Välkommen!

Välkomna till den Digitala länsidrottshistoriska världen! I dessa samlingar kan Du ta del av bilder, litteratur, föremål och aktiva länsidrottare genom åren. Då informationsutrymmet är begränsat för varje bild så har vi valt att enbart ange personers initialbokstav för förnamnen. Detta gäller företrädesvis lagbilder med flera namngivna aktiva. Ett interaktivt museum! Vi ser gärna att det skall vara ett interaktivt museum där du som intresserad kan medverka. Vi ser gärna att du läser ”korrektur”, kommer med kompletterande uppgifter om vi saknar namn eller har fel uppgifter i bildtexterna. Du får gärna kommentera bilderna, komma med egna minnen eller händelser från det som visas i museet! Skicka dina uppgifter via e-post till idrottshistoriska@telia.com eller med brev till Örebro läns Idrottshistoriska Sällskap, Järntorgsgatan 3, 703 61 ÖREBRO Digitala Museet

Thomas Nordahl - Skyttekungen

Skyttekungen - som förde arvet vidare. Han har under hela sitt liv fått stå i skuggan av sin berömda pappa Gunnar, kanonjären. Nu väljs Thomas Nordahl, 78, in i Örebro läns idrotts Wall of Fame – för alla sina egna mål. – Jag känner mig naturligtvis hedrad och glad, säger han med stor tacksamhet. Thomas Nordahl blir den tredje bollspelaren från Örebro SK att väljas in i Wall of Fame – efter Orvar Bergmark, Olle Sääw och Rune Åhrling. Thomas spelade en match i VM-slutspelet 1970 (mot Israel) och var proffs i belgiska storklubben Anderlecht 1968–71 sedan han stoppats från spel i Juventus efter ett importstopp i den italienska fotbollen. – Jag var ordinarie i Anderlecht, som var en av Europas tio bästa klubbar på den tiden, i tre och ett halvt år och jag blev korad till ”månadens spelare” några gånger. Thomas fick även spela Uefa-cupfinal (Mässcupen) mot Arsenal 1970. Men 3–1-seger hemma räckte inte då Arsenal vände på steken i returen och vann med 3–0 i London. Men framför allt är Thomas ÖSK:s främste målskytt i allsvenskan genom tiderna. 106 mål blev det på 252 matcher. Ett snitt på 0,42 mål per match. – Jag är stolt över mina 106 mål, inte minst med tanke på att jag var borta från ÖSK under mina tre och ett halvt bästa år. Nordahl är Örebrofotbollens okrönte skyttekung. – Men alla rekord är till för att slås. Bob Beamons rekord slogs. Min pappas rekord i Italien slogs efter 56 år, säger han. Samtidigt är Thomas noga med att understryka: – Jag är nöjd med min karriär. En stor sak för mig är att jag blev Stor grabb i svensk fotboll. Det var först efter pappa Gunnars sagolika proffskarriär i Italien som Thomas kom att satsa på fotbollen. Han fick chansen i Degerfors IF:s A-lag som 17-åring och gjorde allsvensk debut 1964 med pappa Gunnar som tränare. Ett känslofyllt samtal mellan far och son Nordahl hemma på Sandgatan