Denna artikel är ur boken Åsedabygden 2008. Utlagd genom vänligt tillmötesgående
från Åseda hembygdsförening.

Åseda IF 80 år
Av Thorsten Thörnquist

Föreningen som under förra året firade 80-års jubileum bildades vid ett sammankallat möte den 30 september 1927. Mötet öppnades av Gösta Herrlander, och Knut Linner utsågs att leda förhandlingarna. Sextiofyra personer hade tecknat sig som medlemmar, och som den förste ordföranden i Åseda IF valdes Lambert Svensson. Han fortsatte som ordförande till 1930, därefter kom Gustav Franzen 31-32, Ove Johansson 33-39,Einar Erlandsson 40-41, Bertil Nilsson 42-63, Rolf Hillström 64, Lennart Åberg 65-81, Harry Gustavson 82-94, Sven Karlsson 95-01, Carl-Verner Pettersson 02-04, Nicklas Jonsson 05-06 och nu är Åke Almqvist ordförande i huvudstyrelsen.

Föreningen hade vid bildandet endast sektioner för cykel och skidåkning.Fotbollssektionen startade i april 1928, men fotboll hade spelats i samhället några år innan föreningen bildades.Orientering kom med i mitten av 30-talet, och var väl som störstunder 40- och 50-talet. Friidrott bedrevs endast i mindre omfattning fram till idrottsplatsens invigning 1936, men fick då ett genombrott i föreningen.

De under några år, återkommande Åsedaspelen, där flera av Sveriges eliti i friidrott tävlade, gav impulser åt Åsedas pojkar att träna och pröva på de olika grenarna. Ett klubblag bildades och tävlade mot andra föreningar.Höjdpunkten för friidrotten var 1949, då man slog Växjö AlS med 66-46 och IFK Växjö med 58-56. I och med att många eldsjälar inom friidrotten flyttade från orten avtog intresset, för att på 60-talet helt dö ut. För närvarande är det endast skolan som använder friidrottsbanorna.
Skidåkning och orientering bedrev även Kexholms IF när den föreningen bildades, och dessa grenar upphörde helt i ÅlF 1963. Även bandy, volleyboll och konståkning, har under korta perioder haft sektioner i föreningen.
Ishockey, som senare kom att bli en stor sport,bildade sektion först 1946. Lars Spjuth hade året innan föreslagit att ishockey skulle tas upp i föreningen, men fått avslag av styrelsen.
För närvarande är det fotboll, ishockey och gymnastik som utövas, och medlemsantalet är ca 1000.

