HAGUNDA IF - HISTORIK
Text ur ”Vi i Vänge – en hembygdsbok”

Bildandet
Den 24 maj 1960 inleddes en ny era inom idrottsväsendet i Brunna/Vänge* med omnejd. I Ålands bygdegård hölls denna dag ett sammanträde med 45 närvarande medlemmar från de tre grannföreningarna Ålands SK, Skogstibble AIF och Vänge GoIK. Sammanträdet, tillika Ålands SK:s årsmöte, hade ett primärt syfte, nämligen att sammangjuta de tre idrottsklubbarna till en ny förening.
Under mötets gång antog Ålands SK namnet Hagunda Idrottsförening varvid det beslutades att Skogstibble AIF och Vänge GoIK skulle uppgå i denna förening. Mötesordförande denna historiska dag var Lennart Thelin som även valdes till Hagunda IF’s första ordförande. Till sekreterare valdes Gösta Lindgren som kom att inneha denna post till 1974.
Gösta Lindgren är en av de stora personligheterna inom idrotten i Vänge socken. Han började 1931 spela fotboll i Vänge IF och var under 65 år aktiv i idrottsföreningar i Vänge.

Föreningens tre stora idrotter vid sammanslagningen 1960 var fotboll, med Vänge som centrum, skidor med Åland som centrum och orientering med Skogstibble som centrum. Dessutom fanns en bordtennissektion, en gymnastiksektion och en ungdomssektion.

Vid ett föreningsmöte 12 februari 1961 beslutades att Hagunda IF’s klubbdräkt skulle vara blå och svart, samtidigt enades man om ett klubbmärke med rund form av blå emalj och med ett svart diagonalt band med text i guld. Klubbmärket skapades av Sigfrid Söderberg.


Tynande orientering men livaktig gymnastik
Vid sammanslagningar av olika organisationer blir det ofta en period med viss nedgång efter den första smekmånadstiden. Detta skedde i viss mån även i Hagunda IF. Under föreningens första år var entusiasmen stor bland ledare och medlemmar. Ganska snart sjönk dock antalet aktiva drastiskt inom orienteringssektionen. Orienteringssporten drabbades av en gulsotsepidemi (Hepatit) som bl.a. ledde till tävlingsstopp under våren 1962. Det var början till slutet för sporten i HIF. Under åren som följde tynade aktiviteten inom orienteringssektionen i Hagunda långsamt bort. Sektionen fanns kvar till 1978, men efter 1965 utan någon egentlig ungdomsverksamhet.


Från början handlade det om sk. ”Husmodersgymnastik”
Istället var det gymnastikssektionen som stod för den stora utvecklingen under 60-talet. Från början handlade det om sk. ”Husmodersgymnastik” med en grupp på ett 15-tal kvinnliga deltagare, men fram emot mitten av 60-talet började en stor gymnastikvåg svepa in över Vänge socken. 1965 hade gymnastikverksamheten utökats till sex träningsgrupper, varav en manlig, och gymnastiserandet pågick i både Åland, Skogstibble och Vänge. Året därefter hade det tillkommit två barngrupper och Hagunda IF erövrade överstelöjtnant Ekstedts hederspris – ett vandringspris till den förening med största ökningen av gymnaster under en 3-årsperiod. 1967 sattes nytt rekord med nio träningsgrupper och man vann överstelöjtnant Ekstedts hederspris för andra gången. Under denna period var gymnastiksektionen den dominerande sektionen i HIF. Medan gymnastiksektionen hade långt över 100 aktiva 1966 var det i stort sett ingen verksamhet i orienteringssektionen, liten verksamhet i skidsektionen och det fanns bara seniorlag inom bordtennis- och fotbollsektionen. Det var med andra ord gymnastiksektionen som utgjorde den kärna i Hagunda IF från vilken det senare skulle växa en fantastisk verksamhet även inom andra sektioner.
Gymnastikföreningens toppnotering gjordes 1972-73 när sammanlagt 181 personer deltog i Hagunda IF’s gymnastikträningar.