i Degerfors hösten 1964 kom att bli avgörande för Thomas fortsatta karriär. – Vi grät båda två och kom fram till att våra vägar skulle skiljas. Det var smärtsamt, men jag tänkte sluta med fotbollen ett tag för jag hade det rätt jobbigt i Degerfors. När jag var bra var allt bra, men när jag var dålig blev det att jag var med för att jag var "pappas pöjk". Istället ringde Gunnar till Orvar Bergmark i ÖSK där Thomas fortsatte karriären. Dörren till IFK Norrköping, det kanske mest naturliga steget, var stängd eftersom Gunnar blev tränare där. – ÖSK kom till Degerfors och hämtade mig och så fick jag ett rum med kokvrå på Rudbecksgatan 65, mitt emot Eyravallen. Thomas är evigt tacksam mot Orvar Bergmark och Gösta Lindh som tog hand om den lite vilsne tonåringen. – Det jag har i dag, och det jag gjorde i karriären har jag mycket Örebro Sportklubb att tacka för. Varför valde du att stanna i ÖSK under nästan hela din svenska karriär? – De trodde på mig. Och så gick jag handelsgymnasiet, och träffade ”Gittan”, säger han och syftar på sin livskamrat genom hela livet. Hur mycket lade sig Gunnar i din karriär? – Ingenting. Han valde det, och jag ville nog det också. Känner du att du trots din fina karriär ändå stått i skuggan av din världsberömda pappa? – Jag förstår hur du menar. Det var väl därför jag kom till Örebro. Alla som säger att det är en gräddfil…de vet inte vad de talar om. Det är ett helvete ibland. Efter karriären har Thomas, i rollen som tv-profil och expert under 17 år, blivit något av en ambassadör för Örebro. – Klubben betyder oerhört mycket för mig – och jag tycker att det är en fantastisk stad, säger Thomas och blickar ut över Nikolaikyrkan och Rådhuset från balkongen. Henrik Brändh Foto: Stig Nyström/NA Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 77, år 2025. FAKTA Thomas Nordahl Född: 24 maj 1946 i Norrköping. Bor: I Örebro och sommarhus vid Norasjön. Familj: Hustrun Gittan, sönerna Stefan och Kristoffer samt barnbarnen Johan, Olle, Leona och Matteo. Bakgrund: Son till Sveriges förste fotbollsproffs Gunnar Nordahl. Själv fotbollsspelare på elit- och professionell nivå. Tränare och expertkommentator. ”Stor grabb” inom svensk fotboll. Spelarkarriär: Degerfors IF 1961–64, Örebro SK 1965–68, 1971–78, Anderlecht (Belgien) 1968–71, BK Forward 1979–80. Landskamper: 15 (5 mål). 1967–75. Spelade en match för Sverige i VM-slutspelet i Mexiko 1970 (Israel 1–1). 10 U-landskamper och 17 J-landskamper. Antal ÖSK-matcher: 252 allsvenska matcher (106 mål). Antal Degerforsmatcher: 14 allsvenska matcher (4 mål). Allsvensk debut hemma mot Örgryte 1964 (0–3). Tränarkarriär: Sandvikens IF 1981–84, Grand Bodö (Norge) 1985, Ålösund (Norge) 1986–88, Motala AIF 1989–91, IFK Norrköping 1993–95. Digitala Museet