Fotbollen hade som jag tidigare skrev utövats innan föreningen bildades i samhället. Redan 1921 spelades den första organiserade matchen på Kexholms torg mot Virserums SGoIF. Man fick använda halva Storgatan för att få lite bredd på planen, men trafiken var väl inte så stor på den tiden. Hur matchen slutade? Åsedas pojkar fick stryk med 9-0. Vid ett tillfälle krossades ett fönster på det närliggande apoteket av en snedspark,och därmed blev det spelförbud på Kexholms torg.Matcher fick därefter spelas bl.a. ute i Mörtelek, innan man 1923 kunde spela på en nyanlagd plan, delvis på samma ställe som den nuvarande ligger.
En frisörmästare, Alex Påhlsson inflyttad från Malmö, var den drivande kraften bakom fotbollens intåg i Åseda. Till bortamatcherna företogs ofta resan med lastbil, där säten hade placerats på flaket. Man kan väl tänka sig, att komforten inte var den allra bästa, när färden gick på dammiga grusvägar.
I det första laget fanns bland andra Sture Strand. Det har sagts om honom, att han hade ett fruktansvärt hårt skott, så vid ett tillfälle lär han ha skjutit av ribban på ett mål i Målerås. Men målen var ju av trä på den tiden, så ribban var kanske lite "murken".
1926 deltog Aseda i seriespel, ens.k. pokalserie, med lag från Hovmantorp, Lessebo, Kosta och Fågelfors. Då fanns bland annat Gunnar Erlandsson,sedermera under många år lokalredaktör för Vetlandaposten, och även Eric Karlsson, som 1996 testamenterade ca 300,000 kronor till ÅIF. Avkastningen av denna fond är ett välkommet stöd för ÅIF:s ungdomar.
1928 bildades således en fotbollssektion inom Åseda IF och 1930 utökades planen till 100 gånger 50 meter. För arbetet att utöka planen anslogs 300 kronor. Första seriesegern bärgades 1934, och då var Åke Wickelgren redan etablerad i laget. Han kom sedan att vara en stöttepelare i många år framöver. Serien man vann hette div.2 Värendsgruppen och laget avancerade till Smålandsserien div.1.
1936 stod den nuvarande idrottsplatsen färdig för invigning. Planen byggdes som statligt reservarbete s.k. AK-arbete,och kommunen gav ett anslag på 2200 kronor till material. Även den prydliga läktaren med två omklädningsrum stod färdig och hade betingat ett pris på 3,642 kronor. Invigningsmatchen spelades mot då allsvenska Landskrona BoIS, och trots att ÅlF förstärkt laget med spelare från grannklubbar blev det förlust med 2-11. Över 3000 åskådare såg matchen, ett svårslaget publikrekord.
Genom den nya idrottsplatsens tillkomst ökades intresset för fotbollen och många åskådare samlades. Speciellt i derbyn mot Norrhult och Klavreström var publiktillströmningen stor,och ofta räknades 600-800 betalande in. Från 1940 till 1951 höll Åseda till bland topplagen i Smålandsseriens första division, vilket motsvarar div. 4 eller 5 nu, och kulmen nåddes 1948 då ÅlF vann serien. För att komma upp till div.3 måste man kvala mot Älmhults IF. Förlust i Älmhult med 4-1 men vinst på hemmaplan med 2-0 gjorde,att en tredje och avgörande match spelades på Värendsvallen. Åseda ledde i halvtid med 4-0 efter att ha spelat ut motståndarna, men något av en black out måste ha drabbat ÅlF spelarna, så vid full tid var ställningen 5-5. Det hela avgjordes i den andra förlängningen, då Älmhult lyckades peta in segermålet. Det var nog inga glada miner i ÅIF:s omklädningsrum efter den matchen.
Det fanns stora profiler i laget under denna tidsepok. Målskyttar av rang var radarparet Rune Bågensjö och Åke Palmqvist, som oftast var i topp på skytteligan. Åke Wickelgren var fortfarande den som höll ihop försvaret, och i mål var Alvar Ahl mycket svår att överlista. Hans bestämda röst fick både med- och motspelare att lyssna. Jag fick själv vid en match en utspark från Alvar i ryggen med självmål som följd, hans kommentar var "varför i helvete står du i vägen".

En riktig mångsysslare var Tor Johansson "Tor i prästgårn". Han spelade vänster i fotbollslaget och stod i mål i i ishockeylaget rned toppluva och pappa Theodors storväst som skydd, tävlade i skidåkning och orientering samt var en framstående långdistanslöpare. Inga fritids problemdär inte.

Pojklagsverksamheten började så smått organiseras i föreningen, Efter att interna serier mellan olika delar av köpingen spelats bildades en särskild ungdomssektion, som hade hand om pojkfotbollen. Det var stort att få beträda A-plan för matcher mot övriga seriemotståndare. Tidigare hade vi bara fått spela på den lilla planen mot maderna. Medverkade i de första pojklagen gjorde bl.a. Ronny Hellgren, Nils Arwidsson, Willy Wiktorsson, Lars-Gunnar Erlandsson och jag själv. Vi spelade en förmatch i Kalmar på Fredrikskans mot Kalmar FF:s pojklag inför 8000 åskådare. Kalmar vann med 2-1 men upplevelsen var stor. Som lagledare och alltiallo fungerade Folke Isaksson, en uppskattad ledare som gjorde stora insatser för idrotten i Åseda.

