Mårten summerar sin tid i Hagunda

Då var det dags att summera säsongen men även min tid i Hagunda!!

Förra året sammanfattade jag säsongen med en stor stolthet, efter att ha smält kvalförlusten mot Djurgården.
Hela den sammanfattningen skulle jag mer eller mindre kunna kopiera, för jag känner väldigt liknande känslor även nu. Denna säsongens kval är dock lite annorlunda. Direkt efter förlusten i femte och avgörande matchen var jag såklart knäckt av förlusten, men väldigt tidigt började jag känna att vi faktiskt gjort något otroligt bra. Bara minnesbilden av skärtorsdagens match, där den helt galna publiksiffran 2109 personer fladdrar förbi, ger mig ett leende på läpparna direkt och glädjen att fått varit med om detta är helt obeskrivlig.

På resan hem från Varberg så var jag klar med att jag skulle skriva att jag var väldigt nöjd med säsongen. När ett drygt dygn gått efter matchen så har jag tyvärr reviderat den känslan och det smakar en del bitterhet i munnen. Jag tycker att vi är det bättre laget över 60 minuter i alla matcher förutom den första bortamatchen. Att vi ändå inte lyckas ta steget in i innebandyns finrum känns bittert, sorgset och det är väldigt tungt.

Kanske inte så tungt för min egen del, för sammantaget är jag mer än nöjd med det jag presterat i Hagundas under mina fem år i föreningen. För Hagundas skull är det självklart bittert, men som många tunga namn i Hagunda, som även blivit väldigt nära vänner med mig, sagt ”det spelar ingen roll vilken division laget spelar i. Det är drivet, det är hjärtat i Hagunda som är det som betyder nånting och det är inte seriebundet”. Det som känns tyngst just nu är att jag så väldigt gärna unnat alla spelare denna framgångssaga, som steget till finrummet inneburit. För vissa hade steget varit ett fint sätt att tacka för sig och för andra ett grymt steg i sin innebandykarriär.

När denna bitterhet lägger sig, så kommer det dock bli lätt att se vilken resa vi faktiskt har gjort, spelare, ledare, föreningen samt alla fans. Att försöka förklara för någon som inte vet vad vi gjort och hur det känns går inte. För nån som gjort denna resa behöver man inte förklara, han eller hon vet!

Om jag sammanfattar mina fem år utan att bli långrandig, så har min tid i Hagunda varit allt från fantastisk, till bitter, till alldeles, alldeles underbar!

Den dag Jimmy Helmersson och jag tog i hand för fem år sen lyste energin och beslutsamheten i båda våras ögon över att vi skulle ta laget till Allsvenskan, där Hagunda hörde hemma.
Jag kommer alltid vara tacksam för att Jimmy trodde på mig trots att jag var ett oprövat kort. Första året innan jul, var jag helt kass och hade inte hittat min egen väg att coacha laget Jag gick istället på nånting som jag trodde var rätt och som jag sett andra göra. När halva säsongen gått och det klickade till att jag måste coacha laget på mitt sätt och på sättet jag tror på började det gå bättre.

Plötsligt blev jag trovärdig för spelarna och vi växte som ett lag och då började vägen dit där vi är idag. Första säsongen hann vi aldrig riktigt jobba oss till ett kval då, men vi lyckades hur som spela en helt avgörande match borta mot Duvbo om att komma till ett kval. Jag har för mig att vi gjorde ett mål för lite för att få kvala detta år men minnesbilden är inte helt klar. Hur som så var det ett viktigt steg för oss. Vi blev revanschsugna inför kommande säsong.

Andra säsongen vann vi serien ganska övertygande, men det fanns ett lag som vi inte lyckats vinna mot under serien och det var Hässelby. Vi kunde välja att slippa möta Hässelby, som kom trea i serien, i playoff 1, men vi valde självklart Hässelby, för vi sa till varandra att vi aldrig kommer att förlora fyra matcher mot dom. Vi torskade första borta och många trodde nog att vi gjort bort oss i valet av motståndare. Men Hagunda slutar aldrig att förvåna och hemma i Allianshallen vann vi först på lördagen och sen på söndagen över Hässelby och vi var klara för playoff 2 mot Rotebro.
Vi mötte Rotebro borta i Sollentuna Sporthall med ett väldigt sargat lag. Jag vill minnas att vi hade typ 13 spelare för dagen och vissa av spelarna var kanske inte riktigt ordinarie startspelare på tre femmor, utan unga talanger. Vi gjorde en bra fight men torskade första matchen. Helgen efter hade extraläktare burits in i Allianshallen för det väntades storpublik. Vi vann första matchen på lördagen och vi kände att vi hade slagläge inför söndagens avgörande match. När matchen blåstes igång hade vi inte bara satt publikrekord för Hagundas i Allianshallen, utan lyckats med konststycket att klämma in runt 900 personer i en hall som normalt tog 500 åskådare. När vi ledde matchen med ett par bollar efter andra perioden så bars det nog in både t-shirts och guldhattar till sargkanten. Men det går fort i innebandy och har ett lag en matchvinnare som Patrik Edgren så är ingenting klart. Vi torskade mot Rotebro i sudden och det var såklart sjukt tungt. Det var med stor sorg jag sammanfattade den säsongen.

Alla i Hagunda knöt dock nävarna och målsättningen inför den kommande säsongen nämndes aldrig. Jag tror det är rätt unikt. Alla visste att vi skulle gå upp! Vi vann serien utan att förta oss. Vi vann båda kvalomgångarna mot Runsten och Rosersberg i två raka matcher och föreningen var i serien där vi hörde hemma! Även denna gång satte vi ett publikrekord med dryga 1400 åskådare i IFU Arena.

Förra säsongen var det nog bara jag och Nico i vår dumhet som trodde att vi kunde ta laget till ett SSL-kval, men det var ingen målsättning som någonsin togs med laget. Vi skulle etablera oss i Allsvenskan, gro oss starka och trygga. Alla vet hur säsongen gick och Nico och jag kunde i vår ensamhet sitta och säga ”vad var det vi sa”. Ganska självklart var nog alla lite nöjda med att ta oss till kval och där räckte vi verkligen inte till. Vi åkte i två snabba mot Djurgården.

Årets målsättning baserades på vilka spelare vi fick in och hur vi avverkade den förra säsongen. Jag var dock tydlig med att andra året blir tuffare och att vi skulle sikta på att vara topp 6 innan jul och att därefter revidera målsättningen. Vi reviderade målsättningen många gånger och till slut hade vi målsättningen att vinna Norra Allsvenskan. Vi gick för det hårt men med den offensiven hamnade vi till slut trea. Väl i kvalet så var vi, till skillnad mot förra året, aldrig nöjda. Vi städade av Salem i två raka och fick i den sista kvalomgången möta ett i stort sätt ”färdigt” SSL-lag. Vi kände dock redan efter första matchen att ”dom här har vi, vi är bättre”. Nu slutade det som det gjorde och det har jag redan nämnt. Även i år med ett nytt publikrekord på helt otroliga 2100 pers i en Allsvensk match.

Sportsligt så går jag och Hagunda skilda vägar nu men i hjärtat kommer alltid Hagunda finnas kvar och jag kommer att följa laget på plats så mycket jag kan. Jag är helt övertygad om att laget och föreningen kommer att gå ihop likt vi gjorde efter den sista Rotebro-matchen och utan målsättning att gå för SSL nästa år!!!

Anders Öman