Rolf Pettersson - Skogskarl

Skogskarl - och mästerlig stigfinnare. Rolf Pettersson var en av Sveriges bästa orienterare under stora delar av 1970-talet. Ja, under några år var han bäst. Som 1976. Aldrig tidigare hade en svensk orienterare presterat maken till resultatsvit. Eller vad sägs om VM-silver individuellt, VM-guld i stafett, tre SM-guld av tre möjliga på hemmaplan samt ankare i Örebroklubben Hagabys andra raka seger i Tiomilabudkaveln. - Men jag var besviken när jag missade VM-guldet i Skottland. Jag var i så bra form att jag skulle kunna konkurrera om VM-guldet. Löpningen och psyket var min styrka i skogen, men jag kunde inte hantera min nervositet i början av det här loppet. - Efter halva loppet var jag fyra minuter efter ettan, norrmannen Egil Johanssen. I mål var jag knappt två minuter från VM-guldet. Men Rolf och det svenska laget skulle få sin revansch i VM-budkavlen. Sverige försvarade sitt VM-guld från Danmark 1974. Det hjälpte inte att norrmännen hade världsmästaren Egil Johanssen på slutsträckan. Rolf Pettersson hade två minuters ledning till Norge när han gick ut på sista sträckan. Och efter ett praktlopp blev segermarginalen nio minuter - Loppet var 95-procentigt, förklarade en lycklig Rolf när han hissades i mål. Det innebar perfekt med Hagabylöparens blygsamma vokabulär, skrev NA. Rolfs rekordår gav honom Nerikes Allehandas Guldklocka för andra gången. Första "klockan", som årligen delas ut till Örebrolänets främste idrottsman/kvinna, fick han 1973. - Första gången funderade jag själv på om jag var värd Guldklockan. Nu tog jag emot den med desto större glädje. Det gick bara inte att jämföra mina framgångar 1976 med 1973, sa Rolf När han fick Guldklockan för andra gången bad han om ett damarmbandsur, som han skänkte till fru Inger. - Hon var väl värd det, för all den hjälp och service jag erhållit från henne under alla mina tävlingsår. Men det fanns frågetecken inför säsongen 1976. Rolf drabbades av en svår knäskada under senhösten 1975, efter ett intensivt och framgångsrikt år med bland annat seger i Tiomila, med Rolf som ankare och slutman i Hagabys budkavlelag, - Jag skadade mig på jobbet i skogen. Det var ett ledband i knäet som hade lossnat, så jag blev sjukskriven i tre månader den vintern. Jag hoppade omkring på ett ben och kunde inte träna. Ändå blev 1976 ditt bästa år? - Ja, det låter lite motsägelsefullt. Jag visste inte vad som skulle hända, men jag konstaterade själv i efterhand att skadan var bra för min fortsatta karriär. - Jag, som hade börjat träna hårt på allvar när jag kom till Hagaby från OK Tor 1973 med sikte på VM i Skottland tre år senare, var ganska slutkörd hösten 1975. - Den ofrivilliga konvalescenttiden och vilan från träning under vintern och tävlingar under våren var bra för min återhämtning. De dystra tongångarna lättades upp i årsdebuten vid femmannakavlen, Närkeklubbarnas stora vårmönstring. Rolf vann sin sträcka i överlägsen stil och var förstås jätteglad att hans skadade knä höll för påfrestningarna. Några veckor senare segrade Hagaby för andra året i rad i Tiomilabudkaveln och Rolf gjorde en storstilad insats. Och så fortsatte framgångarna, se ovan. 1977 vann Rolf bland annat långdistans-SM och blev den förste orienterare som vunnit den sträckan tre gånger. 1978 skulle han trappa ned. Rolf flyttade till Nora och OK Milan och drog ner på sin hårdträning. Men han fick en plats i Sveriges VM-trupp, som kom tvåa 1978 och blev världsmästare ett år senare i stafett. Rolf avslutade alltså karriären i världstoppen med VM-guldet i Finland. Han ingick i den svenska kvartett som utklassade allt motstånd i VM-orienteringens budkavle. Efter elitkarriären blev Rolf förbundskapten för herrlandslaget under ett år, 1985-1986. - Jag insåg inte att uppdraget innebar så mycket administration. Det tog för mycket tid och var svårt att kombinera med min firma i kartritarbranschen, säger han idag. Håkan Bågenvik Foto: Stig Nyström/NA Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 77, år 2025. FAKTA Rolf Pettersson Född: 11 december 1944 Aktiva elitår:1971-1979 Främsta meriter: VM-silver individuellt 1976, VM-guld stafett 1974, 1976, 1979, Utmärkelser: Nerikes Allehandas Guldklocka 1973, 1976, utsedd till Sveriges bästa orienterare 1976, 1977, Skogskarlarnas Mästarjacka 1979, 5 SM-guld, 2 Tiomilasegrar med Hagaby 1975, 1976 Familj: Fru Inger, barnen Camilla, Henrik, barnbarn Bor: Getingedalen, Blankhult i Kilsbergen Yrke: Pensionär Klubbar: OK Tor, Torshälla, Hagaby GoIF, Örebro, OK Milan, Nora. Digitala Museet