Det börjar sjuda i slutet av 60-talet
Under de två sista åren av 60-talet började det så smått sjuda av aktivitet i flera av HIF’s sektioner. Understödda av en ökad inflyttning av barnfamiljer lyckades duktiga och engagerade ledare locka nya ungdomar till idrotten. 1969 redovisar både fotbollssektionen och skidsektionen en livlig verksamhet med ett stort antal aktiva ungdomar. För första gången i föreningens historia fanns även bandy med på programmet. 1970 hade HIF tre pojklag i seriespel, men därefter tog tyvärr tre isfria år död på bandysektionen.

Det fantastiska 70-talet
Det är nog svårt att hitta någon annan förening i Sverige med samma utveckling och samma framgångar sett till sin storlek som Hagunda IF hade på 70-talet!
En smått otrolig motionsverksamhet och bredd skapade en grupp med mycket duktiga idrottare ur vilken två storstjärnor utkristalliserades. Hagunda IF och Brunna blev kända namn i idrottsverige.
Flera viktiga pusselbitar föll på plats samtidigt. I föreningen fanns ovanligt många duktiga och driftiga ledare, tränare och styrelseledamöter. Bertil Simonsson hade flyttat till Vänge 1967 och övertog ordförandeposten i Hagunda IF 1969. Han var en stark kraft i HIF’s utveckling. Andra viktiga personer var Gösta Lindgren, Sören Johansson, Aina Lamberg, SvenLundkvist, Nilserik Hestner, Gunnar Åsberg, Einar Pettersson, Roland Eriksson, Tage Geidnert och Torbjörn Jansson.

I slutet av 60-talet började även samhället att byggas ut och därmed växte befolkningen i Hagunda IF’s upptagningsområde. Mellan 1960 och 1970 ökade befolkningen i Vänge socken från 590 personer till 1300 invånare, varav 980 bodde i Vänge samhälle. Eftersom en betydande del av de nyinflyttade var barnfamiljer ökade antalet idrottsintresserade ungdomar.

En annan viktig ingrediens var tillkomsten av flera nya idrottsanläggningar. De var på sätt och vis både en orsak till framgångarna och resultatet av desamma.
Under 70-talets första hälft byggde Hagunda IF ett elljusbelyst motionsspår, en skidstuga med värmerum samt omklädningsrum och klubblokal vid Skeppsvallen, där även fotbollsplanen lades om och en sjumannaplan anlades bredvid 11-mannaplanen. Dessutom röjdes en teknikbacke vid Skeppsberget som även utrustades med belysning.

Utöver detta fattades två positiva beslut av kommunstyrelsen: ordenshuset skulle byggas ut, med bl.a. möjlighet att bedriva bordtennisspel och en gymnastiksal skulle byggas. Från början var det tänkt att bara bygga en liten gymnastiksal utan möjlighet till utövande av lagidrotter, men tack vare starka påtryckningar från Hagunda IF ändrade sig kommunstyrelsen och istället byggdes en stor gymnastiksal som stod klar 1974.
En annan komponent var att de idrottande ungdomarna fick en känsla av samhörighet och social stolthet. Den känslan förstärktes genom inköp av klubboveraller till alla ungdomar vilka blev en statussymbol. Första inköpet sponsrades av Domus, men senare inköp kom att sponsras av den lokala ICA-handlaren Hugo Sannervik och senare hans son Roland Sannervik som under många år ställde upp för Hagunda IF.

Blomstrande sektioner
Under 70-talet kom de flesta av HIF’s sektioner att blomstra. 1968 hade ungdomsverksamheten i fotbollssektionen kommit igång på allvar och många ungdomar lockades under de följande åren till Skeppsvallens gräsplaner och antalet ungdomslag i seriespel ökades i samma takt.
1970 utökades föreningen med en friidrottssektion. Avsikten var att ge de icke fotbollsspelande ungdomarna en idrott. Bertil Simonsson hade tagit med sig en framgångsrik idé från Skövde, nämligen serietävlingar i terränglöpning. Under våren 1970 arrangerades den första serietävlingen med stort deltagande. Totalt gjordes 107 starter på de tre deltävlingarna! Denna serietävling kom att följas av åtskilliga tävlingar under hela resterande 1900-talet! Detta populära arrangemang blev en viktig huvudingrediens i Hagundas framgångsrecept.
Friidrottssektionens dåvarande ordförande uttryckte det på ett träffande sätt i verksamhetsberättelsen för 1973/74: ”Jag skulle kunna skriva en hel bok om de här tävlingarna – storfräsare och nybörjare kämpar så att kvistar och stenar ryker – ivrigt påhejade av entusiastiska föräldrar och syskon. Skulle någon fråga mig när ungdomsidrott är som bäst skulle jag utan en sekunds tvekan svara: Vid HIF’s serietävlingar, en vårdag när sådana som Thomas Magnusson, Ulrika Eriksson eller andra av våra ungdomar störtar mot mål efter en kämpainsats i skogen.”

