Referat: IFK Mariefred Vets - Järna SK

Matchreferat: IFK Marifred Vets – Järna sportklubb 4-1

En seger är en seger är en seger och en medioker konsert är också en konsert som Uffe-Puffe Lundell en gång uttryckte det!

Fotboll är enkelt och därmed mainstream, något som utövas globalt, eftersom det endast kräver 22 två människor (eller färre) som jagar en boll i nittio minuter. Ishockey däremot – it is not for everybody, min egen kropp inräknad! Tröskeln till att börja kan vara stor, du behöver en massa prylar som du inte kan använda till något annat och som kostar skjortan, samt att du måste vara född alternativt vistas på mycket kalla ställen i långa perioder om du överhuvudtaget vill göra en ansats till att försöka förflytta dig hastigt på ett par sylvassa stålrör på is, samtidigt som du försöker hantera ett gummiföremål utan att bli överkörd av något övervintrat fläskberg som alltid tror att det är VM. Steget från dessa grunder till briljans ska vi inte ens benämna, men utgångspunkten är givetvis att detta utövas ”med livet som insats” och ännu mer så nu med stigande ålder, när varje isberöring kan vara den sista någonsin.

Vad är då bättre än vinna trots att spelet inte gladde? Precis. Just ingenting. Det är lätt att vara efterklok, men laddningen inför hemmapremiären mot JSK (hello, hemmapremiär redan i slutet av januari, dra på trissor!) var inte av bästa märke, vilket märktes när någon utomstående stack i nyllet i omklädningsrummet innan match och frågade om det var någon som hade dött! Visst, vi kommer från tung träningsperiod och den kollektiva ledan, den allmänna tröttheten kan givetvis bli påtaglig när ett gäng gossar som snart gör anspråk på medlemskap hos PRO, samlas för leka sent på kvällarna.

Tre fulla femmor mönstrades och det känns lång väg att GM-Rydan inte litar på våra individuella förmågor, utan tänker att vi ska härska genom att trötta ut motståndet genom att skicka in mer kanonmat som vissa krigsförande nationer satt i bruk. Det står således inte och faller med antalet – det är hårdare tryck om platserna än konkurrensen som någon duktig lirare formulerade det. Thomas ”Individualisten” Berg vaktade åter porten till buren och det är rimligt att ställa frågan om vi vunnit utan hans MVP-comeback. Det finns röster som gör gällande att han är för bra för den aktuella serien, Stockholm vets +35 elit, men vi, hans lagkamrater är ändå fortsatt försiktiga med dylika superlativ.

Trots det krampaktiga och slarviga beteendet, inte minst i egen zon, där vi är ovana att hålla till generellt hade vi snart 2-0. Vår spelande manager, GM-Rydan, levde upp till floskeln att det är kaptenen som visar vägen och det kom välbehövligt. David ”Alltid trött och sen” Carlsson, som ödmjukt tagit nummer 88 för att hylla barndomsidolen Eric Lindros, fyllde på med flaxskottet till vänster (som han senare skulle beskriva det själv). Sedan började utvisningsshowen med först Victor ”Brunkaren” Millingberg, som gjorde en ”Persson”, fejkade slagskott och fick en tvåa – det är helt sant! Veteranreglerna skiljer sig en smula – innan ”Trötter” försökte ”hjälpa” till i försvarsspelet med tripping som följd. 5 mot 3 således och kvitteringen var ett faktum. Det ska också sägas att Järna hade en handfull av vad som såg ut som riktiga hockeyspelare, så det är förståeligt att JSK hade en balja i sig, inte minst just i powerplay.

Gissa om feelingen haltade i paus när vi samlades omklädningsrummet för att slicka såren. En udda känsla då vi trots allt ledde spektaklet. Stoffe ”Psyket” Wallin hade sin analys klar: ”Vi måste gå ner på folk”, och av tonen att bedöma så lät som att det var lika bra att han ensam skulle lösa biffen när zebran åter släppte trissan. I ett mycket konstruktivt och moget samtal kom vi sedan fram till att vi skulle spela bättre och detta utan någon hängdes personligen, vilket ändå tyder på något slags kollektiv utveckling. Sagt och gjort! JSK:s stjärnfemma ebbade snart ut på stjärnstoff och Jocke ”Larionov” Basilius och ”Jägar-Jeff” vittjade nätet varsin gång (stjärnor ska vara bäst när det behövs som mest) till 4-1. The end.

Att en operaföreställningen inte slutar fören den feta kvinnan sjungit sitt solo blev tydligt när GM-capitano ville avsluta med ett fult mål med en (!) sekund kvar, då han likt en förbannad oxe som sett rött i form av Järnas tröjor försökte trycka dit löspucken, målvakten, närmast stående utespelare och hela den där jävla byhålan i Södertälje kommun, till gästernas stora glädje. Förklaringen kan stavas målkåt eller en annalkande frustration över hemmalagets platta figur kvällen till ära. Det bör dock nämnas att det var mycket tuffare emot nu än mot Solna senast, så någon klang- och jubelföreställning med fristående shownummer likt en Grotesco-revy var kanske inte att vänta.

Övrigt då?

Hedersomnämnde till publiken som uppenbarat sig – vad hände där? Och förlåt för mellanspolningen som dröjde er hemgång helt i onödan, särskilt nu när endast kranvatten fanns till buds i kafeterian. Även vaktmästare Jarestrand är värt en omnämning eftersom han till skillnad mot vaktmästare i allmänhet är mycket trevlig och lösningsorientrad samt till Chris ”CCM” Stolts egen funclub av stora och små som bidrog med ett tifo.

Det gladde också att ”Slangen”, indisponibel för dagen med anledning av skador på någon av lemmarna, visade klubbhjärta genom att vakta båsdörren som vår andlige ledare i båset. Se och lär grabbar, det är laget före jaget! Eloge också till proffsen i seket denna kväll, Roglar och Sara Å, som hanterade hemmapremiärpressen och tekniken med bravur, med några särskilda highlights i micken därtill. Ribban är således satt för måndagens seketpersonal då Sollentuna eventuellt tänkt göra resan till Hammaren och faktiskt uppenbara sig på isen. Tredje gången gillt kanske? Om himlen inte ramlar i nacken på oss, lär vi märka det. Blir också spännande att följa GM-Rydans pilkasting med spelartruppslistan.

Kanske kommer just DU bli uttagen?

Mediaavdelningen

Joel Keskinen Utespelare