Referat: SoGK Charlo - Rydsgårds AIF/Skivarps GIF

En ganska så varm och behaglig försommarkväll i maj, vad är väl bättre då än att spela fotbollsmatch? Denna fredag gästades vi av ett rätt så formstarkt Rydsgård/Skivarp, beläget på en finfin tredjeplats i serien. I snacket inför matchen var tjejerna själva inne på att ta ner detta topplag på jorden, att ge dem en jobbig hemresa. Att snacka är en sak men att också visa det ute på planen är en helt annan.

Fjorton tjejer stängde, i vanlig ordning, in sig i omklädningsrummet. Musiken dånade så fönsterrutorna skakade. Med bland de fjorton fanns en förkyld Tilda som inte direkt var i speldugligt skick. Tretton friska tjejer, men fjorton supertaggade och något nervösa. Musiken tystnade och fokus låg på kvällens uppgift. Startelvan presenterades och diverse roller i densamma förklarades lite kort. Tanken idag var att ligga lågt, låta motståndaren rulla boll i backlinjen och med aggresivitet vinna tillbaka bollen när de närmade sig vår planhalva. Tanken var också att efter en stund höja tempot och dra nytta av vår starka kondition.

Uppvärmningen var fokuserad och gick som en dans. Blanka, svettiga pannor och rödflammig hud var gemensamma nämnare för tjejernas utseende under den korta samlingen vi hade i omklädningsrummet efter uppvärmningen men precis innan matchen. De sista orden vi sa till varandra var att ha kul och göra det vi är bra på. Matchen blåstes igång och gästerna startade starkast, Johanna avvärjde tidigt en farlig djupledsboll som kunde blivit farlig. Omkring den tredje matchminuten tog vi initiativet, vi rullade snyggt boll till varandra, vi hade tålamod och visade ett stort lugn. Våra fyra backar, Sara H, Linnéa, Fanny och Felicia personifierade detta bra när de skötte våra uppspel och ofta gjorde sig spelbara när målvakt Johanna rullade igång spelet. Längst fram låg Linn, ständigt beredd på att löpa i djupled med en Sara E släpande strax bakom sig. Vi hittade in med ett par djupledsbollar som störde gästernas backlinje. Ibland kom vi till avslut och ibland rann chansen ut i sanden. Sara E prövade skottlyckan ett par gånger, Felicia kom också till ett farligt läge. Thea och Moa, som sprang längs kanterna hade övertaget på sina ytterbackar och utmanade dem både ofta och bra innan de kom till inläggslägen. Kul också att se positionsbytena mellan ytterback och yttermittfältare för att skapa förvirring för motståndarna när vi startar boll från målvakt. Inuti ledarhuvudena fanns en önskan, en tanke, ett hopp om att kunna hålla nollan första halvtimmen och därefter ha orken att knäcka motståndaren. Vårt centrala mittfältslås, Elsa, Emma och den något mer offensiva Sara E var snabba tillbaka i sina defensiva positioner och bidrog till att vi inte bara höll nollan första halvtimmen utan hela den första halvleken. Vi gick till pausvila med ett mållöst och oavgjort resultat där vi skötte oss galant defensivt, allt från Johannas utrusningar och enkla med dock säkra räddningar till alla utespelare som löpte, pressade och täckte ytor. En halvlek med mersmak där vi dessutom var det farligare laget offensivt och chansmässigt.

Ofta är det så att en bra halvlek följs av en självbelåtenhet och att nästa halvlek blir ett steg i fel riktning. Vi har sett det förr. Ikväll var alla fast beslutna att visa att vi minsann kunde göra två riktigt bra halvlekar. När alla samlades i omklädningsrummet hördes flera olika röster, flera olika ordval men kontentan var precis densamma; fortsätt kämpa, fortsätt spela bra. Ledarna tryckte på den härliga inställningen, det fina passningsspelet och att vi orkade mer än motståndaren. Förbättringspotential i att yttermittfältarna bör täcka ytor så det blir svårare för motståndaren att spela in på centralt mittfält samt att forward ibland bör hålla i bollen, spela tillbaka eller till och med vinna frispark istället för att skarva vidare då laget ibland inte hunnit upp och att det däremed blir mycket spring utan boll.

Hilda, som hoppat in som yttermittfältare, fick fortsatt förtroende och lade ner ett lika stort jobb och visade lika stor vilja som det övriga laget. Johanna, som storspelat, ersattes av en lika stabil Ida mellan stolparna. Den andra halvleken inleddes som den första avslutades. Det var halvchanser åt båda håll och mycket kamp. Men så, efter en fem-tio minuter någonting, efter en dålig mottagning av en försvarare snappade Sara E upp bollen och satte den i nät. Ett stort jubel utbröt på idrottsplatsen, såväl som på planen som på bänken, i kiosken som på läktaren. Med en ledning och ett starkt och välorganiserat försvarsspel skulle Rydsgård/Skivarps offensiv i jakt på kvittering kunna ge oss bra kontringslägen. Det sägs att man är som mest sårbar direkt efter ett ledningsmål och kanske brast det lite i koncentrationen, kanske var vi lite för glada över ledningsmålet, för nu hamnade lite fler passningar hos fel adress och gästerna började skapa fler och fler chanser. Fanny skallade ihop med den forward hon tampades med matchen igenom och tvingades bryta matchen. Nu blev det istället en lite sådär lagom elak Elsa som tog över uppgiften att störa motståndarens stora målskytt. Mot slutet skadades även Elsa, ledarna tittade på avbytarbänken men såg inga backar och drog en lättnadens suck när Elsa reste sig och spelade vidare. Inte för att vi inte ville byta, utan för att avbytarna hör hemma i de offensiva regionerna och det hade inte varit rättvist att sätta dem i en backlinje. Thea tog över Elsas plats som defensiv mittfältare. Vi höjde oss åter något och började skapa chanser igen. Moa dubblade vår ledning men dessvärre ur offsideposition och den betryggande tvåmåls-ledningen förblev en ettmåls-ledning. Mot slutet av matchen försvarade vi vår ledning och gästerna jagade kvittering, det var nervöst, det var tufft och domaren hade det inte lätt. Rydsgård/Skivarp drabbades av en varning och en utvisad ledare, den tillresta publiken var inte helt nöjd. Efter ett misslyckat och felaktigt byte varnades Hilda, tränarens fel. Linn däremot kan inte skylla på någon för sin varning. Två gula kort på Charlos damlag, vem hade trott det?

Sara E sprang tills krampen satte stopp, Johanna byttes in och slet som ett djur, Emma var överallt på planen och Linnéa hade ett offensiva utflykter. De fyra får personifiera hela lagets riktigt starka kämpainsats. Hela laget får överbetyg och när domaren äntligen satte pipan till munnen efter 93 minuter utbröt årets jubel på idrottsplatsen och mynnade ut i segersång i omklädningsrummet. Efter månader av hårt slit fick vi då tre sköna poäng som belöning, nu har vi vittring på fler!