Redan under friidrottssektionens första år utmärkte sig en ung flicka lite extra. Den unga löperskan hette Marie Simonsson och kom att bli Hagunda IF’s största affischnamn med många SM-medaljer och landslagsuppdrag.

Även skidsektionen fick ett härligt avstamp in i 70-talet genom att vintern 1970 bjöd på snö från december till mars. Skidsektionens utveckling gick hand i hand med friidrottens och det fanns även inom skidsporten en stor grupp med intresserade och talangfulla ungdomar.
Aktiviteten i Hagunda IF arbetade sig snabbt upp mot ett mäktigt crescendo och redan 1973 omnämndes Vänge som ”Sveriges mest motionerande samhälle”.

Hagunda springer till Sydpolen
1974 satte HIF upp målet att från april till årets slut tillsammans springa till Sydpolen! Motionerandet hos Vänges invånare antecknades på ett motionskort som sedan summerades med regelbundna intervall och överfördes till en världskarta uppmålad på en stor granplanka av konstnären Stig Anå. Den 14 augusti hade Sydpolen nåtts! Då bestämdes att man skulle hinna hem till Vänge igen innan nyår. Höstens ihållande regn höll på att dränka expeditionen i Sahara, men lagom till nyårsafton kunde man med skidornas hjälp nå målet. I Friidrottsförbundets kampanj ”Träna för Sverige” blev HIF en av landets tio bästa idrottsföreningar i fråga om motionsaktivitet – vilket är fantastiskt av en förening från en så liten ort!
1974 – ett exempel på framgångarna
För att exemplifiera Hagundas framgångar har jag valt att redovisa ett enskilt år med siffror och valet föll på 1974. Det går inte att räkna upp alla lysande resultat så jag har valt att fokusera på att bara redovisa DM- och SM-guld.
Under året vann Hagunda IF
35 DM-guld i friidrott och skidåkning fördelade på 12 personer
2 USM-guld i terränglöpning
1 JSM-guld i terränglöpning
1 JSM-guld på 800m
1 USM-guld i skidåkning
+1 SM-brons (senior-SM) på 800m
Under SM-tävlingarna i terränglöpning deltog sex hagundalöpare och deras fina prestationer gjorde att Hagunda IF blev hela tävlingens bästa förening!
Friidrottssektionen och skidsektionen var föreningens största och mest framgångsrika sektioner, men aktiviteten i övriga sektioner var också stor. Fotbollssektionen hade tio lag i seriespel, bordtennissektionen hade ca 70 spelare fördelade på åtta lag och gymnastiksektionen hade ca 140 gymnaster.

De två storstjärnorna
Hagunda hade två stjärnor som utmärkte sig extra mycket under 70-talet. Det var Marie Simonsson och Karin Lamberg.
Marie Simonsson blev en av Sveriges bästa medeldistanslöpare, med 800m som favoritdistans.
Under de år som hon tävlade för Hagunda IF vann hon bl.a. två SM-guld på 800m (1977 och 1978) samt 14 guld i USM och JSM i friidrott. Vid flera tillfällen representerade hon Sverige i junior- och seniorlandskamper i friidrott och segern i Finnkampen 1977 är förmodligen karriärens höjdpunkt.
Karin Lamberg vann två USM-guld och ett JSM-guld i terränglöpning innan hon valde att satsa på längdskidåkningen. Hon vann ett USM-guld och ett JSM-guld i längdskidåkning och representerade Sverige vid flera tillfällen. Hennes största framgång under tiden i Hagunda IF var när hon åkte OS i Lake Placid 1980. 1981 lämnade hon Hagunda IF för att tävla för IFK Mora.

