa lag.
Där fanns två bröder Persson, Bengt och Karl-Erik, lille Sandberg, där fanns två bröder Eliasson, Bengt-Åke och Bruno, där fanns den långe och gänglige Ove Andersson, där fanns målvakten Lennart Holgersson, han som vi Jämjöbor också minns som ”skattletaren” som gick på stränderna med sin metalldetekt, där fanns Börje Olsson, Roland Karlsson, Kurt Filipsson och förstås också Per-Ivar Olsson.
- Jag var, vad hette det på den tiden, halvback, va?
Per-Ivar var en av fem i en syskonskara på fyra pojkar och en flicka som bodde i Hallarum.
- En bror gick bort i leukemi redan som nioåring.
Lasse, en annan bror och lika hängiven Mjällbysupporter han, var målvakt och stod bland annat i mål en period i Jämjö GoIF.
Nils-Gösta var yngre och spelade fotboll i Hoby GIF.
Det var till Bräkne-Hoby flyttlasset gick en gång.
- Far bestämde sig för att han ville satsa på att driva en bensinstation så det var för oss att följa med.
När vi nu skriver 2024 har Per-Ivar Olsson hunnit bli 82 år. Hälsan har fått sig ett par smällar, men han är ändå vid gott mod.
Och inte blir humöret sämre när den gamla lagbilden från 1958 kommer på tal.
Han har den själv i någon av sina gömmor, men den behövs inte när han börjar rabbla spelare och ledare fritt ur sitt fotografiska minne.
- Percy Persson (bror till Bengt och Karl-Erik) var ledare och står längst upp till vänster. Stig Mathisson var också ledare. Han står bredvid Roland Sandberg. Alltså, vi var riktigt bra, säger han än en gång.
Tyvärr solkas det positiva lite av att många av Jämjö GoIF-profilerna från den tiden inte längre finns med oss.
- Det är beklagligt. Det är väl nästan mer än halva laget som är borta tror jag, men Kurt Filipsson vet jag att han bor kvar i Jämjö och Börje Olsson och jag är vänner på Facebook.
Per-Ivar bosatte sig en period i Kallinge och föreningsmänniskan i honom fastnade för Krif Hockey.
- Jag var lagledare för juniorlaget.
Men sedan 1976 bor Pelle, som han kallas i folkmun, på Listerlandet.
Han är en hängiven Mjällby AIF-supporter.
- Kärleken, säger han som förklaring till flytten.
I så fall dubbel kärlek.
Nästan omgående engagerade han sig i Mjällby AIF.
- Jag kände direkt att det är på Strandvallen jag hör hemma. Det är gemytligt, äkta och alla trivs här.
Trots en allt mer kommersialiserad idrott.
- Jag tycker inte om det, men allt av det har inte nått till oss på Strandvallen.
Mjällbyintresset började egentligen redan under Kallingetiden.
- De första åren körde jag till Strandvallen för att se bröderna Andersson och Mjällby.
I Mjällby AIF har han haft många sysslor genom åren. Han har suttit i styrelsen, han har varit pressansvarig, han har lagat mat till spelarna (”i dag behövs inte den sysslan därför att nu finns det någon som lagar mat till spelarna efter träningarna”) och inte minst har han under alla åren varit en av de ”inofficiella” planskötarna.
- Varje måndag efter en hemmamatch är vi cirka 15 gubbar som samlas på Strandvallen för att trampa ner alla tovor.
Fotnot: Förutom att Roland Sandberg är föreningens konstgräsambassadör så finns det även ett föreningspris uppkallat efter Roland Sandberg. Priset delades första gången ut 2010. Vinnarna av Roland Sandberg-priset finns att se på Jämjö GoIF:s hemsida under Mer-fliken.
Connie Nilsson
