Texten är hämtad ur jubileumstidningen Domsjö IF 80 år ”Lasse Nordin berättar minnen från sitt liv med fotbollen”

Född 1939 och uppvuxen i en familj där pappa ”Lill-Bertil” Nordin och hans 5 bröder samtliga varit aktiva i föreningen, var det naturligt att föreningen i mitt hjärta blev Domsjö IF.

Intresset För fotbollen var stort och med bollen på pakethållaren hela sommaren sökte man upp kompisar på byn för att kicka fotboll. Någon organiserad ungdomsfotboll fanns inte och initiativet till att bilda lag fanns hos oss pojkar.

Lagen var Sund, Gene, Domsjö och Vårby. Matchdagar och planer bestämdes på raster i Domsjöskolan. Alla pojkar med målsättning att en gång få komma på IP och spela i blå/svart. Vilken glädje jag kände den dag en ledare dök upp och jag var uttagen att spela med ett yngre pojklag i bortamatch mot Kubbe.

Detta var en långresa med buss gemensamt med B-laget som skulle möta Kubbe i en träningsmatch. Hur matchen slutade har jag inget minne av, utom att gräsplanen klipptes av betande kor med efterlämnande tårtor kvar på plan. Duschmöjligheter fanns inte utan enda möjligheten var att svalka sig i Kubbeån. En pina för en som var dålig på att simma.

I början på 50-talet hade Domsjö ramlat ned så långt som till Div. 5. Söndagarna ägnades ibland åt att cykla till Bjästa, Sidensjö och Moliden för att titta på A-laget. Lag som fanns i föreningen då var 4 herrlag: A-laget, B-laget, Juniorlaget och Pojklaget. Som pojk- och juniorspelare var den stora drömmen att få bli uttagen i A-laget.

Den dagen kom för mig som 15-åring, då jag blev tillfrågad. Svaret från mig blev inte direkt ja, utan jag överlät beslutet till min pappa. Till min stora glädje fick jag klartecken under förutsättning att jag inte brände ut mig samtidigt med pojk- och juniormatcherna. Jag hade tur att komma med i ett Domsjö-lag på uppåtgående som slogs några år i toppen på 3:an för ev. avancemang till Div. 2 Norra.

Kval till Allsvenskan
Så småningom blev det flytt till Skellefteå och studier på Tekniska Gymnasiet. Ett av Norrlands bästa lag blev min nya klubb, Skellefteå AIK. Tiden i SAIK var väldigt lärorik bland duktiga och äldre spelare som man lyssnade och såg upp till och fick lära sig vad disciplin, laganda och hård träning betyder för framgång. Vi lyckades första året 1958 vinna Div. 2 och kvalade till Allsvenskan mot Hammarby IF.

Som första Norrlandslag tog vi poäng i ett allsvenskt kvar efter 0-0 hemma på Norrvalla. Vi fick sedan stryk med hela 6-2 inför 25 000 på Råsunda och drömmen om Allsvenskan var väck men pojkdrömmen om att få spela på Råsunda blev uppfylld. Det skulle sedan visa sig att Råsunda skulle bli min hemmaarena då Hammarby IF blev min nya klubb.

Drömmen om att få spela i Allsvenskan blev uppfylld. Dessa år i denna härliga förening Hammarby, väcker många trevliga minnen till liv. Bland dessa är upplevelsen att få spela i samma kedja (vi hade 5 forwards på den tiden) som Sveriges störste fotbollsartist, Lennart ”Nacka” Skoglund. ”Nacka” hade återvänt från en lysande proffskarriär i Italien.

Vi hade ramlat ned i Div. 2 Svealand och vart vi än drog fram slogs publikrekord och folk kom för att se ”Nacka”. Mitt hjärta fanns fortfarande i Domsjö och efter överläggning med ”Nacka” beslöts att vi skulle åka upp och spela en match med Domsjö. För mig och säkert för många domsjöbor var det en stor händelse att få se ”Nacka” i blå/svart på Domsjö IP. Drygt 2 000 personer kantade IP.

Efter fem härliga år i Hammarby blev hemlängtan till Domsjö för stor. Jag hade förmånen att återkomma till Domsjö på uppåtgående med ett lovande och bra lag och entusiastiska och duktiga ledare. Redan första året 1965 vann vi Div. 3 och gick till kval mot Söderhamns IF.

”Här har ni Domsjö”
Nederlagstippade åkte vi till Söderhamn. Men ett sammansvetsat kamratgäng där parollen var ”alla för laget” kunde ej stoppas. Stödda av 100-talet nedresta supporters som vid vårt intåg på planen sjöng klubbvisan ”Här har ni Domsjö…” lyfte laget ytterligare. Ett minne för livet som spelare och tränare. Seger 3-0 på bortaplan och utspelning av Söderhamn med 4-1 hemma på IP och drömmen var uppfylld. Domsjö IF i Div. 2 och bland Norrlands bästa lag med möjlighet till allsvenskt kval.

Det blev 7 säsonger i följd i Div. 2 med blandade framgångar. Nedflyttningsspöket hotade ett antal gånger men med sammanhållning och laganda lyckade vi klara oss.

Vem minns inte avslutningen säsongen 1967. Sex omgångar kvar, på nedflyttningsplats och alla målvakter skadade. Tillfälliga hjälpen hittade våra ledare i Rio-Kalle Svensson från Helsingborg. Svensk målvaktslegend som avslutade sin karriär i Domsjö IF med att vakta vårt mål i fyra matcher. Två matcher kvar, fyra poäng (2 poäng för seger) och – 13 mål till Sandvikens AIK ovanför strecket var vi säkert uträknade av de flesta.

Med ordinarie målvakt tillbaka och en fantastisk kampmoral gjorde vi det till synes omöjliga och passerade Sandviken med att vinna sista hemmamatchen mot Luleå med 10-1. Vi hamnade på samma poäng och exakt samma målskillnad 30-31. Ett avgörande 1-0 mål i slutminuten mot Sandviken under våromgången visade sig livsviktigt. Ett stycke svensk fotbollshistoria var skriven och Domsjö IF var kvar i Div. 2.

Säsongen 1971 blev nog vår bästa med en 3:e plats. Så nära allsvenskt kval har nog inget annat lag från Ångermanland varit. Dock blev efterföljande säsong misslyckad och som 5:e lag från botten ramlade vi ur Div. 2 i samband med serieomläggning.

Min aktiva karriär tog också slut och jag har därefter som ledare i olika funktioner följt föreningens utveckling. Fått se damfotbollens intåg och fina utveckling i föreningen och imponeras av det fina arbete som föräldrar och ledare lägger ner för vår ungdomsfotboll. En garanti för en fin framtid för Domsjö IF.

Som avslutning några råd till våra fotbollsungdomar:

Ha roligt när du spelar fotboll. Lyssna och lär av dina ledare. Spela alltid för lagets bästa. Var ödmjuk i med- och motgång. Din talang behöver extra träning för att nå framgång. Känn stolthet för din förening.

Texten är skriven av Lasse Nordin inför 80 årsjubileet 1917-1997.