Lisa Dahlkvist - Straffhjälten

Lisa Dahlkvist - StraffhjältenStraffhjälten - Handskades solo med straffarna. Med två iskalla och direkt dödande sparkar från elva meter kickades stormakterna USA och Brasilien ur OS 2016 – av en tjej från Adolfsberg. 22 meter som gjorde Lisa Dahlkvist odödlig i den svenska fotbollshistorien. Nu väljs hon in i i länsidrottens Wall of Fame. – Det är kul och ärofyllt att bli utvald. Man blir ofta uttagen som lag men att som enskild gjort avtryck som många tycker är speciellt känns jätteroligt, säger Lisa. Lisa Dahlkvist spelade 134 A-landskamper, tog VM-brons, EM-brons, fyra SM-guld (tre med Umeå och ett med Tyresö) samt var proffs i franska storklubben PSG. Men det var straffarna i OS i Brasilien 2016 som gjorde henne historisk – på riktigt. – De har betytt ganska mycket när man summerar karriären. Vägen fram till OS var inte spikrak, men jag hade så bra självförtroende när jag var där och hade jobbat så hårt för det. Straffarna symboliserar det jag lärt mig i min karriär att hantera stress och press, att älska fotbollen på ett sunt sätt, säger hon. USA:s skandalomsusade målvakt Hope Solo försökte psyka sönder Lisa inför den avgörande straffen i kvartsfinalen mot USA på Estádio Mané Garrincha i Brasilia. Solo fejkade att hennes målvaktshandskar plötsligt gått sönder inför den sista straffen i straffsparksläggningen. Handskbytet kändes som en hel evighet men Lisa bara flinade innan hon enkelt placerade in bollen till höger om den extremt dåliga förloraren Solo som efteråt kallade svenskorna för "ett gäng fegisar". Stjärnmålvakten stängdes av från landslaget i ett halvår – och fick sitt klubblagskontrakt avslutat. Lisas iskalla leende har etsat sig fast på näthinnan på samma sätt som Thomas Ravellis räddningar mot Rumänien i VM 1994. – Det var så himla kul att stå där. Hope var en av världens bästa målvakter och jag vet hennes sätt att vara. Det passade mig ganska bra. Jag var ingen superstjärna i Sverige men när jag ler kände jag att ”du har inte en chans mot mig” och ”jag älskar det här”. Men var du verkligen så iskall inombords? – Jag var ju det. Det är ju det som är så sjukt. I efterhand när jag tittar på de här straffarna kan jag inte förstå hur jag kunde få ihop allting och försätta mig i det läget. Det ögonblicket borde inte kunna gå att slå, men Lisa gjorde det bara fyra dagar senare. Hela det svenska laget stod på ett långt led och höll om varandra när Lisa lade upp bollen på straffpunkten för att – återigen – slå den sista och avgörande straffen. Nu inför 75 000 åskådare på Maracanã i Rio, mot självaste Brasilien i semifinalen. Större än så blir det inte i fotbollsvärlden. En snabb blick åt vänster och sedan bollen iskallt placerad till höger om målvakten Barbara som inte nådde fram och som förtvivlad dunkade näven i marken medan en backande Lisa jagades av euforiska lagkompisar. – Den straffen var på nåt sätt värre. Det var mer press på mig. Dagarna efter straffen mot USA var det mycket media och så sjukt mycket glädje. Klart man tyckte det var kul men jag började också få tankar om jag bara hade tur. Känslan när straffen gick in och ni slagit ut Brasilien? – Det blev knäpptyst. Det var ju bara supportrar till Brasilien där. Man hörde bara hur vi skriker. Att ni förlorade finalen mot Tyskland med 2–1 – förstör det helhetskänslan? – Jo, det var ju tufft. Vi gjorde ju en sjukt bra match och om matchen varit längre tror jag att vi orkat vända. För vi hade dem mentalt. Finalen var egentligen en av våra bättre matcher i OS. Lisa reflekterar: – Hade vi vunnit hade vi haft trippel tur så det gick ändå att glädjas åt silvret. Henrik Brändh Foto: Carl Sandin/Bildbyrån FAKTA Lisa Dahlkvist Född: 6 februari 1987 i Järfälla. Familj: Gift med Jessica Dahlkvist, döttrarna Penny, 9 och Kajsa, 5, pappa Sven, mamma Kerstin, bror Svante, syster Elsa. Bor: I Sävar utanför Umeå. Yrke: Polis. Moderklubb: Adolfsbergs IK. Övriga klubbar: Karlslunds IF som sedan blev Kif Örebro (2003–2005, 2015 och 2017), Umeå (2006–2009 och 2020–2022), Kopparbergs/Göteborg (2010–2011), Tyresö (2012–2014), Avaldsnes (2014), Eskilstuna United (2018–2019). Håller igång i division 3-laget Gimonäs Umeå IF (Guif) där hon är spelande tränare. Landskamper: 134 A-landskamper (11 mål), 7 U23-kamper, 26 U19-kamper (10 mål), 9 U17-kamper (4 mål). Meriter i urval: Fyra SM-guld (tre med Umeå och ett med Tyresö). VM-brons 2011, EM-brons 2013 och OS-silver 2016. Vann NA:s guldklocka 2016 efter framgångarna med landslaget. Digitala Museet