Under 50-talets början kom från det duktiga juniorlaget Arne "Garvis" Karlsson och Stefan Barck upp i A-laget. Två talanger av stora mått. "Garvis"med teknik av sällan sedd klass. Han värvades ganska snart till Jönköping Södra, men lyckades inte ta det sista steget till toppen där. Han spelade sedan i Husqvarna ett tag för att sedan flytta till Stockholm, där han spelade div. 3 fotboll. 1966 flyttade han hem till pappa Emil i Björkåkra, efter ett hårt liv hade kroppen tagit mycket stryk, men tekniken fanns kvar. Han kunde stillastående finta bort ett parmotståndare och slå underbara passningar.
Stefan hade snabbheten som sin styrka och tränade friidrott, sprint och Garvis Karlsson och Stefan Barck 1952 längd samtidigt med fotbollen. Genom studier på annan ort och framgångar på friidrottsbanan avtog fotbollsutövandet. Han tillhörde Sveriges elit och de!tog i friidrottslandslaget mot Norge 1955. Samma år vann han bronsmedaljen på 200 meter i SM. Han återkom till fotbollen efter sin löparkarriär, men spelade då för Norrhults BK. Både "Garvis" och Stefan spelade som juniorer i Smålandslaget.
1957 spelade ÅIF för första gången i nationell serie div. 4 nordöstra. Samma år lade man om seriespelet från höst-vår till vår-höst, därför varade den säsongen från augusti 57 till oktober 58. Laget klarade sig bra och en femte plats bärgades. Nya spelare var bl.a. Stig "Stickan"Karlsson, Olle Winsth och Lennart Åberg. Jag själv fick göra seriedebut hösten 1958 i Bankeryd. Lars-Olof Gunnskog var under 1958-59 målvakt, men värvades sedan till Östers div. 2 lag. Han representerade även några säsonger Örgryte IS.
Efter några dåliga år, då laget åter var nere i div. 5, anställdes Bengt-Olof "Putte" Larsson som spelande tränare, och under hans ledning vann Alf serien 1965. Laget blev sedan bättre och bättre, men på grund av sämre målskillnad missades div. 3 spel. Året var 1969 och våra kära trätobröder från Norrhult vann serien. Surt!
Ingemar Erlandsson slitstark och teknisk innermittfältare, Christer Andersson blivande landslagsmålvakt i ishockey visste hur man gjorde ett mål i fotboll. Två snabba yttrar, Peter Gunbring och Berne Sundlöf, den stabile mittbacken Jan Evert Rudhamn från Alsterbro samt målvakten Kenneth "Brasse"Strand var starkt bidragande till framgångarna underslutet av60-talet. Laget

1969 var i varje fall det bästa jag deltagit i.Åren 1969- 70 gjordes träningsplanen om till gräsplan och klubbstugan byggdes. 1970 kom en reaktion på framgångarna året innan, och efter många "hedersammauddamålsforluster" ramlade laget ner i div. 5 och har hittills inte lyckats ta sig tillbaka till div. 4.
Nya dominerande spelare var Hans "Knoll" Mellström, Steve Svensson,Peter Swedenås, Thomas Blomqvist, Rolf Aberg samt den unge målvakten Tony Swedenås. Han kom med som 15-åring i A-laget och vaktade målet for Smålands pojklag och juniorlag. Han deltog även i Juniorlandslagets sammandragningar.Jönköpings Södra värvade honom 1978, och efter två år kom han till Myresjö div. 2-lag och var där en stöttepelare under många år.
Lars "Mackan"Axelsson var en duktig mittback, som kom med i slutet av 70 talet och spelade fotboll i 10 år, men hade överskottsenergi och började träna långdistanslöpning for Brittatorps TK så framgångsrikt, att han fick springa 10,000 meter i landslaget mot Finland. Under 1980-talet spelade ibland tre bröder Bengtsson, Göran, Anders och Hans i laget. Göran och Hans flyttade från Åseda så det blev bara Anders kvar,och han var en sammanhållande kraft i många år framöver. Även tre bröder Ekelund, Conny, Jörgen och Peter spelade då i ÅIF. Den sistnämnde gick till HV71 i ishockey som 16-åring och blev även landslagsman inom denna sport, men han var en stor talang i fotboll och hade säkert gått långt även där. Han var uttagen till Smålands ff:s läger och vann skytteligan 1987 for ÅIF, trots att han bara spelade vår säsongen och då som mittfältare. Conny var först spelande tränare och sedan enbart tränare under flera år. Per-Ola Winsth och Kent Widjeståhl var också duktiga spelare under flera år.1985 ramlar laget ner i lägsta serien div.6, men tar sig tillbaka till femman året därpå. Det var tyvärr inte sista gången som laget hamnar i lägsta serien.
Efter en uppryckning 1993, då Tony kom tillbaka från Myresjö.som spelande tränare med åtföljande serievinst, gick det åter bakåt. Tony måste tillbaka till Myresjö året därpå eftersom de fått målvaktsproblem,och dessutom splittrades laget av "fula värvare" från andra klubbar. Både ledare och spelare började tröttna.och vissa spelare fick åta sig en del ledaruppdrag. Därför och kanske även for saknat stöd i föreningen lades representationslaget ner under 1998 .Det känns fortfarande osannolikt och svider ännu i Alf hjärtat. Men Tage Johansson samlade ihop några av oss som kände för fotbollen, och vi lyckades starta upp igen 1999. Jag vill inte tänka på vad som hade skett om vi inte lyckats. Så tack till Tage, Tony, Peter Junghard och Conny Ekelund. Spelare som var med både före och efter 1998, var Tommy Jonsson, Mikael Cederlöf och Anders Bengtsson killar som stod pall i blåsväder.
Tredje generationen Åberg, nämligen Johan kom också med efter nystarten. 2000-talet är framför allt en framgång för våra duktiga ledare i ungdomslagen, som plockat framtalanger, så att föreningen är självförsörjandeav spelare till seniorlaget. Laget befinner sig återigen i lägsta serien, men förhoppningsvis ska ÅlF ta något steg uppåt inom en snar framtid.

