Referat: Hanvikens SK - IFK Mariefred Vets

Boom!

Huvudet värker, lederna är stelna och blicken suddig. Vem är jag, var är jag och vad har hänt? Har en veteranmatch i hockey ägt rum om det inte har skrivits något referat om den? Har vi firat avancemanget till semifinalen för hårt i flera dagar? Så många frågor, men inga som helst svar. Tillvaron är ett existentiellt vakuum, samtiden och världsordningen är ur led. Jag ömmar för Anthony Soprano på psykologens divan. Måtte Gud uppenbara sig snart. Det är synd om människan, sa Strindberg, men allra mest synd måste det vara om de ca. 10-miljoner svenskar som inte hade löst biljett till vår senaste match, kvartsfinalen i distriktsmästerskapet någonstans i Stockholms örike bland kobbar, vikar och MC-klubbar med tvivelaktig värdegrund. För hörni, vilket episk jävla ”håll käften”-batalj det blev sen!

Idrott utan känslor och dramatik är själva antitesen och i allt väsentligt totalt värdelöst, men jag vågar nog påstå att vi 16 som gjorde Resan, spelade Matchen och Vann Kampen förändrades som människor efteråt, för så stark var upplevelsen. Likt en militär kompani som tillsammans erfarit helvetet och överlevt, kommer vi, alla vi hjältar som gjorde det som alla drömmer om, nu har helt unika band som kommer att förena oss för alltid och när Erik Niva sedan gör ett WWWK-avsnitt om IFK-Mariefred vetsen säsongen 24/25 är det givetvis vid denna match hans 12-timmars monolog når crescendot efter att han tagit avstamp i kung Gustav Vasa barndom och den efterföljande kröningen i Strängnäs domkyrka.

”T-Rex”-Berg fick en sista chans i mål till att hålla nollan i sitt liv och fick därtill utstå en del tråkningar kring just denna svaghet i hans spel. Därför slog han oss alla med häpnad när han likt en trotsig tvååring sedan gick ut och släppte in dubbla pytsar på lika många skott när det hade tickat 45 sekunder i matchuret. Tack och hej, leverpastej. Hur svårt ska det vara för oss att fatta att man aldrig ska provocera en målvakt, allra minst sin egen, för de är ett konstigt släkte med bisarr humor. När Thomas hade fått fram sin poäng, släkt ciggen och tagit på sig seriemördarmasken på nytt vad det med andra ord GAME ON. Dessvärre för oss kunde T-Hanvikarna också spela hockey. Väl. Så backen var brantare än brantast.

GM-Rydan hade viss fog för sin oro inför matchen eftersom motståndet var svårscoutat, givet deras lilla men fina resultatrad i sydettan för oss +35:re. Säsongens klart bästa utmanare till vårat världsherravälde kom ut hårt. Utöver det spelades det också både tufft och fult, så det var inte läge att åka runt och fylla år och man fick snart välja om man föredrog att sakna mamma eller om man skulle kugga i. Jävla tur då att vi själva är både bra, rutinerade och sexiga, pojkar som har ”Det” med stort D. Efter kallduschen vaknade vi och spelet gladde, men gummit ville likt en defekt, omålsökande spermie, inte hitta hem till nätägget och deras farbror till målvakt, som i ärlighetens namn var för lång för ishockey, tycktes växa ytterligare i realtid. Han är lite som en hybrid mellan Godzilla och King Kong, som någon halvskrämd i vårt bås formulerade det. Om utmaningen inte redan kändes mäktig så tog vi för säkerhets skull vår vanliga andel utvisningar också. Konstanter är viktiga för identiteten. Glädjen hade kunnat vara större vid mellanspolningen när vi vid 2-0 låste in oss för smida planer. Inte ens de mest lättsinniga av oss hade några fräckisar att dra när det stora allvaret rullade in.

When the going gets tough, the tough gets going! GM sa väl egentligen allt som behövde sägas utan att säga något alls, för vi alla visste ju att det nu var do och die, för att citera Vickan Silvstedt i Mello.

”Dammer”-Dammgård dammade in den lilla svarta efter ett par minuter i fortsättningsperioden from point-blank range och våra kollektiva axlar åkte ner. Någon log till och med. Motståndarna försökte dra ett ess ur ärmen när orken sinade och förstärkte, filmade och skrek högljutt när det gick upp för dem att vi inte hade kommit till Tyresö för en friluftsdag. ”Trötter”-Carlsson, lagets diva med egna hålltider (särbehandling är okej om man sedan levererar - man lät nog Maradona hållas också så länge han hade bollen), hittade din inre Mats-Sundin från VM i Åbo -91 och dribblade av fattigmansvarianterna av Fetisov och Tretjak i en rörelse innan backhandshissen träffade nättaket. 2-2, baby. För Hanvikarna återstod nu åtta minuter mot repen likt Ali i djungeln, medan vi sökte med ljus och lykta efter ett knockoutslag.

Lika vid fulltid och fortsättningen var oklar. Folk gick runt som i Pacman och försökte ta reda på vad som skulle hända härnäst. Klädpoker? Sten, sax och påse? Lotteri rent av? Okej, så förlängning i fem minuter i poolspelformatet 3 mot 3. Därefter straffar. Somliga av oss fick plöstligt välbehövlig självinsikt och petade oss själva inför avgörandet. Man kanske börjar mogna. Under an avvaktande utvisning tog lillebror Du Rietz, Gurra-G, sitt adelsnamn och hoppade in för växla av Thomas som kom för att hälsa i båset. Sedan behövde den blåblodige bara lite starthjälp från oss bisittare i båset när vi skrek: ”Åk din jävel, kör!”. Han stack i vinnarkorridoren, GM la en macka till O-blå. Sedan gick allt i ultrarapidslowmo, när han tog sig an slipsen precis som Emilio Estevez i första ankrullen och fintande vänster, sedan höger innan Godzilla-Kong satte sig på rumpan och bugade för övermakten när pucken otagbart lämnade Gurras sticka för en sista färd innan himmelens portar öppnade sig, ynka 8-sekunder före summern. Nu återstod masspsykos till jubel och eventuell handgemäng om hemmalaget i besvikelsen plötsligt skulle förvandlas till The Hanson Brothers.

Innan glädjeyran helt övergick till 72-timmars minneslucka av eufori varpå den här texten först nu kunde se dagens ljus (tack alla som efterfrågat), stod vår älskade målvakt och skrockade skrattandes på sin tron i omklädningsrummet: ”Grabbar, jag släppte de två tidiga med flit så att vi skulle se vad ni utespelare till vanliga dödliga i laget är gjorda av och det blev ju bra trots att vi är få stjärnor.” Sjuk humor som sagt. GM-Rydan var så stolt över vändningen att han nu inte kunde prata även om han hade velat, för att känslorna stockade sig i halsen och hans ögon blev till glansiga oceaner av kärlek. En bild säger mer tusen ord och vår kollektiva state om mind därinne i lilla rummet blev nästan överjordisk, något som inte kan beskrivas med alla världens ord om man så försökte.

Utmaningen för lagledningen torde framledes bli att få gossarna nollställda inför kommande utmaningar, men som ni förstår har somliga av oss tagit hjälp av rusdrycker vid firande av just den anledningen. Döm inte oss, vi är enkla levnadsglada män och den utan skuld kan kasta första stenen. Och är det inte så att alla stora författare och skribenter någon gång stirrat djup i glasen, hämtat lite inspiration via kemisk väg? Just det.

Mediaavdelningen

P.S. seger tillägnas "Adriano"-Persson och hans återstående revben. D.S.

Joel Keskinen Utespelare