Fyll i din e-postadress för gratis uppdateringar om Hönö IS Hönö/Björkö Dam A-lag
Du är redan följare. Får du inga mejl kan du redigera dina Notisinställningar under Mina uppgifter.
Klicka på bekräftelselänken i det mejl vi skickat dig för att börja ta emot uppdateringar från Hönö IS Hönö/Björkö Dam A-lag .
Hönö/Björkö Dam A-lag
Följ oss för uppdateringar
Hönö/Björkö – Kode IF 2-2
Tre hemmamatcher och två bortamatcher kvar inför den omgång som för vår del spelades 17 september. Visst känner man att vi är uppe på upploppsrakan på flera sätt. Motståndarna hade redan i torsdags varnat för att de inte skulle få ihop lag, men trots det så kom de med 15 spelare till matchen. Istället var det vi som drabbades av flera avhopp och som matchen utvecklade sig så är det närmast en mindre bragd att tjejerna lyckades slutföra den som de gjorde.
Redan innan match hade i princip hela vår backlinje, utom Vickan, klagat på förkylning och halsont, och dessutom var det ytterligare ett par tjejer som var småförkylda och inte direkt matchkompatibla om man tar det på IT-nördspråk. Åskan mullrade lite olycksbådande i horisonten som en förvarning om vad som komma skulle, men som tur var höll den sig undan hela matchtiden i alla fall.
Kode kände vi från matchen i våras som ett tufft lag. De hängde med länge när vi spelade på gräsplanen i Kode med sin fysiska spelstil och kontringar, innan proppen gick ur i andra halvan och vi joggade iväg till en sjumålsseger. Första målet kom ganska snabbt för oss denna gång också. Själv såg jag hela situationen lite upp och ner från sidlinjen när jag masserade in liniment i Wilmas lår, efter att hon kommit ut med kramp. Tydligen var det en lite tilltrasslad situation som till slut landade framför Tildas fötter. Hon gjorde det enda rätta och tryckte in en tåfjutt från nära håll. 1-0 och en skön start. Ett stort HURRA för Tilda också, som gjorde sitt första damseniormål.
Kort därefter snappar Wilma upp bollen och drar den i en båge över målisen i underkant på ribban och, åtminstone att döma av målvaktens reaktion, innanför mållinjen och ut igen. Domaren viftar dock frenetiskt avvärjande. Själva står vi inte i någon position där vi kan se om bollen var inne eller inte. Förmodligen är det bara målvakten som hade någon chans att avgöra det.
Mot slutet av första halvlek så är det ett fullkomligt lämmeltåg mellan plan och bänk. Förkylningar gör sig påminda, liksom Kodes hårda spel (mer om det längre ner). Ett tag funderade vi på om vi skulle skaffa ett vändkors med automaträknare vid sidlinjen för att hålla koll på att vi alltid hade 11 spelare på plan. Spelare fick massage, spelare fick ispåsar på anklarna, spelare fick Alvedon och diverse andra medikament (dock inga med varningssymboler som Therese Johaug skulle missat). Men på något sätt lyckades vi reda ut den sista delen av halvleken också, och med 1-0 i ryggen gick vi till halvtidsvila.
Klockan visade sig också ha fått kramp och vägrade stoppa sig, trots att alla knappar trycktes på med tydlig emfas. Den lilla tingesten diagnosticerades med batteriproblem, innan vi gick vidare till att ladda våra egna batterier. I halvlek pratade vi om att bli mer noggranna i passningarna, inte slarva bort våra uppspel och att inte ge några onödiga skottlägen från distans, varken på fasta eller ofasta (heter det det?) situationer.
Andra halvlek börjar riktigt bra den också. Efter bara några minuters spel (när undertecknad för övrigt återvänt efter ett efterlängtat besök i vegetationen), så får Kristin bollen strax utanför straffområdet, vänder upp och lägger den behärskat över målisen från distans. 2-0, och nu känns det som att det här kan bli lugnare än vi först trott. Kode tar dock ny fart och ganska snart kommer ett farligt läge, där deras anfallare löper i djupled och drar ett skott som tar klockrent i stolpen (Hilda är nära den).
Men det som var allra tydligast under matchen var ändå att Kode tilläts spela hårt, och vid flera tillfällen på gränsen till fult, utan att domaren valde att gripa in. När spelare manglades hårt i ryggen och flyger rakt i backen, eller när Borken kommer av med en stämpling där dobbmärken syns tydligt i ankeln, eller när Kode-spelare drar i tröjor och armar så är det fullständigt tyst i domarens pipa.
Det hela eskalerar under matchens gång och när en av våra spelare återigen körs över i ryggen så brister det för undertecknad. Domaren blåser efter några sekunders tvekan frispark, och kommer sedan ut för att tillrättavisa vid kanten. När jag frågar hur många fler av våra spelare som ska bli skadade, innan han ska börja stävja spelet, så tycker dagens ”match-o-ledare” att jag har en dålig attityd och ska se matchen från andra sidan istället.
Jag gillar verkligen inte att ha synpunkter på domarens insats, utan tycker att han eller hon ska få döma i fred, men när spelares hälsa riskeras då tycker jag att man ska få reagera. Under mina snart 12 år som ledare är detta första gången jag blir avvisad från plan (om man bortser från det lilla missödet i Gothia Cup för några är sedan där jag ofrivilligt råkade stå i vägen för en assisterande för många gånger, så att han till slut tröttnade...), och det är givetvis inget man är stolt över. Men idag var det nog fler som såg det jag gjorde, och när man har en domare som är mer intresserad av att visa sin makt än att vara matchledare då blir det helt enkelt inte bra.
Från familjeläktaren får jag sedan fortsätta se klockrena frisparkar (och även straffar för vår del) missas. Vi har minst 4-5 fina långskott som hade suttit om målet bara hade stått 1,5 meter längre till höger. Istället får Kodes mittfältare ett par gånger vända upp mot vår backlinje när vårt mittfält är överspelat och det resulterar i öppna lägen i vårt straffområde som är omöjliga för Hilda att ta. Och två gånger är två gånger för mycket, eftersom de också resulterar i två mål.
Sista 10-15 minuterna av matchen är det mycket kamp. Vi har ett antal riktigt fina lägen i och omkring straffområdet och som sagt en solklar straff, som på något mystiskt sätt missas trots att huvudpersonen i dramat bara står några meter därifrån. Till dagens rättsskipare hade det verkligen behövt assistans vid kanterna.
Men det är ändå inte domarens fel att vi bara får oavgjort i den här matchen. Det kommer jag aldrig att påstå. Tjejerna ska ha en stor eloge för att ha kämpat sig igenom den här matchen, med de förutsättningarna som blev. Alla gjorde verkligen sitt yttersta, men idag var det oflytet som grinade oss rätt i ansiktet. Oflyt med ribbträffar, oflyt med sjukdomar, oflyt med skador och oflyt (även om det kanske inte är rätt ord) med domare. Men som den gamle Stenis brukade säga: ”Jag vet ingenting om tur. Bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag.”
Så nu laddar vi om igen, försöker rehaba oss från skador och sjukdomar så vi kommer ännu mer laddade till de sista matcherna. Vi har fortfarande det hela i våra egna händer. Seriekonkurrenterna är ett par steg efter oss och det kommer bli riktigt tuffa och spännande matcher i september och oktober. Vi ger oss aldrig – oavsett om det står 11 eller 12 motståndare på den andra sidan...
Tack för kämpainsatsen idag, tjejer, och tack lika mycket för stödet från läktaren! You are simply the best!
Kommentera
Du måste logga in för att kommentera