Damfotbollen i Åseda rivstartade verkligen. Efter att den första organiserade damlagsmatchen spelats mot Älghult (1-1) 1972, bildades en sektion for damfotboll 1973. Laget gick från div. 5 till landets näst högsta serie div. 2 1978 och spelade där fyra säsonger. Framstående spelare var Anneli Rahmgren, Marie Cederlöf, Suzanne Börjesson, Majvor Habbe och Ann-Sofie Olofsson. De, två sistnämnda fortsatte sedan som ledare och tränare, Majvor ett stycke in på 2000-talet och Ann-Sofie är nu den sammanhållande kraften och en energisk ordförande i numera herr-, dam- och ungdomssektionen för fotboll. På grund av studier, flytt och barnafödande började spelarantalet minska i mitten av 80-talet, vilket gjorde att laget drog sig ur seriespel 1990.
Ledare för laget var under större delen Börje Pettersson och Bo Johansson, som båda lade ner ett stort jobb för damfotbollen. Samtidigt som herrlaget återstartar 1999 gör damlaget samma sak, spelarna tas från ungdomslagen till största delen. Nu var det barn till dem som var med från början, och även nu har damlaget skördat framgångar. Så sent som 2006 var laget uppe i div. 3, men är nu åter i fyran. Tränare under senare år har varit bl.a. Tony Swedenås, Björn Oskarsson, Sören Nielsen och Rolf Åberg.
En av de duktiga tjejerna är Stina Swedenås, som under 2007 representerade Smålandslaget för flickor.. Det är med glädje jag ser den bredd som finns inom fotbollen när föreningen fyller 80 år. Åseda IF har 2 herrlag, 2 damlag, 7 pojklag och 4 flicklag samt träningsgrupper för knattar och småtjejer i sin verksamhet. Planerna räcker ibland inte till vid träningar och matcher. Mängder av ledare gör ett fantastiskt ideellt arbete för att Åsedas ungdomar skall ha möjlighet att utöva sin favoritsport. Men trots allt ideellt arbete kostar det pengar att driva så stor verksamhet. Resor, domare, material m.m. medför stora utgifter, och då måste ännu mer ideellt arbete göras, för att ekonomin ska gå ihop.
ÅIF fotboll driver campingen,säljer julgranar, inventerar på Tempo, sköter klädinlämningen på hotellet, säljer lotter bland mycket annat. Tillsammans med övriga föreningen arrangeras festligheterna i folkets Park vid Åseda-dagen och Olsmässan. Förhoppningsvis orkar ledarna jobba vidare och nya ta vid och kämpa på, så att 1998 års nesa aldrig behöver upprepas.

Från 2007