Dags för en racerapport.
Att beskriva Göteborgsvarvet är en utmaning. Väldigt många har sprungit det och väldigt många har följt det på plats. Själv gjorde jag i går mitt fjärde varv på lika många år. Mina känslor är dubbla, typ någon form av hatkärlek. Jag älskar den månghövdade publiken som kantar loppet och peppar oss löpare med tillrop och high-fives samtidigt som jag tycker det är oerhört svårt att springa loppet med alla dess utmaningar i form av ett par rejäla motlut men framför allt trängseln som gör det svårt att springa avslappnat då man får parera mycket för andra löpare. Till detta kommer också den ofta avgörande faktorn om man ska lyckas eller inte: vädret. Under mina varvsår har det varit allt från behagliga 13 grader till fruktansvärda 30 grader.
I år log vädergudarna mot oss. John Pohlman hade hela veckan lovat svalt väder med 15 grader och det stämde ganska hyggligt även om solen tittade fram lite mer än önskvärt när vi i grupp 11 begav oss i väg klockan 14.29.
Det var med stora förhoppningar jag började resan mot målet. Träningen i vinter har gått riktigt bra, framför allt har jag tränat mycket volym med omkring 2 mil i veckan liksom mycket terräng. Så jag var ganska trygg i att det skulle gå bra på varvet. Samtidigt gick ju förra loppet, Soteleden Terräng, bedrövligt dåligt då jag slutade sist...
Första kilometern inne i Slottsskogen gick ovanligt långsamt. Det var trångt och man hade hela tiden någon tätt framför sig. Först på andra kilometern kunde man sträcka ut benen en aning och farten förbättrades. Det första rejäla motlutet Säldammsbacken var inte heller något problem även om jag tyckte den var längre och brantare än normalt. Efter detta parti kommer kanske banans mest lättsprungna del som är utför i några kilometer i Majorna. Där ökade jag farten ytterligare för att ha lite marginal när det börjar gå uppåt igen över Älvsborgsbron. Löpningen flöt på väldigt bra och jag låg på ett snitt 5,23 min/km första 5 km. Nästa 5 km på Hisingen blev ännu snabbare på 5,17 min/km. Så allt enligt planen första milen. Hisingen är för övrigt väldigt fint. För varje år har det dykt upp några nya hus att beskåda och det börjar verkligen arta sig nu tycker jag.
Den tredje 5 km-delen tog oss till fastlandet igen. På denna sträcka passerades Lundbystrand, Lindholmen och Götaälvbron. Jag kände att tröttheten började komma här då farten försämrades en aning när jag försökte räkna ut vilket tempo jag höll. Min Garmin klocka har alltid glädjetider och den litar jag inte på längre, tyvärr. Istället blir det lite huvudräkning när man springer, vilket kanske inte är så dumt. Hur som helst, efter fotosessionen vid 13,5 km i Frihamnen var det dags att ta sig an den gamla och skramliga Götaälvbron. Förra året spurtade jag uppför den och gick in i väggen kort därefter. I år tog jag det lugnare och verkligen "njöt" av den långa stigningen. Bron lutar ju nedåt efter att toppen har passerats, men konstigt nog får man ingen fart på benen som tagit rejält med stryk. Det talas förresten om en ny bro om några år och vad jag hör kommer den vara lägre - bra för löparna i alla fall.
Man brukar säga att ett halvmarathon inte börjar förrän vid 15-16 kilometer (av 21,1 km). På Göteborgsvarvet innebär det när man kommer in på Östra Hamngatan/Avenyn. Precis innan man svänger ut på paradgatan är det en vattenkontroll. Jag hoppade även denna och tog i stället sikte på kontrollen vid Götaplatsen. Personligen tycker jag det är hemskt att springa på Avenyn. Det är trångt för löpare, luften står still och det brukar vara hemskt varmt. Därtill är man ju i det närmaste halvdöd så dags i loppet, så det är ingen bra kombination. Också i år blev Avenyn tuff. Min fart försämrades rejält, så jag gjorde slag i saken och tog mig en mugg vatten vid Poseidon. Där fick jag en knuff av en tjej och spillde ut halva muggen...typiskt. Gick några steg, kollade klockan och såg att jag låg hyfsat till för att ta mig under 2 timmar som var mitt mål.
En sak med löpning som jag upplever är att det är svårt att komma igång när man slagit av på takten eller promenerat några steg. Man vill ju bara vila, ännu mer. I år gick det dock hyggligt. Jag var dock segstartad men lyckades rulla ned mot Vasagatan för de sista 3-4 kilometerna. Här var jag inte helt säker på att jag skulle nå målet, men jag märkte att jag höll hygglig fart 5,59 min/km och det i flera kilometer. Det var uppmuntrande. Till och med jobbiga motlutet Övre Husargatan gick som en dans. Det återstående hindret var egentligen bara gångbron över Dag Hammarskjöldsleden - vilken också gick bra i år. Sista kilometern in mot Slottsskogsvallen är väldigt fin, tyvärr är man ju så trött att man knappt kan notera det. Man är bara uppfylld av känslan att snart befinna sig på upploppet.
Efter Slottsskogen kommer man in på Margretebergsgatan igen, här är sista sega motlutet. Väl på toppen där är det otroligt skönt att veta att det bara är 300-400 meter kvar. Slutforceringen gick hyggligt och in på de klassiska löparbanorna kom man även i år. I mål på 1:57:20, som är min bästa tid hittills på varvet och placering 2.248 i old boys-klassen.
När man väl har passerat mållinjen vill man bara lägga sig ner och dö. Man är så himla trött i varenda muskel och i hjärnan. Jag som knappt druckit på hela loppet var i starkt behov av vatten. På Slottsskogsvallen dröjer det dock väldigt länge innan man får i sig vätska. Först ska man lämna in tidtagningschipet - som man förstås satt i skosnörena - och sen få sin fina medalj innan det är dags för banan och dricka.
Alldeles intill vattenstationen brukar löparna i min löparklubb DRT Kungsbacka samlas en stund för lite eftersnack. I år var det dock lite färre än vanligt, bara Janos, Camilla R och Malin S, då de första raketerna som gick ut tidigt hunnit lämna platsen. Det är gott att summera sin runda i några snabba kommentarer och mungiporna pekade uppåt på alla fyra i år tyckte jag mig se.
Avslutande ord om varvet får bli att jag kommer tillbaka nästa år, eller året därpå i alla fall. Jag skulle gärna se att man fick till en fullträff någon gång på den här långa sträckan. I år kände jag att jag gav bort 3 minuter på de sista 5-6 kilometerna och det är dom jag tänker sno åt mig nästa gång. /Lars :-)
..
