Referat: Solna HC - IFK Mariefred Vets

Matchreferat: Solna vets – IFK Mariefred vets 0-7

Alive and kicking - veteranerna har gjort det igen! Oavsett om du föredrar Benjamin Button-liknelsen eller jämförelsen med åldrande fint vin, så känner vi oss lika odödliga som under uppväxten innan våra små hjärnor växte till sig och i bästa fall utrustades med ett konsekvenstänk.

Four nations-turnering med ”de bästa spelarna i världen”, stundade hemma-VM i Stockholm och diverse kommersiella jippon i det som kallas inhemsk elithockey, samt halvhjärtade uppvisningsmatcher hit eller dit. Vill man åt kärnan, själen i själva hockeyrörelsen, essensen, bör man med fördel besöka en riktig plåtlada till ishall, gärna sent en vardag i januari för att till exempel kika på en veteranmatch i distriktsmästerskapet. Där finns den, Meningen, som Nietzsche hävdade att vi har konsten till.

Samhället är skapad av män för män och igår gjorde 16 st. vita medelåldermän, representaterna för normen i samhället, ingenting för att nyansera den bilden. Man gick man ur huse för att vara med, släppte allt som stavas ansvar och självinsikt för att dra på sig rustningen likt de ädla männen i en medeltida riddarskröna.
Skådeplats: Ritorps ishall, Solna. Tidpunkt: efter Rapport. Fiende: well, Solna vets. Uppgift: vinna eller försvinna (engelskans ”do or die”, är ju förvisso sexigare, men vi är inga kids). Nyhetsvärde: noll. Egenvärde: omätbar. Resultat: som brukligt är. När förlorade vi egentligen senast?

Vi nöjde oss med 0-7, även om det fanns bud på mer, men i sann gentlemananda är det inte kutym att förnedra motparten mer än nödvändigt. Den rena juniorkedjan med #10, #90 och #1, kedjan där precis alla visar en enorm frenesi och explosivitet, visade vägen med varsin balja. Särskilt viktigt när några av storstjärnorna till målskyttar hade stolpe ut i själva måltillverkningsfasen. GM visste vad han hade i gömmorna efter han coachat ynglingarna mot NHL-motstånd häromsistens. Fint med en bred trupp, var en klyscha som vädrades.

Matchens första stjärna går emellertid till Micke i buren, en veteran i ordets rätta bemärkelse, för att hålla nollan i vetshockey är i regel som att gå ut i regnet utan att bli blöt, fostra barn utan att någonsin tappa det fullständigt eller som ett parförhållande utan missförstånd; det är stört omöjligt och kan näppeligen någonsin hänt förr.

Solna verkade prioritera defensiven, men det kan hända att vårt rullande med tre femmor också bidrog till man främst ville hålla ner siffrorna. Det kan hända att några av våra defensiva kuggar för dagen har haft mer ansträngande pass på allmänhetens åkning och att vår målman testades hårdare på uppvärmningen, men det är detaljer. En som näppeligen gladdes åt utgången var vår tidigare förstemålis, ”den ljumskadade” Thomas, som följde spänningen via hockey-TV och som enligt obekräftade källor härjade hemma framför dumburken vid varje missad Solna-chans till den grad att en vräkning ligger på lut. Den enes bröd är den andres död. Naturen kan vara grym på det sättet.

När många andra lag med mer obegåvade och orutinerade spelare hade varit eld och lågor efter att avancemang till kvartsfinal nöjde vi oss med sarkastiska kommentarer och ett hjärtligt häcklande av varandra. Bara ett lag kan vinna tutti balutto, vilket vi av allt att bedöma borde kunna vara aspiranter till.

Vi uppträder härnäst på ett ödsligt Hammrens IP när hatmatchderbyt mot Järna ska avgöras 29/1 och eftersom publiken hitintills inte uppenbarat sig trots vårt ideliga segertåg, så kan allmänheten med fördel stanna hemma då också. Vi är inte bittra, vår självkänsla är intakt även utan yttre bekräftelse. Showen skulle ändå bli pärlor för svin, om uttrycket tillåts. För naturligtvis är det bara vi insyltade som verkligen kan förstå storheten, den faktiska meningen med vårt veteranprojekt tillika vår fristad i tillvaron.

Peace.
Mediaavdelningen

Joel Keskinen Utespelare