Finalförlust för skärgårdens vackraste (och sköraste) lag

Varför håller man på med fotboll? En av världens mest ställda frågor. Varför utsätter man sig för pinan att titta på något som man i nio fall av tio lämnar med en bitter känsla i magen av. Detta när man är åskådare. Som utövare är det tio resor värre. Då har ens lag inte bara förlorat. Axeln är nästan ur led, knäna vilar på ligamenten för vadmusklerna har gett upp och efterandningen är två procent ifrån diagnosticerad kol. Ändå fortsätter man. Ändå utsätter man sig för det. Och jag tror jag har svaret på varför.

Upplevelsen.

Eller i plural.

Upplevelserna.

Utan fotbollen hade till exempel aldrig Tvåmålsberra (som för dagen blev Ettmålsberra) köpt munsårsplåster istället för skavsårsplåster till Thuresson den äldre inför match. Och utan fotbollen hade jag aldrig kommit hem med två par tubsockor av modell Intersport. I hundraprocentig övertygelse om att ingen annan än jag bär dessa klenoder längre tog jag mig på ett par som Mini annonserade ut låg vid hans plats på andra sidan omklädningsrummet. Hur mina svarta tubsockor hade hamnat där ägnade jag inte en tanke. De var svarta. Av modellen tub. Och från Intersport. Måste vara mina.

Inget av detta hade jag upplevt utan fotbollen. Sen finns det baksidor också förstås. Som att man då och då springer in i rätt trevliga Hälsöbor i vad som torde se ut som en regelrätt frontalattack men som i själva verket är ett resultat av femton kilo övervikt och en oförmåga att stanna. Rörelseenergi helt enkelt. Och god mat.

Andra baksidor är ju detta med förluster. Min dotter tyckte det var bra att vi kom tvåa för silver är snyggare än guld. Och där kan jag hålla med henne i sak. Det vill säga i kulörfrågan. Resultatmässigt är det mer svårtuggat. Men detta till trots var det många glada skratt även efter matchen förutom från Målvakts-Andreas som enligt uppgift stuckit till havs och återses om fyra månader då han han behöver ett break från idrotten.

Vi förlorade alltså matchen. Om det inte framgått. 3-1 blev det. Synd. För vi var rätt bra. Men fyra skador blev lite för mycket att hantera. Hade vi fått vara fulltaliga tror jag vi hade kunnat ge Hälsö en match. Men i fjol förlorade vi ju med 4-1 och det kändes i underkant. I år var vi med på ett helt annat sätt och räknar man på det kommer vi inom två år att slå dem. 4-1, 3-1, 2-1 osv. Känn flåset.

Vill också passa på att hälsa SISK att upplägget med final på Prästängen är synd. Bättre att lägga den på ett av lagens hemmaplan. Men detta är helt min egen åsikt och har ingen förankring i IFK Björkö.

Det var allt för denna säsongen. Nästa har vi lovat varandra att träna lite innan vi spelar match och det kan ju ge effekt. Den som överlever natten får se. Nu ska jag vårda min axel och andas i en påse.

Allt gott!

Jonathan Neselrot Utespelare