Agneta Baron Mårtensson - Fjärilen

Fjärilen - som blev en stark länk i silverkedjan. Fjärilsimspecialisten Agneta Baron Mårtensson tog medalj i ”fel gren” vid OS i Moskva 1980 och blev bästa poängplockaren i hela svenska OS-truppen. Men biljetten till OS i Moskva satt långt inne. Agneta drabbades av förkylningar och axelproblem under vintern och hoppade av simgymnasiet i Klippan. - Jag kände inte att träningen fungerade och var orolig för att missa OS, så jag tog en paus från studierna och flyttade till Västerås för att få rätt träning och sparring med full fokus på OS. Det var tuffa krav för att få en biljett till Moskva. Agneta var tvungen att slå sina egna svenska rekord i fjärilsim. - Jag slog svenskt rekord på 100 meter fjäril men missade OS-kvaltiden både på 100 och 200 meter fjäril. Men hon knep en OS-biljett och väl på plats i Moskva blev det alltså svenskt silver på 4x100 meter frisim. Men Agneta var inte med i laget på försöken. - Nej, men förbundskapten Sven von Holst sa till mig att om någon av simmarna i försöken inte presterade så kunde de "slänga" in mig i finalen. Så blev det. - Jag blev jätteglad för chansen, men samtidigt väldigt nervös för jag kände att jag var tvungen att prestera bättre än de gjort på morgonen. Agneta simmade tredje sträckan i finalen och växlade som trea. - Det blev spännande på sista sträckan. Agneta Eriksson simmade väldigt bra och gick förbi Holland och kom in på en silverplats. Jag, Tina (Gustafsson) och Carina (Ljungdahl) stod och skrek allt vad vi orkade. Hur kändes det på prispallen? - En fantastisk känsla. Det har man drömt om, men knappast vågat hoppas på. Delad glädje är ju också dubbel glädje. - Men östtyskorna var omänskliga i sin framfart i bassängen. DDR tog 24 av 33 medaljer i elva individuella simgrenar. - Senare har det framkommit att DDR sysslade med systematisk dopning, som vi misstänkte. Hur gick det i fjärilsim? - Jag slog svenskt rekord både på 100 och 200 fjäril, och det räckte till en sjätte och sjunde plats i finalen. Jag var väldigt nöjd med mina lopp och mitt svenska rekord på 200 fjäril stod sig i 17 år, vilket säger lite om prestationen. Agneta simmade även 4x100 medley där svenskarna blev fyra i finalen. Det räckte för att den 19-åriga Örebrotjejen skulle bli bästa poängplockaren i hela svenska OS-truppen. - Det känns stort, faktiskt, säger hon idag. 1980 blev Agnetas bästa säsong, men redan året innan hade hon fått Nerikes Allehandas guldklocka och 1978 hade hon utsetts till Årets Talang av Sportjournalisternas Klubb i Örebro län. - Min talang var att kunna pressa mig och träna hårt. När jag hade tydliga mål så var jag otroligt målinriktad. NA:s Guldklocka ett år senare var en stor ära och en sporre inför min OS-satsning. Vad hände efter OS i Moskva? - Flytten till USA 1981 var ett sätt att förlänga karriären med fyra år över OS i Los Angeles. Studierna var viktiga för mig. Agneta och hennes blivande man, simstjärnan Bengt Baron, flyttade från Sverige till Kalifornien. Samtidigt bytte hon klubb från Örebro Simallians till SK Korrugal i Finspång, Bengts klubb. - Vi stannade i USA i 6,5 år. Jag läste internationell ekonomi på University of California Berkeley, ett av världens bästa universitet. Studierna var tuffa, men då allt är uppbyggt kring idrotten så gick det att kombinera. 1984 kvalade Agneta in till sitt andra OS - nu i Los Angeles. - Jag simmade 100 fjäril, missade B-finalen med liten marginal och kom på 17:e plats. När la du av? - Två år senare 1986. Jag hade avslutat studierna i USA och kände mig nöjd med min karriär. Vad gjorde du efter karriären? - Jag var aktiv som tränare i Järfälla SS i över 20 år, när mina döttrar var aktiva i klubben. Fantastiskt kul att ge tillbaka något till simningen. Håkan Bågenvik FOTO: Håkan Ekebacke/NA Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 77, år 2025. FAKTA Agneta Baron Mårtensson Född: 1961 Aktiva år: 1971-1986 (1971 började jag i KIF men då var det 1 gång per vecka) Främsta meriter: OS 1980 i Moskva, 4 OS-finaler och en silvermedalj i lagkapp, svensk rekordhållare på 100 och 200 fjärilsim (svenska rekordet på 200 fjärilsim stod sig i 17 år från 1980). 10 SM-guld. Utmärkelser: Nerikes Allehandas Guldklocka 1979 Familj: Sambo Pelle och barnen Cecilia och Linda och ett barnbarn. Bor: Sundbyberg Yrke: Processcoach Klubbar: Karlslunds IF, Örebro Simallians, SK Korrugal (Finspång) som aktiv. Tränade Järfälla SS under 20 år. Digitala Museet

Visa fler nyheter