Referat: Vallentuna Hockey - IFK Mariefred Vets

Referat: Vallentuna vs IFK Mariefred Vets 0-2.

Låt dom komma, vad ska dom göra! Ingen har något på oss! Men något jävla referat blir det inte! Jag saknar nämligen ord.

Som ni kanske kan ana, så vann vi och kan därmed titulera oss som mästare för veteraner. Fin tradition det där nu, för vi gjorde det ju förstås redan ifjol, men hur skriver man egentligen ett referat värdigt nog ett mästarlag av sköna gubba gubbar? När allting redan sagt, alla superlativen använda? Precis, man struntar i det, avstår från att ens försöka. Vi låter våra handlingar, spelet och resultaten tala för sig. Det är väl så vi lite till mans också bedömer personerna i våra omgivningar, det är handlingarna inte orden. Åtminstone är det så det borde vara. Åt helvete med alla kvacksalvare! Sorry … ett sidospår.

Här följer emellertid några axplock för våra hardcorefans (ni vet vilka ni är/ if the shoe fits):

Matchens spelare blir svårt att utelämna eftersom en gubbe stod för en herrejössesinsats och gav oss verkligen chansen, detta trots att vi initialt satt kvar i bussen och det osade en del katt. Thomas ”Ett” Berg för stort och svårt att bestiga spelade som i trans och fortsatte att freda sitt mål som om hans liv hängde på det. Med finess dessutom. Det sammanhängande nollan har i detta nu tickat upp på 84 minuter. Killgissar att det handlar om rekord i vetssammahang och än finns det matcher kvar. Vi gläds med grabben, som kanske nu kan sluta tvivla. Du är vår givna två … nej, jag menar … etta. Etta! Du är vår obestridlige förstamålis. Just nu. Sen kan du fundera på om du vill steppa upp träningarna också, bortsett från när du hotas av mina giftiga sjumördarskott.

Även förvarspelet ska lyftas, varpå backarna bör få ett omnämnande. Så, då var det gjort.

Skoja, ni var grymma! Måste vara roligt att spela back när man får försvara mycket. Bra för oss andra också att öva mycket på hockeyns alla fyra roller (avdelning: nörderi, ni som fattar fattar). Vallentuna spelade hockey och var rejäla – bästa laget vi mött, tveklöst. Dock så hade som inte koll på att finaler spelar man inte, man vinner dem. Kom ihåg var ni hörde det först. Vi skapar en del själva också, men deras slipsnisse verkade inspirerad av sin idol på andra sidan och försökte briljera han med.

När en utav våra mest meriterande lirare, Thomas ” A fish called Tönne” Tönnefors, elegant kontrar i ett friläge genom att förnedra gossen med spaden med ett mellansbenenavslut (kryptonit för målvaktspsyket) växer tron och offerviljan till förvarspelet ytterligare och när ”CCM”-Stolt hyfsat tidigt i andra är minst lika kontrollerad med sin sinnesjukt säkra superflaxstrumprullare till 0-2, börjar vi ana vart det barkar, ty vi har vunnit till den grad att vinsttröttheten börjar göra sig påmind.

En som redan hade förstått var GM själv som tog en tidig dusch efter tre 2-minuters utvisningar. Kaptenen visar vägen som sagan säger. Teorierna bakom denna historiska härdsmälta är flera: En del gör gällande att handlade om ett pedagogiskt grepp, att låta gruppen lira vidare utan sin härförare för på så sätt skingra alla eventuella tvivel kring övriga gruppens samlade kompetens. Någon annan var inne på att det enkelt förhöll sig så att han ville vinna för mycket för sitt eget och lagets bästa, att han misslyckades med att kalibrera in den optimala anspänningsnivån. En tredje antog att han ville statuera exempel om att det är seger till varje pris i potten och därför såg det värt att ta det sista gurglet som föranledde hans sorti. Den naiva kunde ju för en sekund önska att han snarare såg chansen till att hinna kyla ner champagnen inför segerfirandet. Lågt blodsocker var ett övrigt förslag. Kan hända att detta kommer debatteras i veckan, men tur att man i hockey har högt i tak och tjocka väggar. Han fick åtminstone coacha avslutningen för tredjelinans stora spelglädje genom låta killarna huvudsakligen fokusera mer på de teoretiska bitarna av spelet i slutfasen och givetvis var han också först ut för att lyfta den imaginära segerbucklan.

Annars då? Jovars.

Vallentuna försökte med att nyttja hemmaplansbiten till max genom att först köra mind games när man avstod från att skicka in en funktionär till oss inför matchen som brukligt är. Detta för att störa våra cirklar till införrutiner. Ismaskinen var visst lämpligt nog ur bruk så någon spolning var inte aktuell, vilket nog mest faktiskt var kontraproduktivt givet deras spelsätt för dagen. CCCP-wannabes. Eller så gick de på bluffen om av att vi fejkade trötthet. Minds games, baby. Sen påstår vi inte man också hade mutat domarna för kvällen, med sannolikt valfria mängder mazariner, gammalt termoskaffe och en bunt gamla FIB-aktuellt-blaskor från en närliggande skog, men vi säger heller inte att man inte hade gjort det, för jösses så ensidigt det var. Vi erkänner villigt att vi brukar nöta botbänken en del, men igår var nivån närmast larvig. Kan man styra en puck till icing? Kan man täcka skott till icing? Var en del av frågorna som kom upp.

Det blir spännande att läsa deras egna referat, för det borde inte vara något annat än en bikt, en botgörelse över den uteblivna opartiskheten kombinerat med ett trejdförslag för Thomas tjänster. Länkar givetvis till den när gått i print. Vi själva lovar föra bibelstudier över regelboken för att vi nästa år kan vinna fairplay-ligan. Snart den enda titel vi saknar.

Hur firas det nu då? Back to work så klart, för ett blodigt (bildligt och bokstavligt – det brukar se ut så) träningspass redan ikväll – endast den flitige belönas och vill vi fortfarande uppfattas som mästare till semisemiproffs med ett gott anseende finns det inga genvägar, oavsett var alla nepobabys må hävda. Kohandel är ingenting för oss, endast hårt jobb. Ta bara en sådan ickenamngiven gubbe, som tidigt på söndagsmorgonen (!) skruvade igen korken på en döskalleflaska moonshine (!) i den norrländska (!) urskogen, la undan bössan och flög (!) ner till matchsamlingen right on Q. Karaktären på den jägaren, se och lär kids!

Festen får vänta tills vi adderat en cupbuckla till samlingen – jakten går vidare på onsdag när det är dags för semifinalen – för först då kan det bli aktuellt för ”Slangen”-Bindefeldt att trolla sitt magi kring festiviteterna. Något storslaget från föreningens håll räknar vi inte med, för vi fattar förstås att vi är gamla gossar på upploppet, IFK:s svarta får, som trots framgångarna kommer bli styvmoderligt behandlade som våra inhemska pensionärer under pandemin eller som kossorna under värmebörjan 2018. Sådan är tidens tand. Våra gemensamma bedrifter är det emellertid ingen som kan beröva oss på, för tabellen ljuger aldrig.

/Mediaavdelningen

Joel Keskinen Utespelare