Säsongsreferat 24/25: IFK-Mariefred Vets

Säsongsreferat 24/25: IFK-Mariefred Vets VS. sig själva och resten av världen

Plötsligt är det slut och över, som livet självt. The facts:

Rekordlånga veteransäsongen har rullat från start i augusti till den bitterljuva avrundningsfinalen i söndags. Vi har lastat på 56 registrerade träningspass med en medelnärvaro på 44% fördelat på 47st. evigt unga eviga talanger till gubba gubbar. Träningslistan vinns av ”Hjulben” och GM-”Mofasa” med 52-pass vardera, tätt följt av ”Gurra-G”, som därmed är starkast av spelarna i sarg-ut-kategorin som vi inte ödslar bläck på om inget extraordinärt inträffar. Imponerade kontinuitet på den kanten, men också: get a life! Övriga hedersgnuggare som klarar 80%-spärren är i tur och ordning ”CCM”-Stolt, ”Hellraiser”-Helander, ”Number One” och ”T-Rex” i kassen som därmed kniper förstaplatsen för våra individualister, burväktarna. Andra änden av listan bottentoppas av ”Face of The Franchise” med 699 NHL-matcher som efter alla sina framgångar endast behövt ett träningspass i år, samt målvaktskatten ”Crossfit”-Åkerlind som parerat gummi vid ynka två tillfällen.

Utöver dessa fantastiskt harmoniska interna kvällssammankomster har vetsen avverkat hela nio riktiga matchnedsläpp i Storstockholm, fördelat på tre i DM och sex i elitserien för +35. 27 st. spelare har vi något tillfälle medverkat i ”skarpt läge” och därmed antingen bidragit eller riskerat det som sånär blev en perfekt säsong i ordets rätta bemärkelse; en säsong helt utan nederlag. Men så var det där med bitterljuvheten, eftersom second place is the first loser …

För vad det nu är värt så får vi väl konstatera att vi föll på mållinjen, både bildligt och bokstavligt, när vi torskade DM-finalen på ett brögäng från öst på straffar, för tyvärr så stod stjärnorna inte rätt trots att vi i ärlighetensnamn förtjänade mer. Shit happens, det var väl bara en sådan dag, att deras turgubbe till slirre förvandlades till en prime Grant Fuhr och trissan hamnade på villovägar när vi förberedde oss för otaliga olika målfiranden med tillhörande gester. Nitzsche sa: "Gud är död" och det är väl bara att hålla med. Å andra sidan tycks det ju finnas en del verkliga problem också om man bara lyfter blicken en smula från sin egen gubbhockeynavel.

Därtill så har vi nu en anledning att återförenas nästa säsong, ”put the band back together”, som Elwood och Jake i kultrullen Blues Brothers, som enligt egen utsago var ”on a mission from God”. Finns kanske en silverlining med allt, om jag försiktigt undviker den ständigt närvarande finska pessimismen, trots jag enligt vetenskapen är en utav världens lyckligaste människor enligt diverse lyckobarometrar.

I överlag får säsongen betraktas som lyckad, inte minst när vi hittade rätt med spelformen äldre mot yngre, där det för övrigt blev even steven när hela matchseriens summerades efter kidsens seger i sista holmgången. Endast tre pass ställdes in under hela året p.g.a. spelarbrist eller att målvakternas ordinerades vila av sina fackliga representanter. Föreställ dig det, ett stormöte endast bestående av målvakter, dessa sköna ensamartister. Måste ju vara något i hästväg, rena cirkussällskapet av tidlösa original liksom. TV-show någon? Totalsummering blir således fyra crosscheks-slashings, men nästa år går vi för Hysén-klass anno nittonhundranittiotvå.

Nu skulle vi visserligen spara bläck, men skulle vi utse en MVP i år skulle ”Hellraiser” ligga bra till, trots sin backposition. Hög närvaro, överrörlig för veteranhockey med grundflåset intakt. Leder eventuellt backarnas poängliga och spelar i regel inte heller fulast, trots smeknamnet och att klubban alltid ser ut att vara redo för en crosscheck i fejan på närmsta gubbe. På minussidan är det väl hans ringa ålder, ty han är förstaårsveteran och därmed är spelet riggat. Å andra sidan så delar vi inte ut några individuella utmärkelser.

Well, nu återstår bara ”Slangens” hemliga, men redan episka lagdoja, innan vi är redo för individuella fysprogram och några sommarlättöl. Passar på att nämna lagledningens planer för fystester i augusti, som går ut på att lösa Coopertestet i paritet med snittet för dagens otränade värnpliktiga. Givetvis tar vi hänsyn till ålder där vi på fel sida av de fyrttio får en lite lugnare gata, men tänk inte på det nu.

Vi tackar avslutningsvis alla möjliggörare – ingen nämnd, ingen glömd – som suttit i seket, frusit på läktaren, slipat skridskor, kämpat på isen, sköningarna till domare som färdats runt, motståndare, förbundskrafterna (det finns ett eget för vets otroligt nog) som administrerat, kärlekspartners och barn som tillåtit oss leka, ni som bemödat er att läsa reffen om våra bravader och eskapader, samt givetvis oss själva för vi är ändå bäst när allting kommer omkring. Det har våra mammor sagt. Så det är så.

Mange tak!

Mediaavdelningen

Joel Keskinen Utespelare