Trög start på 80-talet
I slutet av 70-talet började man skönja en nedgång i aktivitet som sedan accentuerades i början av 80-talet. Till stor del berodde det på ledarbrist. Värst drabbades friidrottssektionen medan fotbollssektionen var den sektion som klarade sig bäst med fem eller sex lag i seriespel varje säsong.

Tennisundret
Hagunda IF behövde få ny fart efter några tröga år på 80-talet. Energin kom genom att en ny sektion såg dagens ljus i Hagunda IF och det var tennissektionen som gav föreningen en ny vitamininjektion. 80-talets svenska tennisunder hade hösten 1985 letat sig fram till Vänge och for in som en virvelvind. Redan våren 1986 hade 32 förväntansfulla ungdomar sökt sig till tennisträningen i sporthallen där Per Angerstig var entusiastisk tränare. Samtidigt fördes förhandlingar med kommunen om att anlägga tennisbanor på High Chaparall-området. Året efter hade antalet tennisspelare ökat till 65 och dessutom fanns en lång väntelista med intresserade. Kommunen ställde sig positiv till byggandet av tennisbanor och biföll ansökan. Därmed kunde tennisbanorna börja byggas sommaren 1987.

Tack vare en stor ideell arbetsinsats av många Vängebor kunde dåvarande Davis Cup kaptenen Hans Olsson den 14 maj 1988 inviga de två rödskimrande grustennisbanorna. Anders Källström och Anders Johansson var två av initiativtagarna och drivande krafter under arbetet. Tennisbanorna blev omåttligt populära och utnyttjades i snitt 90 timmar/vecka under sommaren 1988!

När sveriges tennisframgångar minskade i början av 90-talet minskade även intresset i Vänge och i mitten av 90-talet hade antalet tennistränande ungdomar minskat till omkring 20 personer. Det antalet har varit ganska stabilt sedan dess.

Bordtennissektionen
Bordtennissektionen genomgick en liknande utvekling som tennissektionen. Sveriges storhetstid under 80-talet gav sektionen ett rejält uppsving omkring 1985 och lockade en stor skara ungdomar till bordtennisträningen i Föreningsgården. Även bland de bordennisspelande ungdomarna minskade intresset på 90-talet och sektionen försvann möjligen för gott när lokalen i Föreningsgården där träningen bedrivits försvann.

Ett nytt uppsving under 90-talet
Efter uppsvingen i tennis- och bordtennissektionerna under mitten av 80-talet skedde en ny nedgång när 80-talet sjöng på sista versen.

Under 90-talet kom dock ett nytt uppsving. Det var nu främst friidrottssektionen och innebandysektionen som låg bakom ökningen av antalet aktiva. Ökningen pågick under hela 90-talet och något år in på 2000-talet. Ett nytt medlemsrekord sattes 2001 då föreningen hade 647 betalande medlemmar.
Inom friidrotts- och innebandysektionen lyckades man engagerade många ledare med framtidsvisioner och entusiasm, vilket är otroligt viktigt.

Föreningens största tillgång under dessa år var nog ändå den stabila huvudstyrelsen som mellan 1992-2002 leddes av Aina Öman. Huvudstyrelsen arbetade hårt för att ge sektionerna bra förutsättningar för sin verksamhet. Initiativkraften och driftigheten märktes i de många projekt som drevs under 90-talet. '

Hagunda IF byggde bl.a. ett nytt klubbhus intill tennisbanorna, anlade två boule-banor, renoverade klubblokalerna och omklädningsrummen vid Skeppsvallen, Återuppbyggde skidstugan efter en brand, utförde mycket omfattande förbättringsarbeten av elljusspåret under många år, röjde Skeppsbacken samt inköpte både innebandysarg och matchklocka till Sporthallen. Drivande personer bakom insamlingen av pengar till sargen var Petter Kampe och Kristofer Angerstig. Projektet kallades Operation Sargstorm och bedrevs ungefär samtidigt som Operation Sandstorm i Kuwait…

Innebandyn gör sitt intåg i Hagunda IF
I mitten av 80-talet började en ny idrott vinna mark i det svenska idrottslivet. Det var innebandyn som 1981 hade organiserat sig i ett riksförbund och 1987 bildades Upplands Innebandyförbund.
Inom Hagunda IF spelade ett antal tennisungdomar innnebandy ”på skoj sedan slutet på 80-talet. I Uppsala fanns det även flera gamla hagundaspelare i fotboll, de flesta födda omkring 1970, som hade slutat med fotbollen och istället spelade innebandy i olika uppsalalag. De hade fortfarande hjärtan som brann för Hagunda IF och de bestämde sig under 1991 för att starta ett lag tillsammans i Hagunda IF’s regi.

