Gunnar Elg berättar

Bakre raden Gunnar Elg, Ivan Nyman, Bengt Frykman, Gustav Segerman.
Mittenraden John Johansson, Oscar Nilsson, Helge Asp.
Främre raden Rolf Gomer, Melker Andersson, Karl Östergren.



Även om GIK bildades 1920 förekom fotbollsspel i ordnad form tidigare.

Verksamhet som ledde till bildandet av Grums IK 1920. Gunnar Elg, som tillsammans med Helge Asp och Helge Johansson kan berätta mycket om tidiga GIK, kåserar här om verkamheten före och strax efter bildandet.

Att berätta om gångna tiders tilldragelser, och beskriva dessa på riktigt, kan vara nog så knepigt. Jag ska här återge litet av Grums idrottshistoriska så som det har berättats för mig och som jag själv har upplevt den. Mitt lilla bidrag kommer att handla om bollsporten.

Den första "riktiga" fotbollsplanen, om vilket jag har hört berättats av Nils Götrick, ver belägen på en uppodlad markbit mitt emot uppfartsvägen till Karlberg (på västra sidan ån). Om en match där, 1910 enligt uppgift, berättas det att det gästande laget kom från Ölme i lövade höskrindor. Matchresultatet fick jag aldrig höra, så man kan ju ha sina aningar.

Nästa plan var ett gärde strax nedanför "kossere". Från matcherna på detta slagfält kommer jag ihåg att Oskar Pettersson vaktade målet samt att "Lill-Einar" Karlsson spelade högerinner. Denna plan bör ha funnits strax efter första världskriget.

Plan nummer tre var belägen ungefär där säckfabriken nu står.

På den planen härjade Bernhard Nyman, bror till Ivan, som värst.

Den fjärde planen anlades på ett gärde tillhörigt köpman Ferdinand Andersson. För de unga kan jag berätta att gärdet var beläget ungefär mellan kommunens skyskrapa och brandstation. Man kan nog säga att det var på denna plan som grumsfotbollen blev ett bregrepp även utanför samhället. Så började seriespel och men det nytt problem. Planen var för liten och lutade ganska mycket så en ny plan ver ett måste, om klubben skulle vara med och leka.

Plan nummer fem började anläggas övanför "môjsen" på ett gärde tillhörighet Karlberg. (Platsen kallan numera för "Estland").

Att få denna plan spelduglig var ett hårt arbete då vi måste i ena änden schakta djupt in i en lerås. På denna plan kom sedan att under flera år, med växande lycka, hårda strider att utkämpas med omgivande konkurrenter.

Av vad som nu beskrivits är det lätt att få den uppfattningen att när en plan tjänat ut stod en ny i tur, men så var inte fallet. Långa tider fanns inten mark som förtjänade att kallas fotbollsplan disponibel. Företagsamma grabbar och överseende fäder löste då problemet, om intetill allas belåtenhet, så dock hjälpligt. Största räddningsplankan var järnvägsstationens lastkaj, där stationsinspektör Nyqvist nog ibland fick blunda med båda ögonen. (Jag kanske skall namna att Nyqvist hade sex pojkar själv!). En avlägsen plats var "Kossere", där blivande "stjärnorna" inte störde någon. En annan plats var mer känslig, nämligen den öppna platsen mitt emot Sjöbergs skoaffär. Det är mig en gåta hur Rudolv Johansson kunde få någon honung från de bisamhällen som han hade vid husets sydvägg! Oron i dessa bisamhällen efter en fullträff var minst sagt stor. Jag nämner inget om bollhämtaren....

Återstår att redovisa åkare Nymans potatisland.

När så Billevi iordningställdes var det för medlemmarna att sköta allt arbete själva. Några förstående kommungubbar fanns det inte på den tiden för att ge ekonomiska bidrag.

Klubben hade även en annan bollsport på programmet, bandy. Även denna sport levde under mycket knappa omständigheter. Klubborna fick spelarna köpa själva, men efter en tid ersattes bandyklubba avslagen under match av klubben. Planfrågan var här helt beroende av Kung Bores goda vilja till sjöis, med nu allt vad det innebar.

Jag vill minnas att inför en match mot Borgvik vräkte en massa blötsnö ner under natten. Spelarnas uppladdning inför matchen blev att från gryningen röja bort snön och skapa en spelduglig plan. Med hjälp av motståndarna Borgvik gick det vägen. Det fanns även andra problem som kunde sätta krokben för spel - fiskentusiasterna. Det hände faktiskt att någon fiskare borrade hål i bandybananpå jakt efter abborre!

Eftersom jag har nämnt någon om bandyspelarnas ekonomiska problem är det på sin plats att ta upp fotbollsspelarnas ekonomiska bekymmer. Fotbollskor och benskydd fick spelarna skaffa själva. Det enda klubben tillhandahöll var matchtröjor. Den för ekonomin viktigaste mannen var materialförvaltaren. Hans viktigaste uppgifter var att rädda vad som kunde av de dyra bollarna. Dessa var ju av läder och med sydda kanter. Dessa sömmar brast efter en tids användning, men lädret var helt. I denna situation var det för materialförvaltaren att gå till skomakare Lindberg eller Jan Ed och tigga becktråd. Sedan var det att vränga bolluslingen och sy ihop den. Var lädret av god kvalitet kunde proceduren upprepas flera gånger.



Gunnar Elg

Denna berättelse är publicerad i boken Grums IK 60 år

Fredrik Nilsson Ledamot