Tillsammans med de yngre tenniskillarna i Vänge skapade man Hagunda IF’s innebandysektion som formellt bildades 1992. Sektionens första ordförande blev Olle Isacsson.
Andra styrelseledamöter under innebandysektionens första år var Anders Sundquist, Petter Kampe, Johan Widlundh, Kristofer Angerstig, Nicola Marincic, Tomas Huhtapalo, Anders Öman mfl.

Säsongen 1992/93 deltog Hagunda IF med ett herrlag och ett herrjuniorlag i seriespel och framgångarna blev omedelbara. Herrlaget vann div.5 västra utan att förlora någon match och herrjuniorlaget, där majoriteten var 3-5 år yngre än sina motståndare, placerade sig på tabellens övre halva.

De drivande krafterna inom innebandysektionen insåg tidigt vikten av en stark ungdomsverksamhet och under några år lades stor kraft på att få ungdomarna i Vänge med omnejd intresserade av innebandy. Anders Öman och Kristofer Angerstig åkte runt till skolorna i Hagunda rektorsområde (Vänge Skola, Järlåsa skola, Ramsta skola och Börje Skola) och missionerade om Hagundas innebandyaktiviteter. Taktiken var att dom själva startade träningsgrupper och sen var det fr.a. Anders Öman som ledde träningarna i några månader varefter man kallade till föräldramöte och lockade föräldrar att överta tränarsysslan. Detta ledde till en explosion på ungdomssidan! Antalet innebandylag i Hagunda IF ökade från 2 lag 1992 till 13 lag 1995.
De första föräldrarna som engagerade sig som tränare var Jan Holmgren, Björn Gustavsson, Ismo Köppä, Peter Ottehall och Lasse Lindberg. Andra ungdomstränare i begynnelsen var herrlagsspelarna Fredrik Lindström och Tobias Lernskog.

När lavinen väl fått upp farten gick det fort och år 2000 fanns det 21 lag och ca 350 aktiva spelare i föreningen. Hagunda IF var därmed Upplands näst största innebandyförening, både sett till antalet lag och antalet aktiva. Expansionen stannade därefter av, till största delen pga begränsningen av antalet träningstider i Vänge Sporthall, men även eftersom Sporthallen i Vänge är väldigt mycket mindre än standardmåtten för en innebandyplan och seniorspel därför förbjöds av UIBF omkring år 2000.

Framgångarna har under åren varit stora. Herrlaget lyckades genom bl.a. fyra seriesegrar och två andraplatser de första åtta säsongerna ta sig upp till div.2 (nuvarande div.1) år 2000. Första säsongen i serien var man dessutom en hårsmån från att gå upp till div.1 (nuvarande Allsvenskan), men slutade trea. Säsongen efter blev man femma för att tredje året i div.2 åka ur serien.
Därefter spelade man två säsonger i div.3 innan en ny satsning uppåt inleddes. 2006 vann man div.3 och avancerade till div.2, år 2008/09 gick man upp till div.1, som då var landets näst högsta serie och år 2009/10 säkrade man en plats i den nystartade Allsvenskan. Laget spelade tre säsonger i landets högsta serie, med som bäst en fjärdeplats, innan man åkte ur Allsvenskan 2011/12.

Innebandysektionen har även vunnit ett USM-guld, ett USM-silver ett USM-brons, ett JSM-silver (Juniorallsvenskan) och vid ytterligare två tillfällen varit i semifinal i Juniorallsvenskan (då det fortfarande var HJ20)














*Samhället hette ursprungligen Vänge, men i början av 1900-talet bytte man namn på samhället till Brunna när SJ byggde en station i orten. Detta för att inte blandas ihop med stationen Vänge på Gotland. 1995 återtogs det ursprungliga namnet Vänge. I texten benämns orten därmed Vänge även om den vid tidpunkten som beskrivs hette Brunna.